Gör vi som vi säger?

”Barn gör inte som du säger, barn gör som du gör.” Det finns många klyschor och floskler när man talar om barn. De flesta gulliga men inte så innehållsrika. Men ovanstående klassiker är genial.
Genial eftersom att den ruskar om vår barnsyn och ställer höga krav på den som uttalar meningen.
Den ifrågasätter den vuxna vedertagna auktoriteten och kräver av oss att leva som vi lär. Att rannsaka sin egen roll i relationen till barnet. Att relationen är så mycket viktigare än regler.

För hur ska vi kunna stimulera utveckling av önskvärd social kompetens hos barn om vi inte själva är förebilder?

För hur ska vi kunna stimulera utveckling av önskvärd social kompetens hos barn om vi inte själva är förebilder?
Alla har vi som pedagoger mötts av barns självklara ifrågasättande ”men ni får ju…!”.
Oftast i samband med konkreta skillnader som att vuxna får springa i korridoren om de har bråttom, komma för sent om det hände något viktigt på vägen eller trotsa skoförbudet.
Vilka skillnader på ord och handling kan vi komma undan med utan att framstå som hycklare?
För det finns en värre systematik än de enkla exemplen som att vuxna får äta kakor på sin rast, eller ropar på IKT-kompetens men förbjuder mobiler.
Ett system där vi som metod använder oss av de attityder vi försöker motverka.
Där vi avkräver barn egenskaper vi själva inte behärskar.

-vi lär ut att inte skrika för att påkalla uppmärksamhet, medan vi själva skriker för att påkalla barnens uppmärksamhet (ibland skriker vi till och med åt barnen att inte skrika).
-vi lär ut att inte tjata för att få sin vilja genom, medan vi själva tjatar för att få barnen att göra som vi vill (ibland tjatar vi till och med på barnen att inte tjata).
-vi lär ut att inte ge igen eller hämnas, medan vi själva använder skapade konsekvenser som vedergällning (ibland ger vi konsekvenser till barn för att de gett igen).
-vi lär ut att inte frysa ut andra barn, medan många av oss tillämpar metoden ”ignorera dåligt beteende”.
-vi lär ut demokrati, medan vi praktiserar auktoritet.
-vi lär barnen att inte döma, medan vi försöker anpassa dem till verksamheten.
-vi vill förebygga hierarkiska system hos barnen, medan vi försöker rättfärdiga ovanstående motsägelser.
Bygg gärna på listan själv. För den finns där, runtom oss allihop. Och den gör det förebyggande arbetet mot mobbning eller kränkande behandling väldigt svårt. I synnerhet när vi i åtanke har att ”barn gör som vi gör”.

Trots att vi är många fritidspedagoger som hävdar att barnet är navet i vår verksamhet, är vi många som lutar oss tillbaka mot gamla system och kulturer.

Trots att vi är många fritidspedagoger som hävdar att barnet är navet i vår verksamhet, är vi många som lutar oss tillbaka mot gamla system och kulturer. System som är främmande för dagens barn som i större utsträckning är vana vid en mer demokratisk hemmamiljö.
Fritidshemmet må ha bra kulturella förutsättningar att utgå från barnet, men hur ofta praktiserar vi det pedagogiska förhållningssätt vi är så duktiga på i teorin?
Eller är vi själva lika mycket teoretiska ögontjänare vi beskyller barnen för att vara?

Mitt utgångsläge är att alltid hos oss själva leta de faktorer vi inte vill se hos barnen. Att vända varenda sten i vår pedagogiska grundsyn, och hur vi tillämpar den, för att kunna utvecklas. Då är barnen de bästa mentorer vi har, för det är i deras spegelbild av oss vi kan upptäcka våra egna tillkortakommanden och -utifrån insikt- gå till utveckling.
Till syvende och sist ligger alltid ansvaret hos oss och inte hos barnet eller i dålig uppfostran.
Har jag en dålig relation till ett barn är det min professionella plikt att bygga en bra, det ansvaret kan aldrig läggas på barnet eller föräldrarna.

Och visst, det kan verka provocerande att ifrågasätta sig själv. Självrannsakan och utveckling är utmanande. Men betänk då den provokation vi ständigt utsätter barnen för när vi försöker forma dem efter våra ”rätt eller fel”.
Att vara tvungen att omvärdera och uppdatera sitt förhållningssätt till de faktiska barnen, och inte förhålla sig till en psykologisk mall om vad eller hur barn måste vara fundamentalt för vårt uppdrag.
Vi är inte ställföreträdande föräldrar med emotioner som grundläggande verktyg. Vi kan inte kasta bort våra högskolepoäng på ”sunt förnuft”.
Vi är professionella pedagoger med en rationell och analytisk relation till barns sociala utveckling och kunskapsinhämtning. Vi är fulla med teorier och kunnande och empiri på vilka vi grundar vårt pedagogiska agerande. Men vi saknar självförtroendet.

Om ett barn har problem med att förstå multiplikationstabellen bemöts det av pedagoger som med varsamma händer och fingertoppskänsla erbjuder olika material för inlärning, fler perspektiv, mer tid och engagemang. Fram med matteklossar och tallinjer.
Ingen skulle få för sig att högljutt basunera ut att 7×8 minsann inte är 44. Eller att det är barnets hopplöshet eller dålig uppfostran som är bidragande orsaker.
Men när det kommer till den sociala utvecklingen, eller relationskompetensen hos barnet är vi snabbare på att döma. Varför tappar vi den pedagogiska varsamheten när den behövs som mest?
Vi måste våga lita på vår egen skicklighet.

”Men ska vi inte ställa några krav?” Jo, vi ska ha högt ställda krav på vår egen kompetens och kräva av oss själva att göra som vi säger. Och de krav vi ställer på barnet ska vila i en öppen hand –inte i en knuten näve.

Ju mer vi rycker i repet desto hårdare blir knuten.

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*