Hur skolan riskerar att skapa tillgängliga flickor och aggressiva pojkar

Av Julia Wester

Undersökningen i min c-uppsats Den fysiska beröringens påverkan på stereotypa könsroller på fritidshemmet visar på att det kan finnas en struktur i skolan att pedagoger rör mer vid flickor i positiva situationer och mer vid pojkar i negativa situationer.

Då studien gjordes för en C-uppsats är den småskalig, men ämnar att öppna upp för ett rannsakande i skolans verksamhet om detta kan vara ett återkommande tema.

En närmare fysisk kontakt med flickor i positiva situationer stimulerar deras empatiska och sociala utveckling genom hormonet oxytocin som utsöndras i oss vid positiv beröring. Hormonet gör människan empatisk, lugn och socialt interaktiv – egenskaper som betryggar en nära kontakt med en annan person.

Problemet är när vi främjar denna utveckling genom en nära fysisk kontakt med flickor men inte gör det samma med pojkar. Det finns även en risk att man inte ifrågasätter om flickan vill ha all den beröring hon får, vilket skulle kunna resultera i ett invant beteende hos flickan av att vara fysiskt tillgänglig för andra.

En vardagligt distanserad fysisk kontakt med pojkar och en istället betonad fysisk kontakt med dem i negativa situationer skulle kunna skapa en obehaglig relation till beröring hos pojkar då beröringen kan bli förknippad med negativa upplevelser. Beröringen i negativa situationer skulle
även kunna främja ett aggressivt beteende om pojkarna oftare möts av fasthållning, upplyftning och ett borttagande av pojkens hand från saker vilket mer förekom gentemot pojkar i min undersökning.

Ser man till en stereotyp bild av maskulinitet innefattar det distans och aggressivitet, och ser man till oxytocinets verkan, som i det här fallet når flickorna, är det egenskaper som överensstämmer med den stereotypa bilden av en kvinna. Risken finns alltså att pedagoger genom bara hur de rör vid barnen formar in dem i stereotypa könsroller.

Något som slog mig under undersökningen var att beröringen från en pedagog till en flicka tycktes mer vardaglig och kunde bestå av en nära fysisk kontakt, som i att sitta mycket nära varandra, medan beröringen till en pojke kändes mer vald och aktiv, bestående av en hand på axeln eller i håret.
Detta utmärkte sig bland annat i vilka aktiviteter pedagogen deltog med sin närhet i – det var inte med pojkarna som byggde lego utan med flickorna som gjorde halsband.

En pedagogs val av närvaro i en aktivitet kan fungera som riktlinje för barnet vilket beteende som pedagogen stödjer. Vanligt i skolans värld är att pedagogerna stödjer klassiskt feminina lugna aktiviteter och klassiskt maskulina snabba aktiviteter. Men även rent fysiologiskt kan man se att olika situationer barnet befinner sig i även främjar olika sorters hormonströmningar i barnets kropp.

Stereotypt pojkaktiga aktiviteter som är fartfyllda och äventyrliga främjar hormonet testosteron i barnet, vare sig det är en pojke eller flicka. Testosteronet främjar adrenalintillförsel och aggressivitet, egenskaper lämpade för de snabba aktiviteter som sätter igång hormontillförseln. Ser
man till stereotypt flickaktiga aktiviteter, ofta byggda på socialt samspel och närhet, kan man istället se hur dessa aktiviteter främjar hormonet oxytocin i barnet.

Enkelt sett kan man alltså se att de aktiviteter som barnen erbjuds, i den mån de är konsekventa och stereotypa, inte bara ger barnen en uppfattning om vad de borde göra beroende på vilket kön de har – aktiviteterna medför även
hormonell påverkan på barnet som kan förstärka stereotypa könsroller. Aktiviteterna i sig främjar även olika möjligheter till närhet, där lugna och stillasittande aktiviteter har mer utrymme för fysisk kontakt.

Förändringsmöjligheter

• Rör mer vid pojkar i positiva situationer.
• Fundera över hur du rör vid barnen i konfliktfyllda situationer.
• Avgränsa barngrupperna, desto större grupp och stressfyllda situationer tycks öka mängden negativ beröring.
• Vilka aktiviteter och därmed beteenden stödjer pedagogerna med sin närhet?
• Se till att flickan är överens om att beröringen av henne är något hon går med på.

Studien

Studien är gjord på två skolor där pedagogerna observerades i hur de rörde vid flickor och pojkar. Totalt medverkade cirka hundratjugo barn och elva pedagoger.
Beröringssätten är i studien uppdelade i två genrer: positiv och negativ beröring, och är baserade på hur situationen upplevdes – om beröringen av barnet skedde i en vardaglig eller positiv situation eller om beröringen skedde
exempelvis under tillsägelse av barnet.

Beröringssättet kunde se likadant ut, exempelvis en hand på barnets axel, men skillnaden i upplevelsen att få handen på axeln med exempelvis ett ”det där gjorde du bra!” eller en ”så där får du absolut inte göra!” är avsevärd.

Resultatet av undersökningen var

– Pedagogerna gav flickorna positiv beröring 56 gånger.
– Pedagogerna gav pojkarna positiv beröring 25 gånger.
– Pedagogerna gav flickorna negativ beröring 4 gånger.
– Pedagogerna gav pojkarna negativ beröring 52 gånger.

Pojkarna i min undersökning fick alltså lika mycket negativ beröring från pedagogerna som flickorna fick positiv beröring, och hälften så mycket positiv beröring som flickorna fick av pedagogerna.

Kandidatuppsatsen är skriven vid Södertörns Högskola i den treåriga Grundlärarutbildningen mot fritidshem under vårterminen 2015.

För vidare läsning om undersökningen och uppsatsen:
http://sh.diva-portal.org/smash/get/diva2:811182/FULLTEXT01.pdf

photo credit: mdanys <a href=”http://www.flickr.com/photos/91883096@N00/3766009204″>scream and shout</a> via <a href=”http://photopin.com”>photopin</a> <a href=”https://creativecommons.org/licenses/by/2.0/”>(license)</a>

FacebookTwitterWhatsAppEmail

3 kommentarer

  1. Det är väldigt viktigt ämne som du berör. Vuxnas omedvetenhet kan ställa till det. Jag ser tydligt att detta skulle kunna kopplas och undersökas mer ihop med den pågående trenden att ge de stora organisationer, med stora barngrupper förtärde. Ju fler barn i ett stort sammanhang desto lättare är det att agera omedvetet som vuxen tror jag. Nu har jag inte forskat i detta men magkänslan säger mig att i en mindre grupp skulle alla individens (barns) behov synas bättre, personalens stress skulle minska och därefter positiv beröring mot pojkar skulle kunna äga rum på mer medveten plan. Detta är dock ingen ursäkt och självklart måste positiv beröring (även feddback) ges lika till pojkar som flickor även i de sammanhang/stora barngrupper vi agerar i idag.

Lämna ett svar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*