Kan inte alla stanna till arton?

Ungefär 84% av alla 6-9-åringar går på fritids. Dessa barn återfinns på ungefär 4250 fritidshem, och uppnår i antal barn till nästan en halv miljon. En halv miljon av våra tio miljoner i landet spenderar tid av sin barndom i fritidshemmet. Tänk på den siffran en stund. Det går lika många barn på fritids som det bor människor i Göteborgs kommun. Vilken otrolig möjlighet! Vilken dröm att så många av (mer eller mindre) fri vilja deltar i fritidshemmets verksamhet!

Slut.

Nej, givetvis inte. Varför lyfter jag faktum om barnantal ovan? För att jag ibland känner mig som en förrädare bland kollegorna på fritids. Det bästa jag vet är om inget barn ska gå hem direkt när vi tar barnens tider efter skoldagens slut, där fritidshemmet tar vid. Varje dag säger jag med inre vemod, men ett yttre leende, farväl till det enda eller de enda två barn som inte går på fritids. Jag blir glad när många stannar till efter 16.

Varför? För att jag, på samma sätt som klassläraren tror på vikten av vad hen gör, tror på min verksamhet och dess omdanande potential. Jag tror på dess kompensatoriska kraft gentemot de barn som har dåliga hemförhållanden. Men jag anser också att barn med bra hemförhållanden har en fullgod tillvaro på fritidshemmet. De har vänner här, plats att röra på sig, plats att spela datorspel eller föra en demokratisk process. De får sitta, stå, sjunga, bygga, bråka, vila, bryta regler, lära sig, göra rätt, göra fel. Fritidshemmet är i mina ögon inte en djungel av kaos, frånkopplad från uppfostrande och karaktärsdanande inslag för barnen, utan ett fullvärdigt inslag i en liten samhällsmedborgares resa genom livet.

Och för detta kan jag anses vara förrädare.

Inte sällan menar en kollega att ett mål med fritidshemmet är att få hem barnen. Vi ska undanhålla innehåll på loven för att se till att barn stannar hemma och inte blir insmugglade av lediga föräldrar. Först på lovets första dag berättar vi vad som ska hända. Efter 16 bör inget alltför roligt ske på fritids, risken är att barnen inte vill gå hem, eller att de har för roligt och blir stökiga. Och så barn som gråter när de blir hämtade. ”Pappa, jag vill inte gå hem, jag spelar ju Minecraft!”. Eller: ”min dotter ville så gärna vara med på demokratisamlingen, men jag jobbar ju inte på fredagar”. Så stanna till arton varje dag, tänker jag, jag kan också uppfostra barnen! Men istället utlåter jag någon floskel om att det är en dag imorgon också. Nu ska du gå hem med din familj för det är där du har det som bäst. Jag vill inte vara förrädare och iscensätta att barnen blir vilda likt Mowgli i djurens klor.

Ibland har jag hemligheter med barnens vårdnadshavare och menar på att de gott kan låta sina barn få vara på fritids när vi gör roliga saker. Men det kan jag ju inte gå ut med i kollegiet. Jag bryter ju regler!

Så till pudelns kärna. Jag anser att fritidshemmet ska vara en öppen och kostnadsfri verksamhet för alla. Så många går här redan, och det är en stor orättvisa mot de barn som inte får. Både de och jag lider av detta. Jag anser att alla barn har rätt att spendera tid på fritidshemmet, oavsett hemmets förhållanden. Jag tycker att alla mina kollegor i riket ska hoppa av lycka när alla barn är där alltid, eftersom jag också anser att alla fritidspedagoger ska tro på att det som de gör är oerhört viktigt för den lilla människans framtid. Ju fler vi kan utbilda och uppfostra, desto bättre. Det finns mig veterligen inga belägg för att barnen alltid har det bättre i sitt hem. Till syvende och sist är vi trots allt högskoleutbildade lekmästare och uppfostrare.

FacebookTwitterWhatsAppEmail

1 kommentar

  1. Att barnens tid för engagemang i fritids verksamhet är beroende av föräldrars arbete, banar väg för att fritids anses av samhället som en sekundär form av samvaro och inlärning. Så länge politiker, skolledning och föräldrar inte ser den kraft och möjlighet som finns i det informella lärandet, kommer fritidsverksamhet ligga i sin linda och pedagoger arbeta i ständig uppförsbacke, särskilt om lokaler och rekrytering av utbildade personal ligger långt ner på prioriteringslistan.

    Många barn slutar i 4/5:an pga understimulans. Särkilt inriktning för mellanstadiegritids behövs, fantastisk övergång till ungdomars eget ansvar för sin utveckling om verksamhet kan bedrivas med kompetens.
    Jag har mött barn som hållt sig på fritids ett litet tag för att just få känna gemenskap med sina kompisar. Raster ger inte samma övning i social kompetens som fritids då kravet på prestation för dagen är över – att kunna bara vara tillsammans i en sammanhängande längre stund eller upptäcka utvecklande aktiviteter. Sen ser jag föräldrar som undviker sina barn genom att arbeta sent/göra ärenden som tyvärr får vara kvar alltför länge och alltför ofta, trösten är att det finns vuxna på fritids som ser dem- men det beror också på hur samhället och fritids intressenter prioriterar en verksamhet med struktur och innehåll.

Lämna ett svar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*