Tänk om skolgårdens maktlek började i klassrummet eller på fritids?

Bara den som är överordnad kan fördela straff och belöning. Kan vi skapa likvärdiga möten mellan över- och underordnade individer där den ena har – eller tar sig rätten – att straffa den andra?

Ett straff är ett straff. En ofta ologisk och konstruerad konsekvens. För ett barn är också en utebliven belöning en form av straff. Att straffa sig till – eller belöna sig till (muta) ”önskvärda” beteenden är att vara modell i handling för något som vi inte vill att barnen ska syssla med på fritids eller på skolgården. Muta varandra. Straffa. Belöna. Där vill vi ha likvärdighet. Dialog. Konfliktlösning,

De senaste åren har behaviorismen smugit sig tillbaka in i svensk uppfostran . Både i familjen och i den pedagogiska uppfostran som fritidshemmet ska stå för. På senare år har den så kallade ”konsekvenspedagogiken” gjort ett tydligt intåg och präglar också Skolverkets skrift om ”Ordningsregler för en trygg lärande skolmiljö” där alla regler ska ha en tydlig och känd konsekvensbeskrivning. Det är den danske filosofen Jens Bay som utvecklat konsekvenspedagogiken och är från början en pedagogik för ungdomar med anpassningssvårigheter.

Det förespråkas allt mer tydlighet i skola och fritidshem. Förutsägbarhet. För alla dessa barn som pga av en diagnos eller annan anpassningssvårighet behöver tydliga ramar och strukturer – någon som också förespråkas av Jens Bay pedagogik. Barnen är fri att välja och de vuxna ska som goda förebilder medvetandegöra och förtydliga konsekvenser av barnens val. Trots Bays grund som filosof framställs filosofin tydligt formatisk och metodisk – vilket kanske behövs för barn med tydliga anpassingssvårigheter. Men alla barn har inte det. Pedagogiken har sina rötter i humanismen och existentialismen – men risken finns att konsekvenstrappan överhand och blir en förtäckt bestraffning.

Konsekvenser finns det olika typer av. Generellt kan man dela upp konsekvenser i tre olika typer:
1. Naturliga konsekvenser
2. Rimliga konsekvenser
3. Orimliga konsekvenser

Naturliga konsekvenser är de som sker naturligt. När Lisa glömmer sin nya pärm med pokemonkort ute på skolgården och eftermiddagens ösregn blöter ned dem till en grå massa av papper. Har Lisa lärt sig något av detta? Kanske. Kanske inte. Men förmodligen så kommer hon inte att glömma den igen. När Lisa kommer hem och berättar för sin mamma vad som hänt blir mamma arg. Hon förbjuder Lisa att leka med kompisar den dagen och beslagtar den andra pärmen med pokemonkort som Lisa har hemma i byrån. Det är en orimlig konsekvens och ett omotiverat straff. När naturliga konsekvenser slagit till – behövs inga andra. Det tenderar bara att flytta Lisas frustration (och lärande) till konsekvens-utdelaren (mamma). Ilska, frustration riktas åt fel håll och de bestående av situationen blir mammas orättvisa behandling. Pokemonkorten hemma hade inget med de på skolgårdens blöta gräsmatta att göra.

När naturliga konsekvenser inte finns. Så kanske vi måste konstruera en konsekvens. En orimlig sådan – likt den Lisas mamma utdelade – är ett straff. Att hitta en rimlig konsekvens av en situation (som inte har en naturlig konsekvens) kan vara ett måste ibland. En rimlig konsekvens är relaterad till ”förseelsen” och bör innehålla någon form av lärande.

Barbara Coloroso – författare till boken ”Växa med ansvar” förespråkar ”disciplin” istället för bestraffning. Coloroso menar att disciplinen har fyra saker som straffet inte har och hennes modell funkar så här:
1. Visa barnet vad de har gjort fel
2. Ge dem så mycket eget ansvar de kan ta för att lösa problemet (visa förtroende!)
3. Ge dem alternativ, fler vägar, fler lösningar
4. Coloroso menar alltid att allas värdighet ska visas hänsyn. Om barnets lösning tar hänsyn till allas värdighet. Där finns lösningen.

Det finns många tankar om straff, belöning, motivation och disciplin. I vår verksamhet på fritidshemmet måste vi börja med läroplanens första kapitel. Efter det så finns inspiration i andra människors tankar tex Bay och Colorosso. Men jag råder ingen att köpa sig en metod för detta. Metoder tenderar att missa personen i fråga. Vi är var och en individer som behöver nyanser, olika bemötanden och olika lösningar. Jag tror också att det fritidshem som systematisk använder tydliga eller subtila belöningssystem eller ”motivationssystem” måste fundera på varför? Många av dessa modeller kommer från arbete med barn som har tydliga och svåra anpassningsproblem. Att använda dem i brist på pedagogik eller förhållningssätt – är det ok? Jag tycker inte det. Det är att genväga sig fram och frågan är vilka konsekvenser det ger för barnens inre motivation att ständigt få yttre stimuli. Denna diskussion måste föras på varje fritidshem.

Till sist. Du är modell i handling. Det Du tar dig friheten att göra mot eller med barnen kommer de sannolikt att göra mot andra. Vart började skolgårdens maktlek? På skolgården, i hemmet, i klassrummet eller på fritids? Tanken måste tänkas!

 

1 Kommentar

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*