FÖRUTSÄTTNINGAR

Våren 2006 bytte jag jobb för första gången. Jag gick från en helintegrerad verksamhet till en helt egen fritidsverksamhet som låg i egna lokaler på skolans marknivå.

Två fritidspedagoger och en barnskötare på 30 barn.

Det hade tömt ett gammalt bibliotek som skulle bli våra ändamålsenliga lokaler. Min nya kollega hade fått vara delaktig i att designa utformningen av lokalen.

Ett 80kvm stort rum. En tredjedel var ett nästan ljudisolerat rörelserum. I väggen emellan dessa rum var det stora fönster över hela väggen. Du kunde se barnen leka bollkull, helt svettiga men du hörde dem inte.

Vi var två fritidshem, den andra avdelningen låg vägg i vägg. När jag började hade vi stora problem med barngruppen. Eftersom vi bara hade skolsamverkan 2X60 minuter i veckan och de kom ner till fritids i helklass så hade de med sig en halv dags konflikter i bagaget vi aldrig hann få fatt i.

Situationen förvärrades över tid.

Något drastiskt behövdes göras.

”vi kapar de tre årskurserna rakt av” la jag och mina kollegor fram som förslag.

Sagt och gjort. Nu kunde vi smälla två flugor i en smäll. Både få till det så fördelaktiga åldersintegrerade lärandet och bygga bort konflikterna.

Jag och min fritidspedagogkollega var väldigt olika. Hen, äldre, hade gått utbildningen på sjuttiotalet. Eftertänksam. Reflekterande. Behövde tid att tänka över saker och ting. Ur mina ögon ibland en broms.

Jag, ung, naiv, gillade snabba puckar, action och att se saker och ting hända. Gasen.

Jäklar vad vi hade konflikter i början. Vi kom till en punkt där vi på ett respektfullt sätt kunde se och förstå varandras olikheter. Sakta men säkert började vi konstigt nog gilla varandra. Vi började även dra nytta av varandras olikehter, blev en bra kombo, gas och broms.

Vi blev ett dreamteam. Jag gick med lätta steg till jobbet. Ibland fick jag höra från kollegan saker som ”har du tänkt igenom detta”. Det hade jag ofta inte. Av hen lärde jag mig absolut mest under hela min utbilding och yrkesmässiga liv än till idag.

”NU KÖR VI, DU MÅSTE VÅGA HOPPA!” sa jag ibland till kollegan. De vågade hon mer och mer. Eftersom vi litade på varandras professionalism, kompetens och att den andre faktiskt på riktigt kompletterade med något. Berikade den andre.

 

Så skred vi till verket.

 

Tog emot tio ettor, tio tvåor och tio treor.

Vi hade mycket tid på förmiddagarna att praktiskt förbereda verksamhetens miljö, ändra om utifrån våra tankar och reflektioner kring hur barnen rörde sig och lekte i lokalen. Samtidigt som vi ofta hade något i händerna vi fixade med förde vi långa djuplodande väldigt givande pedagogiska samtal kring barngruppen, utvecklingen av verksamheten och våra mål och visioner med den.

 

Jag fick en djärv John Dewey inspirerad tanke. Ville ha två snickarbänkar mot varandra i kvadrat mitt i lokalen. Som ett verksamhetens hjärta. Sagt och gjort så stod de där någon vecka senare.

Barnen blev överförtjusta. Förstå vilken syn när du klev rakt in på vår avdelning och fick se eleverna stå där och skruva fast grejer, spika och mecka. Städen användes till ALLT. Material blandades över de olika borden och bygdes ihop på snickarbänken.

 

Vi ville jobba med delaktighet och ansvar med stigande ålder. Vi gjorde en progressionsmall för detta.

I ettan hade man tex rätten att delta i beslut genom sin röst på våra fritidsmöten. I tvåan så fick man hålla i mötet. I trean fick man verkställa besluten.

DELAKTIGHET-ANSVAR.

I varje kolumn var dessa ihopkopplade. En frihet med en förväntan.

 

De äldsta barnen fick även bli ”DRAGONMASTERS”, inspirerat av Harry Potters värld. Prefektsystemet. De fick vara inne själva och baka. De radade upp de yngre barnen varje dag innan mellis och ledde upp hela barngruppen in i matsalen.

Fick själva gå och handla emellanåt på affären.

 

Någonstans här är det lätt att bli nostalgisk och tycka att ”allt var bättre förr”. Det var det till viss del, till en viss del inte. Jag bytte senare jobb för att jag just saknade något. Jag nådde inte ända fram till eleverna var min känsla. Saknade en helhetsbild av deras dagar.

 

Det som däremot fanns var ändamålsenliga egna lokaler, tid för förberedelse och reflektion och en lagom stor barngrupp som vi på djupet kunde leda och på riktigt känna att vi bidrog till att utveckla utifrån de förmågor som läroplanen anger ska utvecklas.

 

VI hade rätt förutsättningar för att skapa kvalitet på djupet för varje individ som gick på det fritidshemmet.

Finns detta kvar? Är det ett minne blott? Är 200 ungar i Arla-stordriftsfritids standard och något man bara får acceptera? Läste någonstans att det nu finns fortbilding i ”så hanterar du stora barngrupper”.

Tja, någon tjänar pengar där på rektorers quick-fix tänk känner jag.

 

Dessutom har vi fritidspedagoger blivit av självbevarelsedrift så illa tvungna att ha svart bälte i organisation av just stora grupper.

Precis som människor hanterar situationen efter en orkan eller en naturkatastrof så gör vi ju det liksom också.

Vi är tvungna.

Och djävlar vad vi gör det bra utifrån de förutsättningarna vi har.

 

Jag vill därför rikta en stor kram och världens största ryggdunk till alla er fritidspedagoger som håller huvudet högt när det blåser. Som skapar riktigt bra verksamheter i uppförsbacke och motvind.

 

Vi har det i särklass mest utmanande yrket med störst möjligheter i hela skolans organisation. Om vi bara får utlopp och förutsättningar för att göra det vi är bäst på så påverkar det generation efter generation.

 

KEEP THE FAITH, THE STRUGGLE IS REAL

 

/Gustav

 

 

 

 

 

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*