Att förbjuda är att icke förhålla sig

”Att spela kula är något som barn ägnat sig åt sedan urminnes tider. I Sverige vet vi att barnen ofta själva rullade sina kulor av lera och lät dem soltorka. I Lund har man funnit kulor av bränd lera i kulturlager som daterats till 1100-talet”

Texten ovan kommer från sidan kula.se. Generationer av barn har spelat kula i vårt land. Men nu blir det allt vanligare med förbud mot kulspel. Det finns en hel del argument som anses stärka detta beslut. Låt oss titta närmare på dem:

-> Barn kan förlora kulor och bli ledsen
-> Barns föräldrar har inte råd med kulor
-> Det blir ofta bråk och konflikter kring reglerna – eller tolkning av dem

Att förlora sina kulor är trist. Men det finns ett lärande i det. Att ta en risk. Någon vinner och någon förlorar. I det långa loppet kanske barnen tar examen med samma antal kulor i en bortglömd påse i källaren som vid hösterminen i ettan. Förskoleklassen kommer alltid att vara de stora förlorarna på skolgården. Men de ska också växa upp och bli en självsäker nioåring som spelar tillbaka kulor från de yngre. Att förlora sina kulor gör ont. Men det är inte farligt, omoraliskt eller skadligt. Som barn förlorade jag kulor, grät en skvätt och beklagade mig hos mina föräldrar. De kunde dela min känsla – men aldrig tog de ansvar för den känslan eller det problemet. Det upplever jag att föräldrar gör i större utsträckning idag. Tar ansvar för barnets känsla och problem. Det är att beröva barnet kompetenser. Tyvärr tror jag många pedagoger viker sig för att förbudet många gånger är ett krav från föräldrarna. Det är lättare att säga att fritids förbjudit kulor till sina barn än att dra en egen gräns: ”Jag vill inte att du tar med kulor”. Som förälder tycker jag ockå att det är lättare. Men lätt är inte alltid rätt.

Att fritidshemmets och skolans sociala likvärdighet ska vila på att någon inte har råd med kulor känns inte trovärdigt. Jag har större problem med fritidshem som regelbundet basis låter barn ta med sina DS-spel eller liknande. Fritidshemmet ska vara kompenserande och likvärdigt. Men vart ska vi dra gränsen? Personligen tycker jag att vi ska unvika tex DS-spel med undantag för något enstaka tillfälle. Fritidshemmet måste kunna erbjuda andra alternativ när barnen ska spela. Ett alternativ som finns tillgängligt för alla. Men att sälja ut kulspelen för ökad likvärdighet tycker jag inte känns riktigt.

Bråk och konflikter kring spel är en utmärkt lärandesituation. Vilken roll tar vi som goda pedagoger? Det är jobbigt att släcka bränder, lättare att förbygga dem. Det är så lätt att skriva in i kalendern inför kommande ”heta potatisar”; kulspelssäsongen, snöbollsvintern, ”killerball”-perioden. Vi vet när de kommer, och gör vi inte det kan vi vara förberedda på det. Diskutera innan problemet uppstår.

Barn klarar bra att reglera sin egen lek och vi ger dem tilltro. Det är lätt att ta på sig rollen av ”domare” eller ledare i leken. Vågskålen. Istället måste vi uppmuntra barnen att ha ett kollektiv ansvar för leken.

”Är det problem med kulspelet? Ok, ta paus från det. Ni får fortsätta när ni löst problemet”

Om de verkligen inte kan lösa. Hjälp dem. Men gör det inte åt dem.

Att förbjuda är inte att förhålla sig.

4 Kommentarer

  1. Delar din inställning och försöker ha likadant förhållningssätt. Att inte lösa problem åt barnen men stödja dem när de behöver hjälp med strategier. Lärande situationer är ju gyllene tillfällen till reellt lärande.n

  2. Jag delade er uppfattning till ett par dagar sedan. Min son, som går i 0:an blev av med många av sina kulor, ibörjan till äldre barn som bröt mot regeln att dom inte får spela mot yngre. Min attityd var som ovan att ta en paus, lär dig, osv men….nu har kulspelet förändrats, barnen har slutat -spela- kula, istället byter man kulor med varandra, man tjatar till sig kulor under allehanda hot och löften att göra dumma saker, stölder förekommer och det har fått mig att inse att för barnen har kulorna blivit pengar, där dom rika kan köpa dom fattiga och få dom att bli marionetter.
    Det handlar inte längre om ett spel, Att tro att barn kan hantera denna problematik själva, när inte ens vuxna kan det, är naturligtvis uppåt väggarna.

    I en perfekt värld borde inte förbud behövas, samtidigt tycker nog de flesta att vårt ”vuxna” sammhälle inte skulle fungera utan styrning mha förbud och regler. Om någon hotar dig och tvingar av dig dina pengar, eller din bli så tror inte jag att ni vill att polisen ska säga, ”gråt en skvätt så ska du se att det blir bättre”. Det är inte realistiskt att tro att barn ska få lösa problem själva, som vuxna anser att staten ska lösa åt dom. Skolan är trots all en miniatyr av vårt samhälle så varför ska inte dom lära sig att det finns förbud och regler samt konsekvenser för dom som bryter mot dessa (i en barnanpassad variant naturligvis)

  3. Jag tänker att barns lek speglar en upplevelse av vår samtid. Tjat, hot och löften (mutor) har etablerat sig som vedertaget i både hemmets och skolans fostran. 

    Barn ska inte hantera detta själva. Därför ska vi tillåta detta i sammanhang där tex fritidspedagoger finns. Annars kommer de att göra det där inga vuxna ser. 

    I en värld där allt har regler kommer alla att vara ligister och bovar. En regel ersätter nästan aldrig ett tillämpat pedagogiskt förhållningssätt. 

    Om skolan är en miniatyr av vårt samhälle ska vi inte heller reglera bort svåra saker. Vi lära barnen att förhålla sig till dem. Eller stärka dem att ta ett eget beslut att låta bli att byta kulor. 

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*