Varje satsad krona på skolan, är inget värd utan motsvarande satsning på fritidshemmet

85% av svenska 6-8-åringar är inskrivna på fritidshem. Vi har en politik som alltmer intresserar sig för dessa åldrar i hopp om att stärka den svenska skolan. Den lilla sexårigen ska ”mognadstestas” och helst ska hennes dag i förskoleklassen bli obligatorisk..

Men låt mig säga det nu: Varje satsad krona på de yngre skolbarnen, som inte följs upp av en satsning på fritidshemmet, är pengar i sjön. Nästan 9 av 10 barn i åldern 6-8 år är inskriva på fritids. I storstäderna är den siffran högre. Att satsa på ena halvan av deras dag med inte den andra kontraproduktivt. Kommunal har i sin rapport ”Har någon sett Matilda” lyft fram vilka konsekvenser många års nedskärningar har fått för verksamheten. Underrubriken till rapporten är central: ”Vad fritidshemmen är och vad de skulle kunna vara”.

Fritidshemmen idag är ett barn av sina förutsättningar. Vi levererar det bästa vi kan utifrån spelplanen. En avdelning med 159 barn i underdimensionerade lokaler och ventilation ger ingen bra verksamhet. Den kanske också motverkar både skolan och läroplanen på köpet. I snitt går det nästan 40 barn per avdelning i fritidshem. En siffra som konsekvent ökat de senaste 20 åren. När barngruppen bli för stor finns det direkta konsekvenser och en del konsekvenser vi kan anta. Som Kommunals rapport berättar känner var tredje förälder oro för sitt barn på fritids. Direkt är det den värsta konsekvensen, att verksamheten inte kan garantera barnens säkerhet. ”Fritidshemmen har svårt att garantera barnens säkerhet. Barn och personal utsätts för trängsel, hög ljudnivå och konflikter”. Detta konstaterade även Rossana Dinamarca (V) i debattartikel 2010 med namnet ”Fritids har blivit farligt för barnen”. Redan här har vi ett grundproblem. 400.000 barns säkerhet är inte vad den borde vara. Redan här borde fler politiker, föräldrar och pedagoger dra i nödbromsen. Var finns arbetsrätt, fackförbund och skyddsombud?

“Att ställa krav i skolan är att bry sig”. De orden kommer från Jan Björklunds hörna på regeringen hemsida. Ja, så är det nog ibland. Nu verkar det som att det bara är i skolan det ska ställas krav. Fritidshemmen däremot får utvecklas i sann ”Flugornas Herre-anda”. Analysen av den retoriken, Björklund, är att du inte bryr dig om 400.000 barn. För några krav gällande verksamhetens förutsättningar har vi inte hört skymten av.

Sverige har sedan man ratificerade Barnkonventionen lagt ned ansenligt med pengar för att sprida och befästa denna. Dock väljer man själv från riksdagens håll via utbildningsdepartementet att högaktningsfullt strunta i den 3:e artikeln ur konventionen som säger: Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.

Den nya skollagen och behörighetsförordningen är ett missat tillfälle att sätta barnet i främsta rummet. Björklund pratar skola och elever. Men i konventionen har vi inga elever. Vi har barn, vars bästa ska komma i första rummet. Om ”Har någon sett Matilda?” är barnets första rum vill jag inte veta hur det ”andra rummet” ser ut!

Som om detta inte vore nog. Låt mig berätta varför varje satsad krona på skolans yngsta barn är pengar i sjön om de inte följs av satsningar på fritidshemmen!

Dagens förutsättningar på många fritidshem verkar kontraproduktivt på både skolans undervisning och fritidshemmets läroplansstyrda verksamhet.

Fritidshemmet är (skulle kunna vara) nödvändig vila och rekreation. Nödvändig för den sunda utvecklings skull, men också för kunskapsutvecklingens skull. Kunskap behöver tid att mogna, tid att processas. Fritidshemmet kan också med rätt förutsättningar vara en verksamhet som fördjupar och befäster skolans kunskaper – för de barn som vill eller behöver. Det är en ganska naturlig process att bearbeta det man lärt sig. I fritidshemmets friare kontext kan barnen hitta vardagsnära och autentiska situationer att realitetspröva eller befästa sin kunskap i. Med utbildad fritidspedagoger i verksamheten kan dessa problematisera och vägleda detta lärande vidare. Den ”fria tidens lärande” är inte kontextuellt avhängt. Skoldagen präglar barnens fritid åt ett eller annat håll. Förhoppningsvis åt ett inspirerande håll som ger törst efter att veta mer eller prova något nytt. Då finns fritidshemmet som en lärande arena, ett centrum för personifierat lärande. Denna möjlighet uteblir när barngrupperna är för stora och fritidspedagogerna för få.

Barnskötare är ett bra komplement och kompenserar för de fritidspedagoger vi inte har. Det är inte tid att sätta dessa yrkesgrupper mot varandra just nu! Jag vill att vi ska ha fler fritidspedagoger, en på varje tjänst! Men så länge vi inte har det tänker jag ta ansvar för att kompetensutveckla de barnskötare som finns mig nära i verksamhet. Det är att ta eget ansvar för den lokala utvecklingen.
Låt oss inte göra ”har någon sett Matilda” till en spelplan för facklig polarisering av fritidshemmets olika yrkesgrupper. Det är viktigt att det finns människor som vill jobba med barns fria tid! På lång sikt måste vi också ha fler med utbildning för uppdraget.

Somliga vill satsa resurser på mindre undervisningsgrupper. Det är bra, Men även det måste följas upp av mindre grupper i fritidshemmen, annars är det ingen värt. Forskning har visat att det är utom tvivel att barn som utsätts för höga ljudnivåer har sämre förutsättningar att lära sig att läsa och räkna. Stora barngrupper skapar stress. Assadi och Skansén hävdar att man måste komma ihåg att stress inte bara tar fysiskt uttryck. Den påverkar även psyket, och vid kraftigare stress får vi svårare att lära oss nya saker och det blir svårare att minnas och komma ihåg. (Assadi, A & Skansén, J (2000) Stresshandboken – lär dig förstå och hantera din stress. Lund: Studentlitteratur.) Vidare bidrar stora barngrupper till att fler barn upplevs som stökiga. Egentligen är det kanske sammanhanget som gör dem stökiga likt Ellneby påpekar i artikeln ovan: ”varken kropp eller hjärna tål att stressen hela tiden pågår som en naturlig del av vardagen. Människan har ett visst mått av energi. Om vi tömmer ”energiboxen” nöter vi på reservenergin, och när den tar slut kommer symptomen som visar att barnet inte mår helt bra. Det kan visa sig i ilska och aggressivitet, ledsenhet, ont i magen eller i huvudet, ett apatiskt beteende eller allmän olust”

Om vi antar att gruppstorleken på klass i den lägre åldrarna är 24 elever, går 20 eller 21 av dessa också på fritids. I en grupp som är dubbelt så stor eller kanske större. I storstäderna rör det sig kanske om 22-24 barn av 24 som går på fritids. Alla dessa barn möts efter i skoldagen av en verksamhet som i snitt bjuder på 39 andra barn och två anställda. Som jag försökt påvisa är detta ett utbildningspolitiskt skott i foten. Ett pedagogsikt självmål och en direkt misshandel på både barn och svensk utbildning.

Det råder inga tvivel om att fritidshemmet har urvattnats på både sina resurser och sin pedagogik i samordningen med skolan. Ändå tror jag på ”giftermålet”. Men vi måste gå från samordning till pedagogisk samverkan. Idag är fritidshemmets verksamhet kraftigt eftersatt. Därför måste vi såväl ur fritidshemmets eget- som skolans perspektiv stärka fritids.

Fritidsgruppernas storlek hindrar också fritidspedagogerna från att lägga stor tyngd vid läroplanens kap 1 och 2 som vi särskilt ansvarar för. Desto större grupp, desto mer styrning och mindre möjlighet till det enskilda barnet att påverka sin fritid. Demokratiuppdraget och värdegrunden blir svårarbetad. Det blir allt vanligare med fritidshem som jobbar efter samma typ av schematik som skolan. Det är inte fritids.

Stärk skolan – satsa på fritidshemmet! Där bjuder jag parollen för nästa fackliga kampanj. Efter ”satsa på skolan så löser sig resten” och ”allt börjar med en bra lärare”.

Varje satsad krona på de yngre barnen, som inte följs upp av en satsning på fritidshemmet, är pengar i sjön!

26 Kommentarer

  1. Den här texten borde varenda politiker och förälder som har sina barn på fritidshemmet ta del av. Det är viktigt att det kommer upp i offentlighetens ljus för allmänhetens kännedom. Som alltid Hadar sätter du sanningen på plats med en välformulerad och intressant text som skapar eftertanke. TACK!!

  2. Det framgår klart i din text vad som är huvudproblemet i dagens s.k fritidshem,hade inte kunnat skriva det bättre själv.Hör till dom garvade fritidspedagoger som varit med i ”båda världar”,tiden före skolan som huvudman och tiden efter.Säger lugnt och konstaterar att skolbarnomsorgen måste ovillkorligen brytas ut ur skolans värld igen och stå på egna ben i ändamålsenliga lokaler….bygg en mängd nya fritidshem och gå tillbaks till ca 10 barn/anställd,annars är det kört för de s.k fritidshemen! Politikernas okunnighet som förordar och trummar på med ökad kvalite på skolbarnomsorgen utan minskade barngrupper och utan rejäla resurstilldelningar iform av utbildad personal och ändamålsenliga lokaler för fritidspedagogik är bara och kommer att förbli ett stort skämt…..

  3. Till skillnad från dig Hadar så tror inte jag på ”giftermålet” utan förordar alltså ett ”särboförhållande” där fritidspedagogiken och skolpedagogiken har olika spelplaner men där fritdspedagogiken kan ge barnen en bättre helhet om skolbarnen kommer i halvklass till fritidshemmen under skoldagen och får åtnjuta fritidspedagogik för att uppnå en helhetssyn på vår komplexa värld….när skoldagen är slut kör vi sedan raka rör med enbart fritidspedagogik och barnen får en chans att känna att dom faktiskt ingår i en berikande fritidstid och ett annat sammanhang…..med handen på hjärtat så svara på denna enkla fråga….Skulle du acceptera att tillbringa din fritid i samma lokaler som du utför ditt hårda dagliga arbete? Naturligtvis så svarar dom flesta av oss vuxna nej på den frågan.Men så ser situationen ut idag för 400000 barn i Sverige.Förstatliga skolan och bygg en massa nya fritidshem som till en bieffekt får byggbranschen att snurra igen.

  4. Hadar! Än en gång! Den här texten måste vi alla med känsla för fritidshemmet, fritids(hems)pedagogiken och med ansvarskänsla för barnens välmående, trygghet och lärande, hjälpas åt att sprida. Bör läsas av samtliga vuxna som är berörda av hur barn har det; vårdnadshavare, lärare, skolledare, förvaltningschefer, politiker, allmänhet. Tack för att du sätter ord på det vi, många, många av oss tänker, känner och vill uttrycka och gemensamt förändra, förbättra!
    Drar mitt strå till stacken, länkar och sprider.

  5. Tjenare på er gott folk…..Jag känner att jag ännu tillhör en av de ”lyckligt lottade” fritidspedagogerna. Jag bor på Gotland….känns om om vi ligger flera år ”efter” övriga Sverige…..men just nu till det bättre….Vi har inte överjävligt stora barngrupper ÄNNU….fast de har även hos oss blivit större o större….men vi är 3 personal på 36 barn….1 Fp & 2 Bsk….(på Gotland var det 1 Fp & 1 Bsk i grunden på varje Fth.) Men nu är vi iaf 3 personal. I höstas började vi med ”Samlad skoldag”, där alla barn går i skolan 8:10-13:50. Under den tiden har barnen rätt till ”Pedagogisk förstärkning” Där vi likt det Sten Stensson här ovan snackar om. Barnen kommer ut till oss i halvklasser och vi har FritidsHemsPedagogik med barnen….ibland slutar de den samlade skoldagen ute hos oss på fritids o iblanf slutar de sista lektionen i klassrummet. Jag som tidigare arbetat inne i en klass som ”assistent, är mkt nöjd med detta sättet att jobba….nu är det på MINA villkor. Jag lär ut det jag är bra på. Sen efter 13:50 så är fritids återigen frivilligt o vi kör på det som vi är bäst på……fritidshemspedagogik tills barnen går hem. När jag började jobba -94 var fritidshemmen redan inne i skolan….så jag vet inget annat….men jag har varit med om både bra o dåliga samarbeten…..Ett drömfritids skulle nog va ett fristående fritids Där skolan köper in våra tjänster. Dvs skolbarnen kommer till oss i grupper och får fritidshemspedagogik i olika former…..

  6. På torsdag ska vi ha ngt som heter Fritidshemspedagogikens dag i vårt arbetslag. Vi kommer att ha 4 stationer, dit 4 st olika klasser kommer att komma och ha ”lektion i fritidshemspedagogik”. Läraren ansvarar för sin klass och går med sin klass till de olika stationerna som ligger antingen på fritidshemmen eller i gympasalen eller på en intilliggande lekplats. Detta kommer att genomföras för klasser F-3. Hoppas på en bra dag där lärarna får lite bättre insyn på hur vi jobbar.

  7. Svar till Jan Stenson,

    Hej Jan och tack för din kommentar. Vi ser idag att det finns fristående fritidshem men de möter samma problematik som på tidigt 80-tal. Svårt att få heltidstjänster i fritidshemmen och inte omöjligt att – som då – de tomma fritidshemmen får agera förskola under dagarna. Många fritidspedagoger villa ha skolan som huvudman så man ändå sökte sig till verksamheten för att erbjuda sina kompetenser under raster osv. Men enligt mitt sett att se, samordnades verksamheterna ”fel”. Man borde kommit överens och reglerat ansvar.

    Dåvarande fack SFL skrev sommar 1979: ”En förutsättning för att SIA skall kunna genomföras är att fritidspedagogerna har gemensam planering med lärarna förmiddagstid minst 60 minuter i veckan. De fria aktiviteterna bör vara minst 80 minuter. Fritidspedagogerna bör sträva efter att bara samarbeta med en klass för att kunna lära känna eleverna och lärarna ordentligt. Fritidspedagogerna bör verka för att schemat läggs så att barnen samlas i början och i slutet av dagen i helklass. Dessutom menar man att det är viktigt att fritidspedagogerna ingår i arbetslaget i skolan precis som alla andra i skolan.”’

    Det blev fel. Fritidspedagogiken segregerades ut i en kultur som slog vår pedagogik sönder och samman med sitt obligatorium. Jag förespråkar tvärtom att fritidspedagoger INTE ska ingå i lärares arbetslag och INTE följa en klass. Fritidspedagoger som eget arbetslag som fungerar som en mer självständig del INOM skolans ramar, med större mandat att fördela sin kompetenser efter behov.
    Vidare kräver många skolors lokaler för fritidshemmen ombyggnad. Anpassning. Men jag tror att den som förespråkar en skilsmässa eller särboförhållande – tar tåget tillbaka till tidigt 80-tal.

    Barnen behöver fritids och fritidspedagogik som komplement i sitt lärande tillgänglig under skoladagen. MEN – vi ska inte – enligt min mening kompensera skolan genom att göra skolans jobb. Skolan ansvarar för elevernas måluppfyllelse. Vi kan bidra med andra vägar dit. Att vara behjälplig barnen i deras processer mot målen. Med fritidshemspedagogik. I fritidshemmet eller i andra kontext kopplade till fritidshemmet.

  8. Tack också för fina kommentarer. Tycker själv att denna text hittar viktiga ingångar till varför vi måste satsa på Fritidshemmets egenvärde OCH Fritidshemmet som en viktig del för skolans lärande och undervisning. Båda delarna är vårt uppdrag.

  9. Vilken enormt bra skriven text, ALLT kom med!!! Hoppas den sänds till Jan Björklund,han skulle verkligen behöva läsa den!

  10. Vad roligt och samtidigt förvånande för mig(och säkert många andra) att det finns fritidshem av den sorten kvar som Håkan från Gotland beskrev….Det låter ju ungefär som förutsättningarna med de fristående fritidshemmen jag en gång började min fritidspedagogbana…..Är det så Håkan att ni har egna ändamålsenligt inredda byggnader för fritidshemspedagogik som inte är klassrum under skoldagen?
    Tillbaks till att jag inte kan hålla med dig Harald fullt ut gällande bl.a dina slutsatser om vilka vägar som måste utstakas för framtiden och din åsikt att ett ”särboförhållande” eller en”symbios” som det allmänrådande fritidshem-skola såg ut på 80-talet skulle vara ”att ta tåget tillbaka till tidigt 80-tal” i negativ klang…..jag menar naturligtvis inte att det var en problemfri tid men är övertygad om att det är många gånger bättre för våra barn och oss själva som yrkesmänniskor att arbeta med glädje,yrkesstolthet(vilket jag kunde känna då men inte nu!),en för oss och barnen klart avgränsad byggnad som de kunde känna tillhörighet och trygghet i ,det var deras fritidshem! Idag har de flesta av oss klassrum och kanske i bästa fall några trånga smårum för vår skolbarnomsorg….märk väl att jag skriver skolbarnomsorg för det är på många platser i Sverige idag inte värt att kallas fritidshem ,med allt vad det ordet förpliktigar till av min erfarenhet…..

  11. Tåget tillbaka till 80-talet är defenitivt en säkrare död för fritidspedagogen än den långsamma vi nu går tillmötes. Den långsamma tror jag dock att vi kan hitta botemedel på. Visst, många fritidshem bjöd bättre verksamheter i början på 80-talet, men många befarade också själva verksamhetens varande i dåvarande huvumannaskap.

    Vi måste få tillstånd andra samverkansformer. Jag träffar ofta personal från fristående fritidshem på mina föreläsningar. De har svårt att fylla heltider. Svårt att anställa fritidspedagoger.

    Några fristående fritidshem har sa facto blivit förskolor.

  12. Gör så här…Ta faktiskt tåget tillbaka till 80-talet och vaska ut de guldkorn som fanns i den tidens fritidshemsverksamhet…..tillbaks till ny huvudman,för i skolans värld förblir vi ”andraplansfigurer” som inte lämnas utrymme och förutsättningar för vårt huvuduppdrag….. bygg massor av nya fritidshem som är ändamålsenligt dimensionerade och utrustade(som en bieffekt gynnar byggsektorn och medverkar till att Moder Svea får fart på hjulen igen)….starta upp genuina fritidspedagogutbildningar igen ….. sätt högre ingångslöner som får upp statusen så fler vill satsa på fritidspedagogiken som en yrkeskarriär,återinför erfarna fritidshemsföreståndare som leder personalgruppen i det pedagogiska utvecklandet och arbetet….tillbaks till ca 10 barn/heltidare…..tillbaks till fritidshem som samverkade med andra fritidshem i närområdet…..tillbaks till en känsla för personal och fritidsbarn och inte minst alla föräldrar där vi kände att det fanns ett ”fysiskt existerande” fritidshem,klart avgränsat och lätt definierat för både barn och personal……att stanna kvar under skolan som huvudman är definitivt en säker död för fritidspedagogen och fritidspedagogiken antingen det sker inom en snar framtid eller mer fortsatt utdraget…….
    De ytterst få unga som utbildar sig idag utbildar sig till ”lärare för de yngre åldrarna med inriktning mot fritidshem”….inriktning mot s.k fritidshem som i många fall i själva verket mest består av klassrum och utrymmen som är för små för de stora skolbarnomsorgsgrupper som klämms in idag på många skolor….

  13. Hadar: Du skriver….”Visst,många fritidshem bjöd bättre verksamheter i början på 80-talet,men många befarade också själva verksamhetens varande i dåvarande huvudmannaskap.” …..min fråga till dig är då ”Vilka var dessa ”många” ? Jag känner inte igen att vi fritidspedagoger som grupp ville bokstavligen trängas i klassrum och skolkorridorer.Låt oss vara ”ärliga” och säga att ”de många” som förordade skolan som huvudman och två verksamheter och två olika pedagogiker under samma tak var den tidens politiker som bara såg en sak framför ögonen: SPARA PENGAR!
    De fritidspedagoger som kunde sadlade om till något annat yrke,jag var själv nära IT-branschen men lågkonjunktur satte stopp.
    Vidare skriver du att ”Jag träffar ofta personal från fristående fritidshem på mina föreläsningar.De har svårt att fylla heltider.Svårt att anställa fritidspedagoger.” …..I den mån det fortfarande finns några fristående fritidshem kvar i Sverige så är situationen under skolans huvudmannaskap den i huvudsak katastrofala för våra barn ,och vi som arbetar i den,som du själv bl.a har beskrivit och att då inbilla sig att ungdomar idag skulle utbilda sig till fritidspedagoger,lärare mot de yngre åldrarna med inriktning mot fritidshem(som en bikommentar:vem har uppburit lön för att kläcka ett så urbota knasigt yrkesnamn) , är naturligtvis en utopi…..
    Med en dåres envishet så vidhåller och upprepar jag följande: LYFT UT FRITIDSHEMMEN igen från skolans tak….annars kommer bara utarmningen fortsätta.

  14. Läste igenom kommunals rapport, ”Har någon sett Matilda”, om skolbarnomsorgen och bl.a en sak sticker ut förutom att man trycker in dubbelt så många barn idag som för bara10 år sedan…..nämligen att 26% av personalen som finns kvar är fritidspedagoger och så hög % som 28% är OUTBILDAD personal. Säg mig i vilket annat yrke eller arbetsplats skulle detta accepteras???? Polisen?Läkare?…….LISTAN KAN GÖRAS LÅNG DÄR DET INTE UNDER NÅGRA FÖRUTSÄTTNINGAR FÅR VARA OUTBILDAD PERSONAL!!! Men på ”fritids” går det bra…..man ansvarar ju ”bara” för den kommande generationens lärande och utveckling 🙂

  15. Ja. Det är fakta som gör jävligt ont. 
    http://www.fritidspedagogik.se/index.php?id=165

    Jan, jag var förstås inte med under sent 70-tal/tidigt 80-tal. Då sprang kag omkring i blöja. Men jag har både läst och fått berättat för mig om den tiden. Fritidshemmen och heltidtidstjäster var hotade. Det var ”för dyrt” att ha en pedagog på 10 barn som dessutom inte spenderade hela dagen på fritidshemmet. Visst. Politiken såg då liksom nu en kassako i fritidshemmen.  

    När barnens skoldagar blev längre stod fritidshemmen tomma stora delar under förmiddagarna. Ibland fanns halvgrupper där. Men allt mer sällan. Dessutom konkurrerade föreningslivet med erbjudanden om verksamhet efter och i skolan. Så att många fritidspedagoger upplevde en kniv mot strupen är ingen överdrift. 

    Vi tillhör två olika ”skolor”, Jan. Du den tidiga Calander-skolan och jag en annan. Jag tror på samverkan. Och gör man inte det är det nog läge att söka sig till en fritidsgård eller försöka den friståeende vägen. 

    Jag köper alla analyser av integrationen och samordningen. De har inte fel. Men. Om vi inte tror, vill och kan jobba för en utvecklad eller snarare nyordnad samverkan – istället för den integrering eller samordning vi haft – måste man fundera på det reella i alternativen. Men samverkan ska ha varje verksamhets egenart och pedagogiska värde som grund för samverkan. 

    Samverkanstanken är inte fel. Men förutsättningarna. 

    Vi är överens om att – NU – är en långsam död för alla pedagogiska ambitioner. Den måste vi hindra. Men inte genom en separation. Jag är övertygad om att vi ur flera perspektiv förlorar på att skiljas från skolan. 

    Jag jobbar och tror på – att påvisa de pedagogiska vinsterna med en samverkan som vilar på pedagogiska mål. Många säger att det är omöjligt. Och de som säger det kommer inte att vara till hjälp i den processen. Med all respekt. 

    Tåget tillbaka till 80- talet har redan gått. Sällan har utveckling och förändring skett genom att försöka reproducera en svunnen tid. Se bara på Björklund. 

    Det vi ska hämta från 80-talet är vår pedagogiska grund och jämka den med samtiden. Vår pedagogiska grund finns i fritidshemmet. Inte i klassrummet. Så låt oss slåss för det vi kallar FRITIDSHEMSPEDAGOGIK. Där finns kärnan i både fritidshem och samverkan. 

  16. Jag började jobba -85 och hade också bara hört talas om tiden då fritidshem var ifrågasatta för sin barnfria tid när barnen var i skolan…..när jag började jobba så var SIA-skolan redan ett faktum,verksamheten fick också andra benämningar som PA eller FA ,men själva grundtanken var att samverka med skolan och i de flesta fall kom skolbarnen(som också var fritidsbarn)i halvklass för att lära under roliga former(det bästa sättet att lära),när jag jobbade med barnen genom fritidspedagogik på fritidshemmet så jobbade läraren med den andra halvklassen pararellt i skolan,där de barnen fick mera tid enskilt med sin lärare……….Som det ser ut i skolorna idag är många av oss fritidspedagoger lärarassistenter under skoldagen och de få fritidshalvklasser som ändå finns sker i trånga utrymmen tillsammans med ytterligare lika många barn som har halvklass på samma tid………jag säger alltså att jag har sett ”båda världar” och man behöver inte alltid komma på något helt nytt för att det skall fungera….vi skall inte och behöver inte uppfinna hjulet på nytt……jag sa tidigare att vi skall ”plocka guldkornen” ur det som var bra men att då referera till J.Björklunds fatala misstag som ett bevis för att det inte går att lära av det förflutna är ändå helt missvisande….den mannen skulle inte hitta ett guldkorn om det så var stort som ett hönsägg…..han är en katastrof för den svenska skolan och fritidshemmen…….och att prata om att man skall söka sig till fritidsgård eller fristående fritidshem om man tycker som jag är ändå missriktat….för det första är ju nästan all sådan verksamhet också i huvudsak nedlagd(läs besparingar) och du och jag Harald är överens om att något måste göras…..det vi inte är överens om är vägen dit!

  17. Vad jag menar är; att friställa fritidshemmen från skolan skulle vara att bygga för samma utv som fritidsgården. Ja. Jämförelsen med Björklund var tilltagen. 

    Jag tror bara att vi bygger nya slott med samma tankar. Tror vi behöver nya byggstenar. 

    Stärka fritids. För sin egen och barnens skull i första hand. Men! Även för barnen under skoldagen. Och. Då måste vi också påvisa varför vi tillför något i barnens PROCESSER mot skolans mål. Vi måste definiera komplementet i lärandet. Varför är det en vinst även för skolbarnet att möta fritidspedagogik? 

    Att ”göra något roligt” i halvklass är lärande. Men att framhålla det så – vilket vi kollektivt gjort – ger ingen tyngd till verksamheten eller fritidspedagogen. Vem som helst kan ”göra något kul”. Det behövs ingen fritidspedagog för det. 

    Att hänga upp fritidspedagogiken på skolans uppenbara brister eller behov är ett sätt att stärka vår roll – om vi verkligen formulerar det ur Fritidshemspedagogiken. Jag menar inte att skolifiera – snarare fritifshemspedagogifiera skoldagen. 

    Vår pedagogik innehåller mycket av det som förespråkas ett modernt lärande. Det är våran livlina. 

    Medan Fritidsgårdar och barns fritid och hälsa allmänt förlorar bidrag och pengar ser jag ingen möjlighet till mer finansiära möjligheter utanför skolan. Även om nu skolan äter fritidshemmets resurser. 

    Jag tror på nyordning. Jag tror på samverkan. Ur barnens och lärandets perspektiv. Men det krävs organisatoriska förändringar. 

    Lärarassistentandet måste bort. Det är skam att detta pågår ännu. 

    Tack för att du bidrar till en intressant diskussion!

  18. Hadar : Jag skrev inte ”göra något roligt i halvklass”….Jag skrev ”barnen kom i halvklass för att LÄRA under roliga former”….och där i ligger en väsentlig skillnad….nämligen att det var fritidspedagogikaktiviteter som var väl pedagogiskt underbyggda och med en målsättning….och som dessutom ofta upplevdes som roliga av barnen….det var ett ”fritidspedagogikproffs” som låg bakom och planerade aktiviteterna…..och barnen lärde sig en massa färdigheter som inte skolan lär ut.Det hette för några år sedan i Läroplanen att grundskolan skulle ta efter och genomsyras av förskolepedagogiken med det nyfikna barnet i centrum och barnets alla sinnen skulle stimuleras i lärandeprocessen….men tyvärr ser man idag inte mycket av detta i dagens skola. Alltså:definierandet av varför fritidspedagogiken med det skapande och lekande barnet i centrum är viktig har redan tidigare klart framstått i läroplan och mål och riktlinjer för fritidshemmet…..men det stora problemet är att skolan inte tar till sig detta och omsätter det i praktiken……skolan och skolans huvudman,kommunerna,”stryper” alla möjligheter till samverkan på ett bra sätt när fritidspedagogiken blir omöjlig och inte får behålla sin särprägel…..
    Många bra fritidsgårdar lades ner genom politikernas spariver…..var hamnade många av de ungdomar som hade en bastillvaro där? Jag har inte allt för fel om jag säger att torg o. gator blev deras nya fritidsgård….
    Alltså: Vi måste skapa ett solidariskt samhälle igen där alla barn får känna ”en fysiskt existerande” tillhörighet och då får det också kosta vad det kosta vill…..bygg massor av nya fritidshem och fritidsgårdar…..pengar är egentligen inga problem att få fram,dirigera om bankernas storvinster,satsa inte på några nya JAS-plan t.ex…..det finns en mängd solidariska omprioriteringar av skattemedel som skulle kunna göras.

  19. Hur som helst. Jag håller med. Leken i centrum osv. Dock har ord som ”roligt” och ”kul” inte bidragit till att stärka vår verksamhet. Lärande och omsorg. Även om omsorg inte heller bygger för uppvärdering. Men den finns. 

    Jag försöker spela på bästa sätt utifrån rådande förutsättningar. Pm förändring ska ske måste ALLA se en vinning i det. Lärare. Fritidspedagoger. Skolledare mfl. Vi måste få till en ”upplysning” eller ett paradigmskifte. För barnets skull anser jag att fritidspedagogiken behövs i skolan. Och fritidspedagogen. 

    Helt klart är det en politisk prioritering; barn och deras fritid. 

    Men vi måste gräva där vi står för att få förändring. Sortera i argumenten. Barngrupperna. Pedagogiken. Skolan. Lärandet. Omsorgen. 

    Men samverkan ÄR vad som behöver definieras. På mina föreläsningar pratar jag om den godtyckliga samverkan – eller samordning – som vi ingick (tvingades till). Den måste ändras. 

    Precis som i operationsalen där var och en har en tydlig uppgift. Eller räddningstjänsten. Var och en efter utbildning och kompetens i samverkan mot en gemensam uppgift. 

    Vår samverkan har alltid vart godtycklig. Där är problemet bredvid barngruppernas storlek. 

  20. Hur man än vrider och vänder sig om har man rumpan bak! Du kan vända och vrida dig om i all evighet-eller tills pensionen befriar dig från att spela andrafiolen i skolans värld….du och jag och övriga fritidspedagoger kommer ändå aldrig att betraktas som fullfjädrade pedagoger i den ”skolifierade” nischen.Varken av rektorer eller merparten av lärare….
    Nu utgör vi tydligen endast 26% av de få anställda i skolbarnomsorgen(fritids) i Sveriges avlånga land och t.o.m de outbildade utgör en större andel ,28%,av personalstyrkan… snacka om utarmning och hopplösa förutsättningar……
    Om vi istället gör som jag säger och åter lyfter ut fritidshemmen med ny huvudman och med alla de förutsättningar jag redogjort för så är det mer troligt att vi den vägen kan återupprätta fritidspedagogiken och fritidshemmets särprägel och ändå samverka med skolan i en sorts symbios för våra barns bästa,den kommande generationen.

  21. Skolkomplexet måste brytas och vi måste kritiskt normgranska verksamheterna och språket. Skolbarnsomsorg är ett sådant ord. Varför kalla det skolbarn? Varför inte fritidsbarnsomsorg i din nyordning med ny huvudman? 

    Där är en problematik. Skolan som norm och referens för fritidshemmet. 

    Jag spelar inte andrafiol. Jag har sällan rumpan först. 

    Att flytta ut fritidshemmen förespråkar inte ens Calander längre. 

    Vi värnar båda om fritidshemmet och pedagogiken. 

    Vi vill båda att fritidshemmen i Sverige ska ha bättre lokaler

    Du vill ut. Jag vill stanna kvar och utveckla samverkan med skolan. Där är vår skillnad. Vilket som ”vinner” i längden kan bara framtiden utvisa. 

    Jag tror dock att en flytt ut skulle minska möjligheterna till pengar, forskning och möjligheter än mer. 

    Jag tror, Jan, att rumpan först har man bara om man backar. Jag ser inte det kreativa i det du framhåller. Bara en återkallelse av en minnesbild utan argument för hur det skulle gå tillväga. 
    Jag är lyhörd. Förklara hur sitt förslag skulle gå tillväga, beslutas, finansieras?

    Jag vet att jag räknas även fast jag jobbar med fritidspedagogik inom skolans väggar. Andrafiolen och offerkoftan har jag lämnat bakom. De gav mig ingenting. Jag spelar på min förstafiol och gör mitt yttersta för att hitta samstämmighet med resten av orkestern. Utan att ge avkall på mina noter. 

  22. Hej, Håller med Per. Det är verkligen bra.
    Idag har jag varit inne på kommunens presentation av budgeten för 2013. Kommunen tänker satsa 83,5% av budgeten på barn och utbildningsnämnden och sociala nämnden, mot 82% i år. Då förstår man ju att det inte finns något större utrymme för fler satsningar i den sfären. Något för staten kanske?

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*