Kronisk klagan eller siande sanning?

Budgetpropositionen för 2018 är kommen. Äntligen har vi alla lite högkvalitativ kvällslektyr att läsa på kammaren! Givetvis bör alla läsa samtliga tretusenniohundrasex sidor och komma med synpunkter till våra folkvalda (men mer om detta i ett framtida inlägg om demokratens tunga bördor här i livet), men då detta inlägg handlar om grundskolan och fritidshemmet kan vi istället zooma in till de trehundratrettionio sidor som berör grundskolan.

Regeringen lyfter i propositionen fram intressant statistik från Skolverket som på ett slående vis sätter fingret på den resa fritidsläraren gjort sedan 90-talets kommunalisering av skolväsendet, som då kom att inkludera fritidshemmet. Nedan presenteras två diagram från budgetpropositionen. Den första visar på personaltätheten, antal personal och antal barn per arbetande. I det andra diagrammet syns samma statistik fast för klasslärarna. För att göra det enkelt för alla och frigöra tid för de tretusenniohundrafem övriga sidorna kan vi fokusera på de prickade linjerna.

fritidspedagog elev lärare elev

Vad kan vi se här? Som relativt ny i yrket (två år) har jag svårt att uttala mig om hur det såg ut på fritidshemmen innan de blev ett med skolan. Vad jag kan se är däremot en fritidspedagogisk verklighet med konstant ökning av barnantal och grupper, kontra en klasslärarverklighet med relativt jämna förutsättningar över tid. Utöver det större antalet barn på fritids ska tilläggas att det sannolikt tillkommit arbetsuppgifter (samverkan, annat skolrelaterat) som inte fanns innan sammanslagningen. Dessutom har fritidshemmet anammats av den vetenskapliga grunden, den beprövade erfarenheten och mätbarheten i form av kapitel i läroplan och en utbildning som fokuserar på det akademiska och övergripande.

Men vad betyder allt detta? Satt fritidspedagoger och rullade tummarna och bakade lite bröd innan -97, för att sedan ha det gött med några enstaka barn i egna lokaler? Och sedan i slutet av månaden uthämta sin lön? Jag vet inte. Jag vill gärna att du som arbetat på den tiden meddelar mig hur det låg till. Är det så att fritidshemmen är bättre idag, och att vi numera arbetar lika mycket som alla andra efter att ha arbetat mindre innan sammanslagningen? Bidrar fritidshemmen till en bättre samlad förberedelse av barnen inför deras stundande vuxendom?

Eller är det så att de som styr nationellt har höga förhoppningar om fritidshemmets kvalité och dess goda inverkan på barnen, men att kommunerna är hopplöst efter i att verkställa förutsättningar för denna kvalité? Eller är vi egentligen i ”the sweet spot”, men besitter ett kroniskt tvångssyndrom om att klaga hela tiden? Och hur kan det komma sig att de inskrivna barnen blir allt fler, samtidigt som vi konstant varnar om försämrade villkor både för barnen och personalen? Varför bokstavligen svärmar det barn till en verksamhet som bara blir sämre?

Om vi återvänder till budgeten igen. På sidan 227 i avsnittet om utbildning ser vi att kommuner som tillämpar maxtaxa för sina fritidshem får mindre pengar från nästa år och därefter. I samma dokument där det påvisas ökade krav och större grupper på fritidshemmet öronmärks det samtidigt färre medel till verksamheten. Antingen är regeringen inte klok, eller så har de en poäng.

Jag tror att det finns argument både för och emot rådande förutsättningar på fritidshemmen. Det är sällan ett precist verktyg att se i svart eller vitt. Både den stressade fritidsläraren och den motvillige rektorn kan argumentera för sin sak, och det är i den situationen vi befinner oss just nu. Vart vi tar vägen får framtiden avgöra.

 

 

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*