Om begrepp, språk och makt.

Fick en gång frågan om kunskap är makt. Svarade intuitivt att makten att definiera kunskap är makt. Makten över språket är ett större styrmedel än man kan tro. Att pennan är mäktigare än svärdet är ingen nyhet, men en sanning som ofta faller i glömmo.
Se bara hur språket fungerar som statussymbol. Det kan räcka med att en människa talar med aningen ”bruten” svenska så faller dennes möjligheter att nå fram med sitt resonemang. Eller någon med viss typ av funktionsvariation med begränsad förmåga att artikulera enligt korrekt fonologi, hur långt når denne i en debatt? Eller den som slänger sig med slang och svordomar, hur seriös retoriker anses denne vara?

Men ord är sällan neutrala. Språket är alltid en maktfaktor.

Visst, i mångt och mycket är språket en subjektiv upplevelse där envar har sina egna associationer och språkliga preferenser, men det är sällan ord är helt värdeneutrala.
Av många goda anledningar säger fler människor lyckligtvis ”chokladboll” idag, och n-ordet är på väg ut ur den gemensamma vokabulären. Och ordet tjej anses än så länge trevligare att höra än ”bitch”, även om språket har en naturlig tendens att urvattnas eller få ny betydelse av dess brukare.
Men ord är sällan neutrala. Språket är alltid en maktfaktor.

Det finns exempel på flertalet skolor i Sverige där annat modersmål än svenska varit förbjudet. Varför? Gissningsvis den känslomässiga reaktionen från den vuxne att inte längre äga språkets makt. Att barnet kan mer. Barnet i överläge. Samma princip kan appliceras på mobiltelefonförbud i skolan. Vem har makten över tekniken? Barnet. Förbud.

Ibland kan en höra ”om hon bara hade språket” om barn med annat modersmål än svenska. Bristen på förmåga att kommunicera kan inte endast tillskrivas den ena parten. Om två samtalar är det då inte bådas kunskaper att såväl agera sändare som mottagare som avgör huruvida en dialog uppstår? Dessutom är det märkligt att tala om svenska som språket med stort S. I singularis. Svenska ligger på en blygsam 91:a plats av världens alla språk. Somaliska 69:a, kurdiska 57:a och arabiska kring 4:e plats. Vem är det som saknar språket? Och varför definieras sällan matematiken som ett språk?

Ord ändrar som sagt betydelse allt genom historians gång och genom hur orden brukas. Ordet skola kommer ursprungligen från grekiska ordet för vila eller fritid. Nu betyder skola för många raka motsatsen.

Och många fritidshem kämpar febrilt för att inte skolifieras.

George Orwell beskriver i sin klassiska dystopi 1984 hur Storebror styr över folket med så kallat nyspråk. Där språkets variationsrikedom fortlöpande begränsas. Färre synonymer och färre möjligheter till att fritt beskriva sina upplevelser. Själv hörde jag en vuxen personal tillrättavisa ett barn med att ”Nej, banan är inte äckligt. Det är mindre gott”.
Barnets äckelkänslor som bananen väckte var underordnade den vuxnes moraliska gränser för hur en uttrycker sig. Detta var ingen perifras, utan helt enkelt ett sätt att beröva språkbrukarens möjligheter att uttrycka sig och sin relation till omgivningen. Avgränsade möjligheter för barnet att beskriva innehållet i sin vardag.

. Makten över språket blir makten över innehållet. Ordet pedagog är ett brett begrepp. Pedagogiken är tvärvetenskaplig och svårmätbar. Svår att kvantifiera. Men med den utbildningstekniska terminologi som nu börjat träda fram i skollagarnas manuskript är ord som pedagog allt för stora.

Det samma anser jag händer inom fritidshemmets väggar. Makten över språket blir makten över innehållet. Ordet pedagog är ett brett begrepp. Pedagogiken är tvärvetenskaplig och svårmätbar. Svår att kvantifiera. Men med den utbildningstekniska terminologi som nu börjat träda fram i skollagarnas manuskript är ord som pedagog allt för stora. För ogreppbara. Ingen har missat nuvarande skolideologis vilja att kvantifiera kunskap genom mätbara mål och resultatredovisningar. Kvalitetssäkring handlar endast om att formalisera, enligt industrins modeller, för att sedan massproducera. Kvalitet har kommit att innebära kvantitet.
Därför kan inte pedagogen längre tillåtas existera. Dess innehåll är för mångfacetterat.
Den måsltyrda och mätbara pedagogen är den som platsar i lärarens trängre kostym. Och i den måste alla som jobbar med barn infinna sig. För att kvalitetssäkra verksamheten -det vill säga kvantifiera. Producera.

Pedagogen, vars fokus ofta ligger på processen måste ge vika för resultatet.

Pedagogen, vars fokus ofta ligger på processen måste ge vika för resultatet. Läraren.
På samma vis förhåller sig termonoligin vad det gäller barn. Barnets behov är så mycket
större och omätbart jämföret med elevens. Således blir barnet elev i kunskapens produktionslinje. En lärare kan lättare styras att stöpa en elev i en form. Läraren är den formaliserade pedagogikens utövare. Och eleven dess mottagare.
Och maktrelationen de två mellan tydlig.

I vissa fall beskrivs barnet till och med som kund eller brukare, vilket vittnar om hur långt utbildningssynen gått från det genuina mötet mellan barn och vuxen. Barn och pedagog.

Språket är inte värdeneutralt. Visst, en kan tycka det är petitesser att hänga upp sig på begrepp som lärare, eller elev. Jag anser inte det. Trots att det är upp till envar att fylla orden med betydelse finns agendan. Syftet. Den mätbara produktionen som mall för kunskapsförmedling. Tappar fritidspedagogen sin divergenta syn på barnets lärandeprocess tappar vi finessen med fritidspedagogiken. Och tappar gör vi, för något måste beskäras när vi ska trängas in i lärarens kostym.

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*