Fritidshem och skola i samverkan

Redan innan fritidshemmet och skolan samordnades fanns en oro över hur formerna för samverkan skulle se ut. I början på 70-talet kom de första utredningarna som tittade mot en samverkan mellan fritidshem och skola. SIA-utredningen (SOU 1974:53) föreslog att fritidspedagoger genom en förändring av ”skolans inre arbete” kunde leda kreativa och praktiska aktiviteter. Det skulle öppna för en pedagogisk miljö med utrymme för sammanhang och förutsättningar för att utveckla såväl kognitiva som praktiska förmågor och förståelse. En annan utredning om barns fritid (SOU 1974:42) föreslog att fritidshemmen på sikt skulle integreras med skolorna. Kanske var detta primärt av ekonomiska intressen då de fristående fritidshemmen ansågs vara för dyra. Förvisso stod fritidshemmen tomma stora delar av dagen men det fanns utrymme för personalen att planera, handla och knyta kontakter med förenings- och kulturliv. Redan efter SIA-utredningen förkom det försök med att integrera verksamheterna.

1979 tillsatte fritidspedagogernas dåvarande fackförbundet, svenska facklärarförbundet, en arbetsgrupp med uppdrag att författa ett ställningstagande i frågan. Gruppen kom fram till att avsaknaden av officiella fastställda mål skulle försvåra samverkan med grundskolan. Man

Gruppen kom fram till att avsaknaden av officiella fastställda mål skulle försvåra samverkan med grundskolan

visste inte då hur fritidshemmet skulle komplettera grundskolan och vi hör samma spörsmål idag 36 år senare. Pedagogiska program, läroplaner och allmänna råd har kommit och gått – men ännu trevar vi i formerna för den samverkan som ska ske.

I juli år 1996 överfördes ansvaret för barnomsorgen från Socialdepartementet till Utbildningsdepartementet och från och med den första januari 1998 blev Skolverket tillsynsmyndighet. Samtidigt infördes förskoleklassen, en egen skolform för sexåringar, frivillig för barnen men obligatorisk för kommunerna att tillhandahålla. Ett syfte med reformen var att förskoleverksamheten, skolbarnsomsorgen och grundskolan ska närma sig varandra för att förbättra kvaliteten i alla dessa verksamheter.

När verksamheterna samordnades fanns ett ganska stort intresse för att titta på hur det fungerade i praktiken. Finn Calander intresserade sig i ”Lärarna, fritidspedagogerna och kampen om vita tavlan” (PEDAGOGISK FORSKNING I SVERIGE1997 ÅRG2 NR2) för strukturen för samverkan samt mötet mellan två tidigare separerade yrken som nu möttes i en integration. Calander använder sig av Giddens struktureringsteori som verktyg för att belysa hur de professionella relationerna mellan lärare och fritidspedagoger konstitueras i integrerade verksamheter.

Om SIA förespråkade ett öppet fritidshem i skolan vittnar Calanders rubriksätting om verkligheten kom att se annorlunda ut. Anledningen att den vita tavlan blev central är att de flesta skolor inte hade utrymmen för fritidshemmen. Fritidsverksamheten bedrevs på många håll i klassrummen. Det rum som genom århundrade varit lärarens explicit. Plötsligt fanns fritidshemsbarnen där på eftermiddagen med den vita tavlan som enda canvasduk. Calander skriver: ”Före integreringen var klassrummen exklusivt lärarnas. Vid integreringen tränger fritidshemmet (och fritidspedagogerna) in i skolan under skydd av en officiell norm om samverkan. Intrånget och normen skapar ett hot om kommande förändringar i etablerad undervisningspraxis. Fritidspedagogerna kan, om lärarna skulle motsätta sig att barnen överhuvudtaget skulle få tillgång till klassrummen på fritiden, hänvisa till samverkansnormen och också mobilisera rektor (en mänsklig resurs) för att få det. Lärarna kan i den rådande kontexten inte öppet neka fritidspedagogerna tillträde till klassrummen.”

Calander menar vidare att den konflikt som uppstod lätt kan förstås för att den handlar om kontroll. Vem ska har rodret över tid, plats och resurser? Klassrummet är en sådan resurs

Calander menar vidare att den konflikt som uppstod lätt kan förstås för att den handlar om kontroll. Vem ska har rodret över tid, plats och resurser?

kring vilken intrigen utvecklas. ” I klassrummet är läraren den som har makten att definiera otillåtet beteende och sätter gränser för barnens frihet att handla. Undervisningstiden som är starkt förbunden med klassrummet är helt under lärarens kontroll. Relationen mellan lärar- och elevpositionerna är präglad av dominans–underordning. Den sociala praktik som återkommande i tiden utspelas i detta rum och får mening för aktörerna som undervisning, konstituerar rummet just som ett klassrum”

Monica Hansen menar i sin studie ”Yrkeskulturer i möte. Läraren, fritidspedagogen och samverkan” att fritidspedagogens problem med samverkan främst beror på nya och utökade arbetsuppgifter. Detta på grund av att fritidspedagogen befinner sig inom två olika system: fritidshem och skola. Lärarens problem, tar sig uttryck i övergången från ensam- till lagarbete. Hansen är en av de första som talar om fritidspedagogens ”dubbla yrkesroll” i skolan. Hansen menar att fritidspedagoger intar en fusklärarroll, en: ”schabloniserad lärarroll där man kopierar lärarens yttre handlingsformer utan att för den skull ha tillgång till lärarens mer komplexa och nyanserade tänkande och motiv för sitt handlande i undervisningssituationer.” Hansen menar också att fritidspedagogen i skolan blir mer mål- och resultatinriktad och att verksamheten helst ska generera i en produkt som går att uppvisa.

Monica Hansen menar själv att det viktigaste bestående resultatet i hennes forskning är att den ”visade på vari skillnaden består mellan fritidspedagoger och grundskollärare”. Hansen visade på de olika yrkenas perspektiv vilket hon också menar är upphovet till missförstånd och feltolkningar. De båda yrkeskategorierna har många gemensamma utgångspunkter. Men Hansen fann att de båda är diametralt olika i sin syn på den egna och ”motpartens” yrkesroll. Vidare visade Hansens forskning på helt olika system för samarbete.

”När lärare samverkar med fritidspedagoger lämnar de ett tydligt och avgränsat område ifrån sig.”

”Men fritidspedagoger menar något helt annat med samverkan. Fritidspedagoger har traditionellt en interaktionsmodell där flera vuxna samarbetar enligt ett turtagningssystem”.

Finn Calander (1999) delar upp yrkesrollen i tre delar: yrkesposition, yrkesfunktion och yrkesidentitet. Yrkesposition. Yrkesposition innebär dels position relativt andra yrken inom skolan. Till position knyts också rättigheter/skyldigheter i interaktion med andra.

…genom vilken en individ eller grupp från en, i det här fallet, pedagogisk minoritet helt överger sin yrkeskultur och fackspråk för att passa in i majoritetssamhället (skolan)

Yrkesfunktionen handlar om yrkesinnehållet och är resultatet av interaktionen mellan positionens plats i strukturen och mot tex arbetslag. Yrkesidentiteten är en mer personlig aspekt av att vara utövare av sitt yrke. Calander skriver: ”Beroende på samspelet mellan position och funktion erbjuds yrkesutövarna olika möjligheter för identitetsutveckling, de får olika identitetserbjudanden. Ett identitetserbjudande innebär att utövaren genom att personligen förhålla sig till position och funktion ges möjlighet att utveckla sin yrkesidentitet i en viss riktning, antingen genom att integrera erbjudandet som en del i yrkesidentiteten eller genom att ta avstånd från det.” När fritidspedagogen och fritidshemmet flyttades in i skolan uppstod en mångfald av identiteterbjudanden.

Konflikt-SamverkanKonflikt-Samverkan

Ordet integration användes flitigt när verksamheterna samordnades. För att integration ska fungera krävs att även normen eller majoriteten (lärarna, rektor osv) anpassar sig till minoriteterna (Fritidspedagoger, förskollärare), t.ex. genom att tillåta andra pedagogiska traditioner och tankesätt. Det är genom en väl genomförd integration som vi kan uppnå reell och likvärdig samverkan mellan skola och fritidshem. Assimilation är en annan form av anpassning genom vilken en individ eller grupp från en, i det här fallet, pedagogisk minoritet helt överger sin yrkeskultur och fackspråk för att passa in i majoritetssamhället (skolan). På många sätt har fritidspedagoger assimilerat sig för anpassning. Språket vilket man använder kring sitt eget yrkesutövande har både i praktik och i styrande dokument närmat sig eller helt anpassat sig till skolan.

Birgit Andersson är doktorand vid umeå universitet. 2013 publicerades hennes studie Nya fritidspedagoger – i spänningsfältet mellan tradition och nya styrformer(2013). En av Anderssons slutsatser berör samverkan. Studien visar att fritidshemmets uppgift att komplettera skolan har tolkats som att fritidspedagogerna själva ska komplettera skolan under skoldagen. I klarspråk innebär det att läroplanens skrivning om ”former för samverkan” som ska utvecklas uteblir. Istället ska fritidspedagogen själv tillsammans med en lärare åstadkomma samverkan. Samverkan ”skapas” på personivå istället för att samverkan skapas på organisationsnivå och transformeras på personnivå.

Hur ska vi gå vidare
Ännu idag pågår diskussioner dagligen som berör samverkan, fritidspedagogens uppgift i skolan och vad ”fritidshemmet som komplement” till skolan innebär. Vaga skrivelser rörande samverkansuppdraget i skollag och läroplan ger lite stöd för en samverkan kring över 500.000 barns lärande och utveckling. Det har gått 36 år sedan fritidspedagogerna först uttryckte sin oro över otydliga samverkansformer.

Ingen samverkanspart ska känna sig frågande inför sin position eller sitt ansvar relativt andra parter!

Det är snart 20 år sedan utbildningsdepartementet tog över ansvaret för fritidshemmen. Ska vi fortsätta att lägga vårt hopp till att skolledare och huvudman ska tillägna sig ökad kunskap? Kan vi fortsätta jobba under en samverkansnorm där bara en av parterna ”kompletterar” de andra? Är det den helhet vi vill bygga av skola och fritidshem?

Som jag ser det skall samverkansparter vara någorlunda autonoma relativt varandra. Samverkan innebär att olika kompetenser jobbar mot ett gemensamt övergripande syfte. Vidare är samverkan en kombination av samordning och samarbete. Om samordning är den strukturella normen är samarbetet det praktiska arbetet mot övergripande mål. I läroplanen är det övergripande målet utbildning.

Jag anser att formerna för samverkan måste stärkas lokalt eller regleras på nationell nivå. Inom all offentlig sektor där samverkan sker är den definierad eller reglerad på något vis. Ingen samverkanspart ska känna sig frågande inför sin position eller sitt ansvar relativt andra parter!

Om vi inte vill vänta på huvudmannens bättre vetande kan vi fundera på alternativa lösningar:

Vi kan försöka få igenom en reglering på nationell nivå där det vid varje anställning i fritidshem ska framgå hur många procent av tjänst som är i samverkan med skola respektive i fritidshem (där också motsvarande procent ska belasta respektive budget). Ett kontrakt kan alltid förhandlas om!

En tydligare samverkansnorm som bygger på professioners utbildning och verksamhetsområde kan skrivas in i styrdokumenten.

En fackligt eller lokalt samverkansavtal.

Driva frågan lokalt genom att hänvisa till läroplanens skrivningar om samverkan. Former för samverkan ska utvecklas. En form kan tolkas som en avgränsning eller princip för ordning. Formen ska beröra fritidshem och skola – inte lärare-fritidspedagog.

Att utveckla det systematiska kvalitetsarbetet kan vara en möjlighet att påvisa huruvida fritidshemmet uppnår de nationella målen eller inte vilket i sin tur kan användas som underlag för påverkan.
____________________________________________________________
För övrigt anser jag att samverkan låg högre upp på den fackliga agendan innan de samverkande parterna organiserades i samma fackförbund. Läs gärna Farzin Panahis text Har Lärarförbundet något att lära av gamla SFL?

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*