När anarkisten mötte militären

En sommar när jag hade fått jobb på ett kollo träffade jag en kollega i min ålder. De flesta av mina kollegor var i min ålder men denne stack verkligen ut från mängden. Han klädde sig i helsvart, oavsett hur varmt det var, kedjerökte och hade långt svart hår. Utöver det var han väldigt blek. Det som var speciellt med honom var inte hans klädsel. Han var anarkist.

Då menar jag inte någon hobby tyckare utan en riktigt aktivist. Han hade varit nere i frankrike och levt i ett kollektiv i en skog utan regler och lagar, där alla hjälpte alla. Ett kollektiv av bland annat bönder som odlade grödor de bytte med varandra, människor som bryggde egen öl och andra som lagade mat. Allt var fritt att ta, allt delades. Dessutom deltog han aktivt i demonstrationer på hemma plan. Han berättade särskilt om sådana mot att skicka tillbaka flyktingar. Där hade han blivit gripen 1 gång med vad han beskrev det som obefogat övervåld Jag kände direkt att det här skulle bli en lång kolloperiod.

För att göra vårt möte mer intressant var jag då en mer inbiten militär än vad jag är idag. Utanför kollot stod jag för allting han hatade. Allting han jobbade hårt för att bryta ned, nämligen den förtryckande staten. Men vi var fast där på kollot tillsammans.

Hemma hade vi aldrig ens kollat på varandra, bortsett från när vi eventuellt skulle stå på varsin sida av barriären. Men här, här hade vi bara varann. Han, jag 8 andra ledare och 60 barn i åldrarna 6-12. Det bjöd in till mycket diskussion. När barnen hade gått och lagt sig om kvällarna spelade ledarna pingis. Vi gick ned och tog ett nattdopp och på baksidan av köket löstes alla världens problem över påtok för många cigg. Militären och anarkisten började ses mer på kvällarna och diskussionerna gick från kallprat, intressen, erfarenheter och kom tillsist in på de mer djupa diskussionsunderlagen.

En militär, en anarkist, en människosyn

Det fanns någonting han och jag delade, vår människosyn. Han kämpade för varje människas lika rätt till ett gott liv och att röra sig fritt i världen utan att bli påverkad av någon som sätter gränser på land. Ingen ska kunna säga till någon annan hur hen ska bete sig utan det får konsekvenserna reda ut av sig själv. Han beskrev att i kollektivet i Frankrike blir man utesluten om man inte värnar om varandras bästa. För mig var det viktigt att kunna skydda dem som inte kunde försvara sig själva och människans rätt till demokrati och fritt tänkande. Så någonstans var vi eniga och vi delade många intressanta diskussioner om människosyn.

Det som skiljde sig åt var våra metoder. Jag kände ett behov av att skydda mot främande makter dom fördökte påverka oskyldiga människor negativt. Han syftade på att dessa krafter redan verkade inne i vårat land och kallades regeringen och riksdagen. Det spännande med vårt möte är att våra fördommar om varandras yttre hade byggt en barriär mellan vår relation. De yttre olikheterna hade satt stopp för att visa de inre likheter vi hade. Utåt var vi varandras motpoler men på insidan slog våra hjärtan för samma sak. Vi båda ville påverka och se en bättre värld, vi hade bara olika sätt att jobba för en.

Vad vill jag då säga med denna text? Jo, förutom att förutfattademeningar sätter käppar i hjulet för relationer vill jag belysa vikten av att först och främst se uppdraget. Oavsett vilka kollegor vi har måste vi tro och försöka förstå att de vill det bästa för barnen. Våra metoder kanske bara ser annorlunda ut. I förlängningen tror jag det medför en vi känsla och förståelse samt acceptans för andras olikheter. Det är trots allt våra olikheter som gör en relation intressant.

I slutet av perioden blev jag inbjuden att delta i en av hans manifestationer, jag tackade skämtsamt ja och sa att han kunde se mig på andra sidan.

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*