Vi måste prata om skolgården

Jag har tidigare skrivit om rasten som ”ett vidgat rum för lärande”. Rasten är en tid. En rymd. Ett rum. Eller hundra rum. Jag tycker att det finns anledning att fundera lite kring själva skolgården. Vad är en skolgård? Varför ser skolgårdar ut som skolgårdar gör? Jag jobbar på en liten skola i Stockholms innerstad. Vi har bokstavligen asfalt, rännsten och grus som skolgård. Eller som gård utanför skolan. Intressant är dock att våra barn blir väldigt Leksmarta. Trots den grå betongen och en urgrävd sandlåda som enda fasta utbud leker barnen på samma vis som om de var i skogen eller på den mest utrustade skolgården. Balans, klättra, hänga, springa, hoppa och snurra. Jag vill påstå att skolgårdens innehåll i vissa fall har betydelse. I vissa fall inte. Barn har sitt evolutionära behov av rörelse och rörelsemönster. Dessa kommer de att träna utan svindyra klätterställningar med EU-anpassade säkerhetsmått. 

Alltså. Jag tänker skolgården är ett rum. Eller hundra. Leksaker eller moduler som är begränsande hämmar lekkreativiteten. Visst man kan gunga på oändligt många sätt. Och åka ned för en brandstång uppochner eller på tvären. Men. Jag tror ibland att asfalt utvecklar mer Leksmarta barn än en gunga. Man kan trots allt ”bara” gunga (och därmed träna det vestibulära systemet – viktigt nog!). Men jag tänker att skolgårdar borde vara rörliga. Jag tänker att skolgårdar borde andas lärande och lek. Visst är lek lärande men var finns lgr11 synligt på skolgården när barnen inte är där?

Vore det inte spännande med fler skolgårdar som inbjöd till arbete med kretslopp och naturens växlingar? Kanske en odling med morötter och potatis. Komposter och källsortering. Varför inte bygga ett ”klassrum” utomhus? En plats för samling och lärande. Lärandet måste komma ut på skolgården och det lekfulla in i klassrummen. 

Jag tror att skolgården kan vara så mycket mer. Mer lek. Mer lärande. Mer rörlighet. Fasta moduler kan hämma kreativiteten och leksmartheten. Jag söker liv och rörelse. Lek och lärande. Medveten planering av skolgårdens utformning och innehåll. Skolgården har också sin pedagogik. Sin egen didaktik. 

1 Kommentar

  1. Jag håller helt med om att många barn blir / tvingas använda sin kreativitet till bristningsgränsen på en fattig skolgård. Med ytterst enkla och billiga medel kan dock en i verklig mening kreativ utemiljö skapas. Bildäck, stockar, cementrör, stuprör, pinnar, rep och pallkragar. Pedagogerna kan bidra med skynken, mattor, sjalar hopprep, gårdskritor, vatten, grytor, diskbänkar, skåp mm. Kojor av pil kan anläggas och stenar för balansgång utläggas. Sanden i sandlådan kan prepareras med vatten för ökad formbarhet och då och då kan man krydda med tex uppblåsta ballonger, vacker färgade remsor skira slöjor i tyll och annat fantasifrämjande. Stafflier uppspikade på väggarna och penslar där man kan måla antingen med färg eller med vatten brukar falla många i smaken. Plastglastäckta skåp där tex dilemmafrågor en eller två per vecka presenteras. Bara fantasin sätter gränser.

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*