Från pedagogiska rum till lek i en låda – lärmiljöer i fritidshem

Back Camera

Under 2012 genomförde Mittuniversitetet en omfattande enkätundersökning bland Sveriges fritidspedagoger. Syftet med studien var att beskriva personalens uppfattningar om lärmiljöer på fritidshem. Enkäten innehöll dels frågor som skulle skattas men också öppna frågor som kunde besvaras via text. Via lärarförbundets medlemsregister mailades webbenkäten ut till ca 11.000 personer som redovisas som ”anställda i fritidshem”. 4300 svarade.

Ett problem med att använda lärarförbundets register är det till stor del bygger på vilken utbildning eller anställning medlemmen innehade vid medlemsansökan.
2013 redovisade lärarförbundet ca 4000 medlemmar som ”lärare i fritidshem”. Forskning.se skrev för något år sedan att ”Det råder brist på fritidspedagoger i Sverige. Bara 6000 av de ungefär 17.000 som jobbar på fritidshemmen har högskoleutbildning med inriktning på fritidspedagogik.”
Att Mittuniversitetet fick in 4300 svar måste anses som ett fantastisk gensvar då det ungefär speglar bilden av hur många på listan som faktisk jobbar i fritidshem.

Metoden för analys av studien är deskriptiv statistik. Till detta görs en kvalitativ innehållsanalys samt en hermeneutisk tolkning. (Del)resultatet av studien har en hög igenkänningsgrad för oss som arbetar i fritidshem. Det framkommer att grupperna

Studien visar också på att skolans behov/kultur har tolkningsföreträde över hur lokaler skall användas.

är för stora, lokalerna för trånga och att verksamheten lätt ”skolifieras”. Man drar slutsatser i studien som visar på en positiv bild av fritidshemmen men inte av lokalerna. Studien visar också på att skolans behov/kultur har tolkningsföreträde över hur lokaler skall användas.

Under studiens gång upptäckte Lena Boström, docent i pedagogik, att leklådor blivit vanligt förekommande på fritidshemmen. Vid en föreläsning i september i år menade Boström att detta visar på stor kreativitet hos fritidspedagogerna. Trots icke ändamålsenliga lokaler skapar man system eller rum för lärande.

För egen del tycker jag att denna pedagogiska(?) flexibilitet är på gott och ont. Det som en gång var ett rum har blivit till en låda. Min analys av detta är att fritidspedagoger i stor utsträckning har (avkrävts) en högre processkvalitet med dagens förutsättningar. Samtidigt levererar strukturen sämre förutsättningar, men utfallet upplevs som konstant. Dvs – den högre processkvaliteten (det vi gör) kompenserar för lägre strukturkvalitet (det vi har). Detta är både positivt och negativt. Det är positivt att kunna vara flexibel uppgiften. Men inte i absurdum. Framförallt om man inte är duktig på att göra resultatanalyser över relationen mellan struktur- och processkvalitet.

De slutsatser man drar av studien är att den fysiska lärmiljön skiljer sig mycket åt mellan olika fritidshem. Fristående fritidshem (ej integrerade i skolans lokaler) är generellt nöjdare. Enligt studien är ungefär 1/4 fritidshem fristående. Jag tycker det låter som en hög siffra. Majoriteten av fritidshemmen ligger dock samordnade med skolans lokaler vilket lyfts som ett tydligt problemområde i studien.

Vid föreläsningen diskuterades vilka pedagogiska konsekvenser dagens förutsättningar får. Någon i publiken lyfte svårigheten att ”som förr i tiden” förbereda barnen för ett liv utanför fritidshemmet. Att läsa busstidtabellen, laga sitt eget mellanmål eller lära sig om närmiljön. Vi diskuterade även att fritidshemmets uppdrag, eller diskursen kring fritidshemmen, har närmat sig skolan. Förr bakades det på fritids pga ”bra att kunna”. Idag bakas det pga ”praktisk matte”.

Min konsekvensanalys är att dagens förutsättningar på många sätt verkar kontraproduktivt på uppdraget. Stora barngrupper, lita personal och icke

intressant att se korrelationen mellan fritidshemmens utveckling och de sjunkande resultaten i Pisa.

ändamålsenliga lokaler kräver mycket styrning av barnen. Ibland så mycket att barnens delaktighet blir mycket liten. Vidare tycker jag att det skulle vara intressant att se korrelationen mellan fritidshemmens utveckling och de sjunkande resultaten i Pisa. Det forskning som visar på att stressiga miljöer och många relationer försvårar inlärning. Jag ser även att denna styrning (mot organiserade aktiviteter) snarare gynnar praktikertraditionen än den akademiska aspekten av fritidspedagogers utbildning.

I nästa nummer av tidningen fritidspedagogik (Lärarförbundets tidning med samma namn som denna sida) kommer en uppföljning av tidigare reportage om studien.

Lena Boström anser att denna studie kommer att kunna användas på politisk nivå för att ta evidensbaserade beslut. Idag finns alldeles för lite forskning att luta sig mot och förhoppningsvis kan denna studie komma att vara en tung tegelsten i det politiska glashuset.

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*