När verkligheten inte stämmer med kartan

En artikel i Sydsvenskan denna vecka levererar ett innehåll som på många sätt är svindlande i rådande situation. Det handlar om en internationell kongress i Malmö för lärare och forskare om hur man kan göra skolan bättre så att barnen ska lära sig mer, kommentarerna och slutsatserna är tänkvärda.

Men framför allt står det att fritidspedagogerna varit imponerande

Dels verkar åter en gång riktningen den främsta utbildningsforskningen pekar vara mot diametralt motsatt håll åt det som det svenska Utbildningsdepartementet styrt kosan. Men framför allt står det att fritidspedagogerna varit imponerande under kursdeltagarnas fältstudier. Det är då rakt inte den svenska politiska inställningen, men väl sagt av internationell expertis.

I en annan artikel på Sveriges Radios hemsida samma dag står det och läsa att fritidshemmen i Malmö bl.a kan minska ung kriminalitet. Detta säger Skolinspektionen som redan tidigare sagt att fritidshemmens uppdrag måste tas på större allvar och att verksamheten också gynnar kunskapsutvecklingen i grundskolan. Dessa artiklar är bara två exempel av många som förklarar varför fritidspedagoger landet om reagerat kraftigt på Utbildningsdepartementets ogenomtänkta hanterande av verksamheten men inte minst av yrkesgruppen.

Uttrycket kanonmat kommer i åtanke. Soldater som enrollerats i armén endast för att av likgiltiga befäl sändas mot en i princip säker undergång, är ett gammalt vedertaget uttryck myntat inom militärväsendet. Överraskande är att en sådan förkastlig praxis nu också anammats av utbildningsväsendet. Fast med en major som kommenderar i staben kan allting vara möjligt.

Så blev i alla fall resultatet av utbildningsdepartementets senaste kampanj, Operation Kateder, genom att offra en yrkesgrupp som sedan länge högskoleutbildats i nivå med lärare och förskollärare för att fungera fullt ut i skolväsendet. Såväl i som utanför huvuduppdraget på fritidshemmet. Kanonmats resonemanget formuleras att eftersom eleverna blir garanterade undervisning av legitimerade lärare i skolan, finns det ju ingen anledning att göra sig något omak för fritidspedagoger. Så resonerar svenska politiker 2012.

Detta anses dunkelt vara helt i sin laga ordning enligt skollagens 2 kap 13§ som i departementets tolkning skulle sanktionera att politikerna hur som haver i en handvändning kan besluta vilken utbildning som för stunden ska vara gångbar i utbildningsväsendet. Inte minst vilken som inte längre ska vara det, påtagligt kännbart för dem som såg sin utbildning devalveras för att i egentlig mening upphöra att gälla. Bara sådär. Övriga med samma utbildningsnivå fortsätter obehindrat.

Den offentliga makten ska utövas med respekt

I hastigheten förtränger departementet visst regeringsformens 1 kap 2§ som bl.a berättar om att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa, och annat som är relevant i den här frågan.

Att självsvådligt göra välfärden och arbetssituationen ytterst osäker och framtiden låst för medborgare som lockats till och specialutbildats för utbildningsväsendet i vilken politikerna dikterar villkoren och sedan sättas i karantän, verkar gå helt på tvärs mot vad grundlagen säger. Vi väntar med spänning på hur den aviserade justeringen av fattade beslut kommer formuleras. Ett ansiktsräddande hastigt inkastat begränsat självbekostat lärarlyftslotteri förslår inte långt. Fritidspedagoger besitter inte sämre pedagogiska egenskaper än andra kategorier på samma utbildningsnivå.

Det hade varit lätt att falla i självömkan men när det inte bara är de drivna och kunniga pedagogerna inlurade i rekryteringfällan som makuleras, utan även barnen i verksamheten som hamnar under skolbussen när Utbildningsdepartementet vänder fritidshemmen ryggen blir opinionsstormen mer än berättigad.

Regeringen uppger sig vilja lämna kommuner ”viss frihet” att avgöra det mesta som angår fritidshemmen. De i sin tur är förstås inte sena att begagna sig av öppningen i en reform som i allting annat blir tvingande. Dennavissa frihettas för total frihet och lämnar fältet fritt att behandla skolelevernas halva dag som en pysventil och budgeträddare för organisationen som paradoxalt ges allt mindre resurser när ambitionen ska vara att satsa.

Möjligen finner vi här den verkliga anledningen till Utbildningsdepartementets ointresse, de påstår sig upprepade gånger veta precis vad fritidspedagoger och fritidshem är. Gjort förarbeten och fältstudier inför införandet av behörighetsreformen som säger att fritidspedagoger egentligen bör inbegripas och att lärande sker under hela dagen, men ändå denna lama och förlamande hantering. Kanonmat.

När inte ens befälhavaren tillskriver den pedagogik och de pedagoger som fungerar som kvalitetssäkring för verksamheten något värde finns det absolut ingen anledning för någon annan att heller göra det. Majoren leder – övriga följer.

Lärarförbundets beskrivning av styvmoderlig behandling har för fritidshemmens räkning verkar tyvärr blivit förskönande av vad som verkligen pågår.

Tidningsartiklar som de i inledningen gör det är uppenbart att Utbildningsdepartementet är galet ute. De anammar i bästa fall en annan militär praxis ”Om inte kartan stämmer med verkligheten gäller kartan”, i sämsta fall medvetet offrat fritidspedagoger och fritidshemmen för att genomföra en spektakulär reform i turbofart med oklara följder.

Som kommentar till sådant säger de internationella experterna att många politiska beslut om skolan som går tvärt emot vad forskningen säger är på grund av tidsperspektivet. Forskare kan ha ett perspektiv på tio eller tjugo år. Politiker ska prestera något före nästa val. Vissa förändringar kan få långsiktiga konsekvenser först efter många år.

Det är inte bara fritidspedagoger som talar i egen sak när de säger att fritidshemmets uppdrag är viktigt. Även Skolverk (1, 2), Lärarfack, politiker (1, 2, 3) med flera har förstått att utveckling inte startar och slutar i takt med skolklockan.

När Utbildningsministern äntrar podiet för att svara på vilka kvalitetsäkrande insatser han tänkt sig för fritidshemmen finns det bara ett alternativ.

Stärk fritidspedagogiken och legitimera fritidspedagoger där i

Hur exakt stödjer Björklund fritidshem och fritidspedagoger ”fullt ut”?
Visa det gärna innan internationella skolutvecklare tar med sig idén hem som ett imponerande nytt grepp till sina egna skolväsenden…

Sir Ken Robinson formulerar skolvärldens dilemma

About Micke Andersson 37 Articles
Fritidspedagog från och verksam i Helsingborg.

7 Kommentarer

  1. Fullproppad med fakta och hänvisningar. Du är inte ensam om att tycka illa utvecklingen. Ser fram emot nästa alster.

  2. Mycket bra! Var tvungen att lägga ut en del av länkarna angående stora barngrupper och nedskärningar på fritidshem på Facebookgruppen – Föräldrar och fritidspedagoger mot stora barngrupper.

  3. Har hastigt ögnat artikeln – hinner inte mer på arbetstid och den har nått mig via jobbets interninfosystem. Förstår fritidspedagogernas frustration, men ber ändå att man tar det lite mer piano. Först ut i leg-fåran går lärarna, som bedriver obligatorisk verksamhet. Låt oss se vad det ger av värde i verkligheten innan man föreslår att man går vidare till er viktiga yrkeskår, som erbjuder sina tjänster till eleverna men där obligatoriet inte finns för dem att delta..

    På 70-talet tog man gärna till brösttoner, men vi som var med då vet att effekten blev försumbar. Samma sak tror jag händer nu. Skrik inte högt, tänk och samla argument – men använd dem först när ni ser om vi lärare vunnit något på vår leg.

  4. @M Stenberg,

    Tack för att du läser och tycker att vi är en viktig yrkeskår! Vi hoppas kunna vara det i framtiden också, men där gives inga garantier.

    Visst kan lärare gå först, även om förskollärarna inte företräder något obligatorium. Men att ta det piano är uteslutet när få om ens någon lyft många fingrar för vår sak och när regeringen gjort tydligt och klart att de inte haft några ambitioner att gå vidare för att stärka även fritidshemmens verksamhet eller fritidspedagogers position över huvudtaget. Förrän fritidspedagogerna själva startade namninsamlingar, nätverk, upprop, bearbetade media och mycket annat.

    Som lärare är det möjligt att kunna ta det ganska piano eftersom man har sin position, två lärarfack som är på hugget för sig och legitimationen halvt i fickan. Med vilken man sedan kan tränga ut fritidspedagoger ur organisationen för att få ihop sina egna arbetstimmar eftersom regeringen lämnar kommunerna med sina trånga budgetar utrymme att göra så. Redan där har lärarna vunnit något på sin leg.

    Mycket pengar går också ur fritidshemmens budget för att stärka upp skolan, de enda som står som garant för att fritidshemmen inte dukar under är fritidspedagogerna som därför inte kan ta det piano.
    Se t.ex länkarna i texten.

    Hade lärare eller fack bara engagerat sig minimalt skulle regeringen aldrig ens kunna tänkt tanken att utesluta någon yrkesgrupp med akademisk utbildning ur organisationen, eller låta kommuner släpa efter med löneutveckling.

    Skola, lärare, förskola, förskolor, fritidshem och fritidspedagoger är på den position i samhället där vi är eftersom vi och vårt fack tar det så piano alltid. Vi kan inte passivt se på om legitimationen eller något annat möjligen kan bli något om vi redan nu vet att det inte fungerar.

    För skolans räkning kan det knappast bli sämre.

  5. Ja, det finns ingen som säger detta bättre än Sir Ken Robinson. Hans tal om paradigmskifte ställer jag helt upp på. Skolan som institution för ett livslångt lärande, i den meningen att barnen ska ha ett starkt självförtroende, veta hur de själva lär sig, kunna tänka outside the box som det så vackert myntats, har passerats. Det behövs en översyn av skolans faktiska människosyn. Hur kan man hävda att alla duger som de är och samtidigt gör ALLT för att konformisera?
    Fritidshemmen har varit som oaser i barnens värld. Där har de på ett demokratiskt sätt kunnat vara med och bestämma om sin vardag. Detta har mer ich mer naggats i kanten pga för stora grupper och dåligt anpassade lokaler samt färre och färre vuxna att reflektera tillsammans med. Nu hotas denna verksamhet ytterligare av att betraktas som ett ämne. Man upphör aldrig att förvåna sig. Mvh Ingrid

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*