En fundering kring debatten om den svenska skolan

I Svd går det att läsa om att svenska lärare bara tillbringar en tredjedel av sin arbetstid med eleverna. Administrationen tar övrig tid. Planera, följa upp, bedöma, konferera. Samtidigt kan man tänka att mötet mellan lärare och elev borde vara en av de viktigaste faktorerna i skolan. För att kunna lära, fömedla, bedöma, utveckla. Många menar att pedagogen är den enskilt viktigaste resursen för att eleven ska klara målen och ju mer elevtid en lärare har desto bättre blir resultaten.

Arbetstiden för en lärare är 1767 timmar på ett år (1 360 av arbetsgivaren reglerad). Det blir 45,5 timmar i veckan om du arbetar i en kommunal skola. Detta brukar betyda att du har 35 timmar reglerad arbetstid och 10,5 timmar förtroendetid. En tredjedels arbetsdag (45,5/5)är lite mer än 3h. Med 25 elever per klass blir det 7,2 min per elev. Av dessa ca 3 h läggs kanske hälften på kollektiv undervsining. Att informera, ha genomgång och allmänt möta gruppen. Kvar finns då 3,5 minuter per elev och dag. Detta är ett tankeexpriment, men kanske inte så långt ifrån verkligheten. I dessa 3 h kan vi säkert räkna med visst ”svinn” i väntan på olika saker; maskiner som ska starta, uppföranden som ska ”fostras” i klassrummet, ”akademiska” minutrar innan lektionen börjar osv.

Visst behöver vi kompetent personal i skola och fritidshem. Men att arbeta en tredjedel av sin arbetstid med eleverna? Och sen undrar vi varför elevernas kunskap anses vara svag? Lite som att anställa en kock på som skriver recept och provsmakar mat 5h om dagen. Eller en fritidspedagog som planerar hela skoldagen för att sedan hoppa in lite på eftermiddagen efter mellanmålet.

Anders Härdevik är författare till boken ”Tur för skolan att den är obligatorisk”. Han hävdar att en skola med 35 lärare skulle skapa – i tid – 2 ”nya” tjänster genom att varje lärare jobbade 1h mer med eleverna. Detta räknat på att läraren gör 17h/veckan med elev.
Nu målas detta problem upp av fack och media, som ett politiskt problem. Politiken kräver det ena och det andra. Men faktum är att redan innan sittande regering så jobbade inte lärare som fasligt mycket med eleverna. Heller. Man har vänt på myntet. Nu spelas elevkortet ut. Vi har inte tid för eleverna. Tidigare så har lärare inte haft tid att planera sin lektioner. Jag vet att jag generaliserar – men de senaste 10-12 åren har jag hört detta vart jag än mött lärare. De har inte tid. För det ena eller andra. Det finns alltid något som inte hinns med.

Hur som helst. Är det rimligt att elevtiden behöver motsvarande tid i planering OCH uppföljning? Det låter som att lärare måste uppfinna hjulet på nytt varje lektion. Att ingen empiri eller egen kunskapsbank byggs upp. Samtidigt har vi en ny läroplan med ett centralt innehåll som än mer lägger kursen för lärarens arbete. Samtidigt har vi en växande trend av att ladda ned lektioner från nätet via sidor som lektion.se

Hela denna härva bygger också på att någon tar hand om eleverna resterande tid. Det är fritidspedagogen som gör det.

Jag är inte lärare och har inte hela perspektivet. Men från min plats på fritidshemmet kan man undra? Medan fritidspedagogen får idka tröskelpedagogik eller använda sin utbildning och kompetens för att varje dag möta, utveckla, lösa, leva och lära – på ibland nästan ingen tid för planering/utvärdering.

Jag undrar ändå; har vi utbildat en svensk lärarkår till administratörer eller varför ställer man upp det här? Lika lite som fritidspedagogens förutsättningar med stora barngrupper och lite planeringstid inbjuder till pedagogik – lika lite sysslar lärare med pedagogik tillsammans med eleverna. Generaliserande.

Från kunskapsutveckling till resultatfokus? Från process till mål.

Och någon vart hänger vi alla med på tåget. Här finns ett fantastiskt underlag för fackförbunden att sätta ned foten rejält. Ta ut alla medlemmar i strejk? Om alla lärare jobbade en timma mer om dagen med elev – gav det fritidspedagogen en timma mer till förberedelse eller planering. Och eleverna skulle få mer pedagogik både i skola och fritidshem.

Men hur kommer vi från – och ska vi komma ifrån – att allt ska dokumenteras och utvärderas? Finns det grund för att det leder till bättre resultat – eller process?

Lena Lindgren, författare till ”Utvärderingsmonstret är här – till vad och vilken nytta ?”,är skeptisk och skriver:

Problemen är systemiska, de är inneboende i själva mätandet. De perversa bieffekter som kvalitetsmätandet producerar är normala mänskliga beteenden och reaktioner på den
övervakning som mätandet innebär.

Att dokumentera är en sak. Att använda dokumetationen en annan.

Christian Lundahl skriver på ”Skolöverstyrelsen” hemsida om svensk skola: ”Det uppföljnings- och utvärderingssystem som Sverige och Skolverket byggde upp under 1990-talet var internationellt sett unikt till sin omfattning. Vi skulle vara det land i världen som visste mest om sitt skolsystem.

Sverige är ett av de få länder som har haft standardprov och nationella prov. Dagens Nationella prov anses världsledande i sin kvalitet. Få länder har även haft så detaljerade betygskriterier som de vi haft sedan 1995/1996.”

Ändå står vi här i vad som målas upp som en kris i svensk skola.
Varför tror utbildningspolitiken på mer administration, mått, bedömning och dokumentation?

Är det viktigare att eleverna får goda förutsättning genom att ha mer tillgång till lärare, pedagoger och andra vuxna i skolan eller att vi mätt och vägt dem ordentligt?

Är det inte bättre att öppna upp för mer pedagogiska möten – så att barnen får mer tid och möjlighet att spegla sig i dem? Bygga kunskap om sig själv istället för att skolan bygger kunskap om barnet?

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*