I spillrorna av en gem(ensam)? kamp…

När allt redan är sagt. När det sägs igen av någon annan. När media rapar upp statistik och rapporter avlöser varandra. När Sisyfos rullat sin sten och förkroppsligar det slit som leder ingen vart. Den fritidspedagogiska kampen (eller tjatet!) om återupprättelse, baksidan av välfärdsmyntet, verkligheten bakom siffrorna. Fem år har förlöpt sedan fritidspedagogik.se tillsammans med det så kallade ”facebook-upproret” mobiliserade kraft för att åstadkomma förändring. Visst åstadkom vi förändring. Men i skärvorna av kampen ligger verkligheten kvar på golvet, medan jag och många andra gjorde ”karriär” på den svallvåg vi piskade upp. Vi skaffade bloggar, började föreläsa, skrev böcker, bildade gäng, tryckte tröjor, gjorde oss ett namn. På sina håll tror jag till och med att vi blev konkurrenter. Mina idéer blev dina och en del bara stals och marknadsfördes i ny förpackning. Sharing is caring. Tanken är fri. Idéer växer inte på träd. Inte fritidspedagoger heller.

Fritidspedagogerna och fritidshemmen behövde att några klev upp på barrikaden. Igen. 2011.
Idag är barrikaden tämligen tom med undantag för några som står där och klottrar gamla slagord på en mur där ändå ingen läser.
Vad var ens målet med kampen? Vad är målet idag? Var finns den enade kraften när alla gjort karriär eller gett upp? Är vi tillbaka till att ”visa goda exempel” eller finns det vilja kvar?

Vad hände med fritidspedagogernas riksförening? Representanter valdes, några slet hårt, några gjorde nog ingen alls. Riksföreningen skulle bli den organiserade formen för att påverka. Kampen är död. Den enade kampen är död. Viljan att tillsammans verka för förändring. Men vi har ju Lärarförbundet? Absolut. Men många av oss hade en vilja att renodla våra intressen tydligare än så.

Vad gör du nuförtiden? Vad jobbar du med? Det var alldeles för länge sen vi ville något. På riktigt. Tillsammans.

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*