Om att veta sitt värde

”Jag vaknar inte ens för mindre än 10000 dollar om dagen”. Citatet är från modellen Linda Evangelista i en intervju i Vouge. Ett måhända stöddigt, men självsäkert uttalande från någon som vet sitt värde på marknaden. Som riktmärke om man tänker kräva 10000 i ersättning.

Andra som också börjar inse sitt värde och kräva erkänsla därefter är sjuksköterskorna som i ett uppmärksammat uppror helt sonika inte längre tänker acceptera ingångslöner under 24000 kr. Väljer bort akutsjukvård och dålig arbetsmiljö. Gå så långt som att inte ha annat val än att säga upp sig för att kunna få drägliga arbetsförhållanden någon annanstans.

Arbetsgivarna som nu får skörda surt vad man under åren sått snålt baxnar. Tydligen helt ovana all form av motstånd mot sina försämringar och nerdragningar tidigare anklagar hätskt sjuksköterskorna(!) för att patientsäkerheten äventyras genom att de bara vågar kräva skälig lön för sitt arbete och för att marknadsmässigt välja andra arbetsplatser som erbjuder bättre. Som om det skulle finnas en plikt att underkasta sig, ett filantropiskt kall att hörsamma. Så är det inte – längre, får kanske tilläggas.

motstånd och krav lönar sig. Speciellt när det blir allt mer uppenbart att löner inte är satta utefter några som helst verklighetsförankrade eller marknadsmässiga principer och att arbetsmiljön och belastningen är helt huvudlös.

Nyanställningsblockad och otillåtna stridsåtgärder gormas det i ett aggresivt utfall mot facket som man trodde sig ha lydigt i sin ficka. De slår dock i från sig med att nej, detta är inte något initiativ från dem. De gungar inte båten.

Varför inte? För nog allt kan man ju tycka att saker som löner, arbetsmiljö och se till anställdas intressen vore något för en kollektiv sammanslutning av arbetstagare att kunna verka för men det är kanske långsökt.

Intressant i Avtal 2012 sammanhanget är att trots framhållande av individuell lönesättning från arbetsgivarna så verkar det, som av en slump, satts exakt 21500kr till alla individer. Märkligt. Inte heller finns det större ambition att betala högre löner för att locka arbetstagare, ”Det är inte så enkelt att man löser problemet genom att tillmötesgå lönekraven. Då får man omedelbart reaktionen att en helt färsk får högre lön än den som ska handleda vederbörande. Sjuksköterskebristen finns över hela landet, säger Henrik Almkvist (Chefsläkare på Stockholm Läns Landsting)”. Bästa Almkvist, brist brukar innebära att priset stiger, det är så det fungerar i den riktiga världen. Slår skörden i Brasilien fel går priset på ditt morgonkaffe upp. Kan det vara så att de som ska handleda rent av är underbetalda att börja med. Undrar vilka kriterier som egentligen varit vägledande i lönesättningen?

Sveriges kommuner och landsting är såklart också huvudpart i förhandlingarna om avtalen inom skolan och visst kan man känna igen förhållandena i många delar. Det är nog ingen slump att det talas om kris i både vård och skola.

Allt för länge har det motståndslösa vanstyret, urholkningen och nervärderingen tillåtits fortsätta inom dessa områden. Konstant trumfa genom sina krav på att färre gör mer för fler billigare. Utan någon förankring i faktiska förhållanden – bara utifrån den avsjälade tesen att inget får kosta något.

Som att betala för korv med bröd på en restaurang och förvänta sig fläskfilé med klyftpotatis. Som att projektera en järnvägslinje på tio mil men bara ge rallarna sju mil räls. De är ju så duktiga på att bygga järnväg och restaurangägaren har ju en plikt att servera mat till underpris, annars hade vi ju svultit.

Exempel som är helt absurda men inte för styrande inom skola och sjukvård. Här finns inget motstånd mot beslut som hämtas rakt ur luften. Här finns inga ramar att förhålla sig till, tvärtom aktar man sig noga för att tvingas binda sig vid konkreta riktlinjer. Det finns magiskt nog alltid utrymme för besparingar och försämringar. Alltid.

Ingen begränsning för barngruppsstorlekar, antal barn per pedagog, vad som ska ingå i arbetsbeskrivningar eller hur mycket tid för planering som tilldelas. Bara att färre ska göra mer för fler billigare. Det måste alltid kunna gå att öka hastigheten på det löpande bandet och plocka bort anställda från produktionslinjen oavsett om kvalitet blir lidande. Till och med inom den mest profithungriga industritillverkningen finns det fysiska gränser för hur hårt man kan driva eller slimma produktionen, men inte i skolan där effekterna tar längre tid att slå genom, vilket har skett nu.

Men inte ens när söktrycket till lärarutbildningarna är obefintligt, med akut lärarbrist under uppsegling då aktiva lärare flyr och larmen haglar tätt om att arbetsmiljön katastrofal för både lärare och elever med skolresultat därefter, ser man behov att skjuta till resurser och höja löner. Färre ska fortsatt göra mer för fler billigare och inga extra resurser ska sättas in.

Det har ju fungerat att göra så tidigare så varför skulle man ändra strategi nu? Det finns inget motstånd, ingen som drar streck i sanden.

Synen på skolans inre arbete är så embarmligt låg att inte ens de välformulerade styrdokument som finns verkar ställa upp några nämnvärda hinder för att dra åt svångremmen allt hårdare och lägga sten på redan tung arbetsbörda.

Beslutsfattare sitter lika trygga som hårdföra brukspatroner i förvissningen om att kunna göra precis som man behagar med humankapitalet. Så trygga att en hel högskoleutbildad och specialiserad yrkeskategori som fritidspedagogerna kan elimineras från organisationen med ett slentrianmässigt pennstreck utan att någon närmare eftertanke. Hur kan det ens vara möjligt? Hur? Allvarligt, hur?

Man kan undra vad hade hänt om inte fritidspedagogerna likt sjuksköterskorna startat sitt eget uppror? Hade de fått nöja sig med ett hedersamt, men i egentlig mening obetydligt och symboliskt, omnämnande i en behörighetsförordning som berövar utbildningen all värde. Som inte alls motiverar huvudmän att satsa på utbildade? Motstånd och krav lönade sig, även om det bara gläntats på dörren för att förändra. Hoppas nu att det inte slutat ställas krav på en verklig förändring så att det tänks både en och två gånger innan fler ogenomtänkta beslut fattas.

Därför är det nu hög tid att dra strecket i sanden mot vanskötseln. Sällan har lärarfacken haft så god vind i segeln att kunna kräva mer som nu med den nya läroplanen, högre krav och arbetskraftsbrist. Bollen ligger på straffpunkten och målet är öppet.

Sjukvårdsfacken har vädrat morgonluften och hakar på det utomfackliga löneupproret och tänker omvärdera liggande avtal. Det är dags att anamma inställningen att inte bevärdiga fortsatta skambud med sin vakna tid och börja ställa och hålla fast vid kraven tills de går genom. Veta sitt värde. inte ens sätta sig vid förhandlingsborden för mindre än 10000.

Jag tänker som utbildad fritidspedagog verksam inom skolväsendet också ta för absolut givet att min yrkesgrupp omfattas av pågågende förhandlingar och att arbetet med att ge fritidspedagogiken och fritidshemmen samma status som övriga delar av utbildningsväsendet intensifieras.

Är facken redo? Vi är det.

About Micke Andersson 37 Articles
Fritidspedagog från och verksam i Helsingborg.

2 Kommentarer

  1. Ett problem i skolans värld är att många rektorer och högre chefer har för lite kunskap om fritidshem. Fritidspedagoger ”konkurerar” med en annan yrkeskategori; nämligen barnskötarna. Många skolor anställer både utbildade och outbildade barnskötare oc h ledningen på skolan gör ingen åtskillnad på ansvar eller kompetens. ”Vi tillhör samma skrå” i hela BO-kollegiet.
    Det är inte samma sak när det gäller läkare, sjuksköterskor eller undersköterskor. Än så länge har jag inte träffat en undersköterska som arbetar som t f sjuksköterska eller t f läkare.

    Fritidspedagogkompetensen har definitivt försummats i skolans värld.

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*