And so castles made of sand fall in the sea, eventually

Så vad var det som avtalsparterna tecknade igår? 

År1 – 4,2% (1,6% ”mer än andra”)
År2 – minst industrimärket
År3 – sifferlöst
År4 – sifferlöst
Möjlighet till att säga upp avtalet efter 3 år. I praktiken 2,5. 

År1 får lärare faktiskt mer än andra. Ca 432 kronor räknat på en medellön på 27.000 och jämfört med ”märket”. Dock är ”mer än andra” försvinnande litet jämfört med de civilingenjörer som redan idag tjänar 10.000 mer.

 År2 har vi garanterat i avtalet att vi inte får mindre än andra. Men ingen garanti för att vi får mer. 

År3 måste SKL visa tydliga ambitioner att på riktigt ta ett stort steg. Annars riskerar vi en uppsägning av avtalet och då är vi tillbaka på gå. Med 432 kronor mer än andra. Efter 2,5 år. 

Det är kanske inget dåligt avtal. Men det är definitivt inte ett stort steg i rätt riktning. Det är inte heller en stor seger för Lärarförbunden efter nedlagd tid och spenderade resurser. 

Så. Är det avtalet, avtalsretoriken eller kommunerna det är fel på? Vi vet alla att SKL skålade i går. Precis som de visste att de skulle få göra. ”vi” hade inget att sätta emot mer än en kaxig attityd utan täckning. Utan möjlighet att ta till vidare åtgärder. Strejk var tomma ord. Och en strejk skulle snabbt tömma förbundens kassor. 

Nu däremot hotar Sirén och Fjelkner redan med att säga upp avtalet i ett debattinlägg post mortem; ”Låt oss vara tydliga: om kommunpolitikerna inte tar det ansvaret, så tvekar vi inte att säga upp avtalet i förtid.”

Jag tror att anledningen till medlemmarnas besvikelse ligger främst i retoriken. Vi fick intrycket att facken menade allvar den här gången. Nu jävlar! Så klev medlarna in om skakade fram ungefär samma bud som SKL redan lagt. Men med möjlighet till uppsägning. Den klausulen är fackens enda vapen. Hot om uppsägning av avtal. Och då står vi på samma ruta som igår. 

Nu går LF och LR i bister armkrok och kan äntligen enas över något. Och man går gemensamt ut och säger: ”Det är ett första steg mot en uppvärdering av läraryrket”. Så säger man givetvis för att tala om att de gjort ett bra jobb. Med medlemmarna uttrycker annat. En besvikelse. Och den vilar nog mest i de brösttoner Sirén och Fjelkner tagit. Känslan av att de slogs och stod på barrikaden följt av gårdagens haveri. 

LF siktar på ny kongress 2014. Nu stundar en ny retorik och nya floskler. 
Kommer lansen för fritidspedagogen och andra resas nu? Eller ska vi fortsatt räkna med andra prioriteringar?

Jag läser de fackliga texterna på nätet som sprids om ”varför vi sa ja!”. Jag läser texterna om hur det hela går till. Men jag vänder mig mest mot retoriken. Det är bra med visioner. Men retoriken som eldat på debatten är uppenbarligen upphov till besvikelse. Avtalet kanske var bra, kanske ett steg. Men jag tror att facket sargat förtroenden i kanten.
Jag läser vidare om hur medlemmar uppmanas kanalisera sin ilska till fackligt engagemang.
Det försökte fritidspedagogen med förra obehörighetshösten. Men jag anser inte att facket varken kanaliserade eller förvaltade det engagemanget och kraften. Kommer ni att göra det nu? Eller blir även denna kritik kvävd i facklig linda?

Jag kan ha missförstått något längst vägen och blir gärna upplyst om så. 

4 Kommentarer

  1. Tror inte du missförtått nåt, Hadar. Här är åtminstone en till som fattat ungefär samma sak. Mycket ull för lite får.

  2. Oavsett om lärarförbundens bombastiska nujävlarkampanj som likt en uppblåst ballong nu skrumpnade ihop med ett poff, måste man ställa frågan om statens roll i detta. Det är väl på tiden att staten tar ett samlat ansvar för utbildningpolitiken inkl. lärares löner. Vi har ju facit på hur kommunerna hanterar skolan, förskolan och inte minst fritidshemmen. Den katastrofala misshandeln av fritidshemmen måste stoppas! Staten måste ta ansvaret för regelverk som förhindrar fortsatt nedmontering, omöjliga förutsättningar och erbarmlig arbetsmiljö för de anställda. Löner är viktiga, men mer pengar i plånboken för den enskilda innebär inte per automatik kvalitetshöjning av vare sig skola, förskola eller fritidshem så länge beslutsfattarna inte ansvarar för rimliga förutsättningar i form av ekonomiska och personella resurser, verksamhetsanpassade lokaler, relationsmöjliga gruppstorlekar osv. Det borde vara prio ett även för lärarfacken.

  3. Vad hade du sökt för retorik i stället? Kampanjen om ett tydligt steg mot 10000 fick oss nu att få mer än andra. Att det inte är så mycket mer än andra säger jag inte emot, men det ÄR väl ett steg? Vilken retorik hade fungerat bättre? Jag må ha fel, men utan denna kampanj hade vi förmodligen hamnat mycket lägre. De flesta har ju stöttat kampanjen om ett tydligt steg mot 10000. När nu detta steg inte blev så stort som många tydligen hoppats, men följderna av att tacka nej och eventuellt gå ut i konflikt hade genererat ett ännu sämre resultat, så vänder sig otroligt många med förakt mot facken. Om ett nej hade gett ett sämre resultat, då tycker jag att facket har agerat helt rätt. Den höga målsättningen gav oss 40% mer än alla andra, vad hade en kampanj med lägre ambitionsnivå gett?

  4. Det är inte självklart, eller ens troligt sett i backspegeln, att det alls är något steg i någon rikting. En fluga gör ingen sommar och ett enskilt år med något mer än andra i samma inkomstspann är inget anledning till jubel. Märk väl, inget har knappats in till den 10000:- högre lönenivån man ämnar mot.

    Framtiden får utvisa hur det landar, och med en sådan osäkerhetsmarginal i ett avtal är det inte att klassa som ett tydligt steg, första klivet efter man snubblat är också längre än de övriga.

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*