Utbildningsdepartementet

Av – Mikael Andersson

Utbildningsdepartementet som ska vaka över skolväsendet har likt en snål jätte i sagorna under en längre tid slumrat vid hanen och drivit verksamheten halvhjärtat lojt gäspandes med händerna på ryggen.

Plötsligt börjar saker hända. Skolresultaten har rasat, betygsinflation, lärare saknas, den minskande skaran aktiva pedagoger demonstrerar, riskkapitalbolag roffar åt sig resurser från friskolor, media granskar, allmänheten ifrågasätter och föräldrar klagar. Först då i elfte timmen vaknar jätten oförstående till liv. Sömndrucket ska beslut raskt fattas, handlingskraft måste visas, förordningar skrivas om, lagar ändras, legitimationer införas och allt detta i en rasande takt, helst omgående bums. Samtidigt får ingen skugga falla över det egna ansvaret för situationen och helst av allt ska det inte heller få kosta så mycket.

I ett sådant tempo är det givetvis lätt att saker missas. Mycket riktigt, en viktig del trillade mellan stolarna i kaoset. Det handlar förstås åter om fritidshemmen i allmänhet men fritidspedagogerna i synnerhet som lidit mycket stryk under jättens slummer och under tidens gång fallit helt från beslutsfattarnas karta. Hur kommer detta sig?

Kanske för att fritidspedagoger är ett tåligt, pålitligt, flexibelt och påhittigt släkte som utan större knotande kan få saker att hända även med små medel för att kunna erbjuda en givande verksamhet trots ständig uppförsbacke. Hörs man inte, syns man inte och då finns man inte hos dem som bestämmer, oavsett hur bra man än må vara på sitt område.

Säkert också även eftersom fritidsvistelse hos tidigare generationer inte varit en lika självklar del av uppväxten som den förskola och skola alla gått i och har personlig erfarenhet från. Men för de allra flesta av dagens skolelever i åldrarna 6-12 år har det blivit en stor och viktig del av den samlade skoldagen.

Vad gör en fritidspedagog undrar dessa oinitierade ofta när en mer relevant fråga borde vara, vad är det en fritidspedagog inte utför i skolans värld.

Fritidspedagogerna erbjuder på fritids en verksamhet som ska vara ett komplement till, inte en fortsättning av skoldagen. En informell plats där man får möjlighet att inta en annan roll än skolelevens, där intresse blir kunskap, skolans teori knyts till skapandets och lekens praktik utan pressen av att bli bedömd och kontrollerad. Barnet får spänna sin båge mot egna uppsatta mål.

Fritidspedagogen är den delikata blandningen av förskolläraren och läraren som blir limmet som håller ihop delarna. Ett tredje perspektiv på barnet där också fokus ligger på gruppnivå och socialisering till skillnad från skolan och lärarnas mer individuellt inriktade kunskapsmål. En tillgång som mycket väl skulle kunna användas t.ex. i det mobbingförebyggande arbetet.

Fritidspedagogernas speciallisering på att väva in det praktiskt/estetiska i ett pedagogiskt sammanhang har upptäckts och utnyttjats väl av skolorna som utvecklat en symbios där lärarna kunnat fokusera sin specialkompetens på läsa/skriva/räkna och fritidspedagogerna komplettera med sina delar och samtidigt vara ett extra par händer i klassrummet vid behov.

Fritidspedagogen tog kulturen till skolan citerades en lärare i en föreläsning under en konferens i Malmö om fritidspedagogik tidigare i år. Fint så.

Men eftersom den slumrande jätten med sina hantlangare saknar insikt om denna utveckling och de pedagogiska vinsterna med den kommer den obarmhärtligt slås i spillror likt Hagakvarteren i Stockholm som också stack i ögonen på politikerna. Dessa jämnades med marken för att lämna plats för det nya, säkerligen lär fritidspedagogiken vara lika saknad som de själfulla kvarteren men då är det som bekant försent.

Så, hur kan vi vara säkra på att fritidspedagogerna verkligen missats? Jo, främst eftersom vi enligt de nybakade reformerna paradoxalt nog inte ens är tillåtna att undervisa i den verksamhet vi är specialutbildade för! En verksamhet vi varit högst delaktiga i att forma och växt med i under dess utveckling. Är verkligen tre års modifierad teoriutbildning av nya studenter så vansinnigt mycket mer annorlunda än årtionden av erfarenhet och fortbildningar? Undrar då hos vem de nya ska göra sin praktik hos eftersom de uppenbarligen inte har något att lära från dagens fritidshem! Finns det verkligen inget man kan göra för att rädda kvar erfarenheten och kunskapen i organisationen?
Vidare, hur kan det annars vara så att i ett läge då köerna knappast ringlar långa till lärarhögskolorna (än mindre utbildningarna med inriktning mot fritidshemsarbete), väljer utbildningsdepartementet den synnerligen udda lösningen att kasta ut de många dyrt högskoleutbildade fritidspedagogerna med badvattnet. Behovet av fritidspedagoger är skriande men ändå duger inte de som faktiskt gått den högskoleutbildning som påstods vara relevant för syftet. Den logiken är svår att följa, eller hur?

När det uppmärksammades att fritidspedagoger läst nästan lika länge, på samma högskolor och ofta suttit på samma kurser som våra nu legitimerade kollegor fick nog utbildningsdepartementet lite svårt att stå fast vid sitt totala uteslutande. Ojsan hoppsan tänktes det nog när missen pinsamt uppdagats vilket fick till föjld att vi i sista stund efter många om och men tilläts ansöka till vissa av lärarlyftets delar. Dock endast dem inom vilka vi redan är lika och ibland mer utbildade än lärarna. Vilken ynnest.

Även den obekvämt krystade bortförklaringen att det inte sker undervisning i fritidshemmen är också en vurpa från ansvariga som bara kan förstås om dessa är totalt i otakt med sin verklighet.

Det är få som inte förbryllats över att fritidspedagogerna förbisetts. Men med politikernas välkända tillkortakommanden i princip alla övriga skolfrågor är svaret ganska solklart.

Tron på att det ska räcka med att ge lärarna ett körkort och ställa eleverna ansvariga i skamvrån för att de inte presterar toppresultat i en allt mer besparingsplågad undervisning från en sönderkörd skolorganisation då reformerna inte får kosta visar bara på att de inte förstår sig på utbildning. Det och missen med fritidspedagogerna.

Jag hoppas i vilket fall innerligt att det bara handlar om en miss, för missar kan man enkelt åtgärda även om prestigen kan vara svår att svälja. Alternativet vågar jag inte ens tänka på. Det skulle innebära ett högst medvetet cyniskt, bedrägligt, tölpaktigt och ovärdigt förfarande från högsta ort mot en hel yrkeskategori och svek mot en för barnen viktig verksamhet.

Senast den 30 juni 2015 ska de nya bestämmelserna i skollagen vara i verket fullt ut. Vilka som från det datumet ska bedriva fritidspedagogiken på fritidshemmen står skrivet i stjärnorna, det lär iallafall inte vara fritidspedagogerna som brinner för den. Lärarna och förskollärarna, det blir nog billigast så, de har ju inget annat att göra, resonerar jätten och somnar om.

/Mikael Andersson

About Micke Andersson 37 Articles
Fritidspedagog från och verksam i Helsingborg.

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*