Ingen äger ett barn

I dagarna hamnade jag i intensiv diskussion med en vän. Han tyckte inte att vi ska ha skolplikt i landet, utan snarare läroplikt. Ett barn ska lära sig en given mängd stoff, men sedan ska myndigheter inte göra mer än att kontrollera att så sker. Må det vara i skolan eller i hemmet eller i skogen eller på månen. Jag håller inte med, men jag tackar ödmjukt för perspektivet och att en tanke till krönika väcktes inom mig.

Ingen äger ett barn.

Nu är den röda tråden farligt tunn, tänker du, men tillåt mig ett par minuter till av din tid!

Jag menar att hemskolning är ett uttryck för ägandeskap från förälderns sida. Mitt barn ska baske mig ha den utbildning jag anser vara god! Hen ska inte behöva störas av en massa stökiga ADHD-barn! Jag fick ingen musik när jag var barn så nu kompenserar jag på mitt barn! Och så vidare. Vad ger en förälder rätten att ta ett sådant beslut? Det simpla faktum att den lyckades föda och hålla ett barn vid liv till skolåldern? Det är en rätt dålig merit, tycker jag eftersom varje kvinna på jorden i snitt lyckas föda 2.36 stycken var. Det är med andra ord inget särskilt med att få ett eller flera barn, och inget som meriterar en förälder att denna är kapabel att göra ett bra jobb av uppfostran. Visst finns det många fantastiska föräldrar som med fördel hade kunnat utbilda sina barn hemma, men vi bor i ett samhälle och inte i en vildmarksliknande anarki. Med ett rättfärdigande av ägandeskapet av sitt barns uppväxt borde ju alla föräldrar bestämma hur och vem deras barn ska bli. Allt från kommunister till nazister, från militanta ateister till fundamentalistiska evangelister.

Varje barn får sin egen utbildning, och så kan vi ju givetvis inte ha det.

Förskolan, skolan och fritidshemmet är mer än en plats dit barnen mer eller mindre är tvingade att närvara i. Det är en plats där du har en chans att bli någon annan än dina föräldrars avbild. Det är en plats där du måste hantera klasskamrater med ADHD, eftersom sådana faktiskt finns i verkligheten. Det är en plats där du kan ha en socialist som mattelärare, en kapitalist som fritidspedagog, en snäll gubbe med skägg som leker med dig på rasten, eller en transperson som undervisar dig i musik. Denna sociala kokkittel, under professionellt lärarskap av anställda i skolan, är essentiell för att ett barn ska kunna förverkliga sig självt och bli en tolerant, förstående och allmänbildad medborgare.

Men det förutsätter att skolan har lika eller större rätt att uppfostra ett barn som föräldern har. I förlängning förutsätter det också att det är samhället som stort som egentligen äger barnen. Och till syvende och sist är det faktiskt framtiden som äger barnen.

Vi kan inte som lärare luta oss tillbaks och förvänta oss att alla föräldrar kan eller bör vara förebilder för barnen. Vi som lärare har däremot heterogeniteten, kompetensen, laguppdraget och gruppsammansättningen för att skapa miljöer av mångfald som varje barn behöver lära sig hantera.

En annan aspekt som arbetar mot ett barns rätt till sitt eget förverkligande och ägandeskap är det fria skolvalet. Först och främst kan man fråga sig om det ens är fritt, eftersom det på många platser finns ett tvång att välja. När kommunen kräver att alla föräldrar ska välja skola förväntar man sig samtidigt att alla föräldrar kan göra rationella val för sitt barns och sitt samhälles bästa. Detta stämmer givetvis inte, eftersom varje person föder 2.36 barn, och det garanterat finns vuxna idioter på jorden i skrivande stund. Resultatet blir att det görs dåliga val. Vissa gör dåliga val eftersom de tillhör eliten och sätter sina barn i en elitskola (med andra ord en etniskt svensk skola i ett lugnt område). Andra gör dåliga val eftersom de inte försöker minska på segregationen i våra städer. Någon annan kanske anmäler sitt barn till grundskola med musikprofil, och gör således ett övergrepp på barnets rätt att påverkas allsidigt.

Men jag är inte dum, jag förstår det enorma kärleksband som formas mellan en förälder och dess avkomma. Jag förstår att man kan kliva över lik för att främja sitt barn framför andras. Just därför behöver vi ha det lagstadgat att det inte är föräldern som bestämmer sitt barns öde. Det gör vi som samhälle tillsammans genom val av politiker, och i förlängningen val av nationell skola.

Vad tycker du? Skriv en kommentar nedan! Jag älskar alla åsikter!

Hälsningar,

Barnlös fritidslärare.

 

 

Bild från pixabay.com

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*