En kommentar kring interpellationen

Tisdagen var för mig en dag med tvära kast. Först seminarium i Halmstad under rubrik Framtidens fritidshem där Crister Andersson berättade om hur väl fritidspedagogikens arbetssätt och metod passar in i framtidens skola som hand i handske. Hur hans nationellt uppmärksammade verksamhet på Hovhultsskolan visat vilket enormt genomslag ett fritidshem kan ha för såväl individer, som grupp, för samhälle men inte minst för skolresultat. Men samtidigt i Riksdagen beskriver Jan Björklund tvärtom fritidshemmen som ett bihang snarare än det viktiga komplement till skolan det står skrivet det ska vara.

Här finns ingen specifik läroplan säger utbildningsministern, som uppenbarligen missat att det står fritidshem på omslaget av läroplanen.

Det kan inte tolkas på annat sätt när ministerns styva motstånd mot att låta fritidspedagogik stå på egna ben är så totalt. Logiken är obegriplig. En oomtvistat viktig läroplansstyrd pedagogisk verksamhet som fyra av fem barn i åldrarna sex till nio år vistas i och påverkas av under en stor del av dagen blir för ansvariga pedagoger ett bihang till praktiskt/estetiska skolämnen samma barn får undervisning i endast ett fåtal timmar per termin. Här upphör regeringens ambition att nationellt likvärdigt kvalitetssäkra undervisningen. Här finns inte samma prioriteringar och behov. Här finns inget viktigt samhällsuppdrag. Här finns ingen specifik läroplan säger utbildningsministern, som uppenbarligen missat att det står fritidshem på omslaget av läroplanen.

En högskolestudent med inriktning mot fritidshem kan på inga villkor se fram emot att legitimeras, professionaliseras

En högskolestudent med inriktning mot fritidshem kan på inga villkor se fram emot att legitimeras, professionaliseras, i sin dominerande kärnverksamhet, men väl för den försvinnande lilla del man tillåts sätta betyg på. Som stormarknadernas tag två få den tredje på köpet erbjudande.

Björklunds förringande av fritidshemmen i relation till skolan blir en övertydlig kil som slås mellan verksamheter och yrkeskategorier som ska vara varandra kompletterande inte liknande. De egentliga bakomliggande motiven till detta agerande är fortfarande höljt i dunkel men effekterna är otvetydiga för dem som beslutar över fritidshemmen.

Signalen är att det är tillåtet att hantera fritids som en sekundär angelägenhet om ens det och det är också den utveckling vi kan följa i mediarapporteringen. Hur detta perspektiv kommer ta sig konkret uttryck under en omvälvande reform, inte minst i trånga kommunala budgetar, har vi ingen verklig aning om. Utbildningsministern vill i just och endast denna fråga varesig utreda eller blanda sig i lokalpolitiska beslut som redan i dagsläget tullar på kvaliteten.

Det här kommer nog reda till sig om tio år när de nya lärarstudenterna kommer ut resonerade Bertil Östberg när vi träffade honom i Stockholm. Någon djupare tanke på hur dagens barn eller personal drabbas existerar inte i politikernas skrivbordslösning, egentligen inte heller på framtidens. Eller? Ni är dock de ytterst ansvariga för hur framtiden stakas ut för dagens skolgeneration. Glöm aldrig det.

Fakta, statistik och argument skakar Björklund et al av sig lättvindigt och försöker i interpellationen putslustigt dra in Socialdemokraterna i opinionsstormens öga genom att säga att de minsann röstade med Alliansens förslag om att inte legitimera fritidspedagoger. Det förnekar de inte, men Björklund undanhåller slugt Socialdemokraternas motion om behovet av fortsatt utredningsarbete för ytterligare yrkeskategorier.

Med samma slipade politiska retorik framläggs saken som om att det ändå finns en vurm för fritidshem och fritidspedagoger. Regeringen säger sig ämna stärka det pedagogiska uppdraget i fritidshemmen, fast då genom att tvinga pedagogerna att fokusera mindre på fritidshem och sin egen pedagogik. Man försvarar sig med att Lärarlyftet II kan ge möjlighet för fritidspedagoger med äldre utbildning att omskola sig till något viktigare. Igen glömmer ministern att nämna det faktum att lärarlyftet inte öppnades för fritidspedagoger förrän efter hård och lång påtryckning från lärarfack. Varför?

Och förstås borttagandet av statsstöd (hmm)

Hur kommer det sig att ”legitimationsinstrumentet” INTE är rätt i just det här sammanhanget?

Men framför allt väckte utbildningsministerns stapplande utläggningar utanför skrivet manus en brännande fråga. Dock inte främst om den ovidkommande jämförelsen av fritidspedagogers situation med syokonsulenter och skolkuratorers. Nej, det är hur det kommer sig att ”legitimationsinstrumentet” INTE är rätt i just det här sammanhanget?

Med tanke på all den frihet som finns att utforma verksamheten, både för huvudmän och anställda, samt det ansvar det innebär att göra det utefter stärkt läroplan för att den kompletterande funktionen ska garanteras, borde allra minst fritidspedagoger legitimerade i fritidspedagogik vara en högst angelägen kvalitetssäkrande insats. Rent av det enda egentliga instrumentet som har någon faktisk effekt.

Jag skulle mer än gärna vilja ha ett fördjupande och ärligt svar på varför inte legitimering överhuvudtaget är ett alternativ i Alliansens organisationsplan. Även svar på vilka andra kvalitetssäkrande insatser de annars tänkt sig särskilt då kritiken varit hård mot att fritidshemmen inte tillåts leva upp till sin fulla potential.

Kan vi se fram emot ett svar på detta när Miljöpartiets interpellation avhandlas?

Det finns så många logiska luckor och risktagande i den här frågan att det egentligen bara finns en sak som är värre än regeringens agerande. Det är att inte reagera kraftfullt mot deras baklängesresonemang. Att inte opponera sig mot att styrande så lättvindigt kan omintetgöra en pedagogisk verksamhet och yrkesgrupp. Att vända dövörat till när organisationens topp trycker undan de där under. Det här angår alla som faktiskt ämnar efter att uppfylla läroplanens första kapitel. Vilka står i tur att kommenderas?

På vägen hem i bilen råkade jag höra ett radioinslag om en kommun som tyckte de kommit igång sent med de mångahanda förberedelserna inför 2015, trots att de i sammanhanget ligger långt före många andra. De inser att det kommer innebära genomgripande förändringar i organisationen. Nedläggning av byskolor diskuterades, omflyttande av personal och väldigt mycket annat som många i allmänhet ännu inte är medvetna om.

…skönt att kunna säga att, det här har jag inget ansvar över, jag är fritidspedagog…

Att det blivit en ”opinionstorm” kring förordningen tidigt runt fritidspedagoger är för att vi flaggat ihärdigt för hur omställningen drabbat oss, inte ens våra kollegor visste det, än mindre föräldrar. Men när förordningens alla effekter är i full sving kanske det till och med hade varit skönt att kunna säga att, det här har jag inget ansvar över, jag är fritidspedagog.

Men så är vi inte funtade, vi kliver fram och vill ta ansvar i en organisation många valt bort. Som Mikael Damberg skriver i sin blogg, denna debatt är inte slut, den har bara börjat…

About Micke Andersson 37 Articles
Fritidspedagog från och verksam i Helsingborg.

3 Kommentarer

Lämna ett svar till Olof Jonsson Avbryt svar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*