Relationskapitalet

För några år sedan hade jag en riktigt knepig och utåtagerande elev. Slogs, kastade sten och var obstinat mot lärare och andra elever. Spottade och svor mot oss pedagoger, förstörde i så många sammanhang hen bara kunde.
Eleven hade helt enkelt fastnat i en ond cirkel, vad hen än gjorde så blev det fel så då kunde eleven lika gärna ställa till det i alla fall. Hen hade en hög status i gruppen och påverkade stämningen och attityden hos de övriga negativt och mycket.

Jag hade sedan tidigare erfarenhet av ännu besvärligare utåtagerande barn och då lyckats genom att knyta en nära och förtroendefull relation baserad på ömsesidig respekt och tilltro till varandra, genom tydlighet, positiv förväntan och en konsekvent envishet och tro på barnet. Så på något sätt så tänkte jag att även denna elev skulle kunna gå att vända på.

En dag var jag i närheten av elevens klassrum när jag hör en vuxen människa som låter väldigt stressad över någonting längre bort i korridoren. Den lite nipprige talpedagogen står utanför en av toaletterna och vet inte vart hon ska ta vägen.

”Det är ett barn där inne, det är bajs överallt och jag har inte tid med det här, nu måste jag gå” säger hon till mig.

Försiktigt öppnar jag dörren. Där inne, med en skamsen och hjälplös blick, ser eleven upp på mig. Hela toaletten är bokstavligen nerskitad. Om fem minuter kommer de andra barnen in från rasten, tänkte jag.

Rätt irriterad på den handlingsförlamade talpedagogen ber jag henne helt enkelt gå från platsen omedelbart, säger ”jag löser det här” till henne.
Mina erfarenheter som nybliven småbarnsförälder i kombination med extrajobbande på servicehus under somrarna som student på lärarhögskolan gjorde att jag ryggradsreflexmässigt löste situationen snabbt och effektivt. Jag tog med eleven ner på fritids och gav hen nya kläder. När vi var klara sa eleven ingenting utan gav mig en blick som jag tolkade som ett tack. Jag sa ingenting heller, bara nickade.

Hela situationen gav mig mycket att tänka på. Hur skulle jag gå vidare utifrån mina intentioner som ledare för gruppen där hen hade ett stort inflytande?

Vad skulle den uppstådda situationen komma att betyda för vår relation framöver?

Svaret kom relativt snabbt.

Efter den dagen var det som om barnet ville säga något, var ofta nära mig i verksamheten och jag förstod då efter ett tag att hen kanske ville få en möjlighet att ge tillbaka något.

Få en chans att hjälpa mig precis som jag hjälpt eleven kanske.

Det här kom att bli en av de viktigaste slumpartade händelserna i min yrkesbana som fritidspedagog.

Eleven började självmant på bästa sätt visa vilja på att ofta hjälpa till, var helt plötsligt alltid den som ställde upp när vi på fritidsmöten frågade om hjälp med det ena eller det andra.
Det visade sig hör och häpna att eleven satt på fantastiska ledaregenskaper, hade stor empati för de yngre i verksamheten och var lojal som en trogen hund till oss pedagoger och verksamheten.
Jag fick ganska snabbt en idé om ett ledarskapssystem för de äldsta barnen, treorna som eleven tillhörde. De blev utsedda till faddrar på avdelningen(med inspiration från prefektsystemet i Harry Potter)och på ett lekfullt sätt fick de ansvar som att hjälpa de yngre upp till mellanmålet, planera och leda fritidsgymnastikpasset och vara inne själva på fritids och baka inför fredagens mellanmål.

Jag har nog aldrig sett och kommer nog aldrig se en elev göra en sådan totalförändring av sig själv. Det bör tilläggas att hen under en längre period på skoltid hade särskild individuell undervisning utanför klassrummet på heltid, någonting vi succesivt i takt med att synen på eleven från kompisar och hens egen syn på sig själv började förändras kunde fasa ut.

Tillslut kunde eleven vara i klassrummet själv hela dagar, helt utan resursstöd.

Var du än är och vad du än gör så tackar jag dig från botten av mitt pedagoghjärta. Du visade mig det viktigaste av allt.

Kraften i relationskapitalet.

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*