Lust är en list och inte en last!

Att be barn lugna ner sig i en lek är ungefär som att be vatten rinna långsammare.
När man studerar en grupp barn som är mitt uppe i en intensiv lek kan man verkligen prata om en naturkraft av koncentration och målmedvetenhet. Det verkar nästan som om barnen befinner sig i ett kraftfält som försätter alla i ett tillstånd av nyfikenhet och inlevelseförmåga. Under lekens gång kommunicerar hela tiden barnen med varandra för att styra allas uppmärksamhet till olika saker i leken och för att hjälpas åt att tolka det som sker.

Ärligt talat, det finns få platser där vi har så hög effektivitet och produktivitet i lärandet som på förskolor och i fritidsverksamheten

Tittar man ännu närmare så kan man se att enskilda individer snabbt växlar mellan att fantisera om vad de ser framför sig (en stol kan vara en båt) och att utforska de olika föremål de använder i leken i sin verkliga form (hur har dom satt ihop delarna på stolen?). Utan ansträngning växlar alltså barnen mellan den inre och den yttre föreställningsvärlden samtidigt som de driver leken vidare (eller om det är leken som lockar barnen vidare). Det som jag beskriver ovan är i själva verket en inblick i människans oerhörda förmåga att med hjälp av leken lära sig olika saker.

Vi är sällan så listiga som när vi använder vår lust.

Olust är å sin sida en väldigt olistig strategi eftersom vi då saknar alla avgörande förutsättningar för att lära oss något snabbt med stor minnesbehållning (förutom att det gör ont att lära sig saker).
Ibland beskrivs lust som en last, d v s något som hör synderna till. Många känner sig dygdiga när man med allvarlig min och domedagsstämma närmar sig de saker man ska lära sig (”detta är viktiga saker, då kan vi inte hålla på och larva oss som på dagis…”)

Ärligt talat, det finns få platser där vi har så hög effektivitet och produktivitet i lärandet som på förskolor och i fritidsverksamheten. Citatet ovan visar på en stor okunskap om lärandets villkor. Jag kan garantera att Homo Sapiens som art inte skulle ha överlevt evolutionens konkurrens om vi inte hade haft tillgång till de effektivaste metoderna för lärande.

Linné gav vår mänskliga art tre underavdelningar:
Homo Ludens (den lekande människan)
Homo Docens (den lärande människan)
Homo Faber (den verktygsskapande människan)

Genom att kombinera våra tre karaktärsdrag kan vi nå mycket längre i vår anpassningsförmåga än om vi separerar dem. Med lekskap kan kunskap bli till redskap!

Thomas de Ming
Lärdesigner
Thomas blogg Insiktslyftning

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*