Gör fritidspedagogiken obligatorisk!

En lärare på lärarhögskolan sa en gång till sina nyexade förskollärare och fritidspedagoger; ”Nu har ni läst på universitet i tre år. Efter tre år i verksamhet är ni färdigutbildade”. Det var väldigt klokt sagt, även om många tyckte att de redan var ”färdiga” förskollärare och fritidspedagoger. Men någonvart måste vi leva det vi lär för att göra det till en genuin och egen kompetens. Att läsa till fritidspedagog. En sak. Att praktisera den en annan.

”Fritidspedagogiken kompletterar skolans undervisning med ett praktiskt, laborativt eller utforskande arbetssätt som sätter kunskapen i sammanhang – och befäster den i reella situationer”.

Det lustiga i det här är att det är fritidspedagogik för mig. Det praktiska som befäster det teoretiska. Eller det teoretiska som skapar förståelse för en praktisk verklighet. Vad gäller fritidspedagogiken så tycker jag att begreppet ska vidgas.

Fritidspedagogik tänker jag är det förhållningssätt vi har i relation till vårt uppdrag som ”komplement” till skolans kunskapsmålstyrda verksamhet. Fritidshemspedagogiken är det mer processtyrda förhållningssättet till barns egna tid och intressen under eftermiddagen. Men vad gäller fritidspedagogiken, enligt min definition, så har jag formulerat den enligt följande i relation till skolans uppdrag: ”Fritidspedagogiken kompletterar skolans undervisning med ett praktiskt, laborativt eller utforskande arbetssätt som sätter kunskapen i sammanhang – och befäster den i reella situationer”.

Precis enligt vad läraren på förskollärar- och fritidspedagogutbildningen lär ha sagt någon gång på 90-talet.

…fritidspedagogiken och den traditionellt tänka skolundervisningspedagogiken ska vara tillgänglig efter behov. De berikar varandra och jobbar växelvis. Sällan samtidigt…

Sen tänker jag inte att vi ska jobba enligt samma logistik i skolan. Jag tänker att fritidspedagogiken och den traditionellt tänka skolundervisningspedagogiken ska vara tillgänglig efter behov. De berikar varandra och jobbar växelvis. Sällan samtidigt enligt min erfarenhet (varför jag inte förespråkar fritidspedagoger i klassrummet). En del barn behöver börja med fritidspedagogiken, andra avsluta med den i sitt lärande.

Nu kan det, som ni vet, vara svårt att samverka med något som är obligatoriskt. Det som är obligatoriskt är inte frivilligt.

En del barn behöver börja med fritidspedagogiken, andra avsluta med den i sitt lärande

Fritidshemmet är frivilligt och således blir fritidspedagogiken det också i enkel logik. Skolpedagogiken får då veto i pedagogiska frågor rörande samverkan med fritidspedagogiken. Det är dåligt enligt alla mina tidigare resonemang ovan. Så jag har ett förslag. Låt oss göra fritidspedagogiken obligatorisk. Under skolplikten. Inte obligatorisk enligt skolans mall, men obligatoriskt förekommande. För den som behöver och vill. Då kan vi börja prata om att politiken vill vad den predikar i läroplanens värdegrund.

2 Kommentarer

  1. Redan i Lpo94 (och nu i Lgr11, identiskt btw) fanns den lilla goa’ meningen ”Ett ömsesidigt möte mellan de pedagogiska synsätten i förskoleklass, skola och fritidshem kan berika elevernas utveckling och lärande.” Vilket understatement. Vadå kan berika? Självklart gör det det. Men att denna mening står kvar oförändrad visar ju återigen att DE inte tänkt igenom allt… Den skola DE vill forma präglas av möten mellan skola och skola. På gott humör och med vackert väder tolkar jag denna mening (kvarglömd rest?) som ett argument för att vi och vårt pedagogiska synsätt (=fritidspedagogik) behövs.

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*