Skyddar vi barnen när vi skyddar barnen?

Nu är det mer förbudstider än vanligt på svenska skolor. Snön faller ner och lägger sig vackert över skolgårdarna. Vackert och trevligt tänker ni kanske, men också en ständigt återkommande diskussion angående förbud på många skolor. Redan vid min första VFU, under studietiden, kom jag i kontakt med det som jag kallar för förbudsivern på svenska skolor. Det var en grupp barn på skolgården som ägnade sig åt en brottningslek. En anställd som jag stod och pratade med sprang dit och uppmanade barnen att “genast sluta”. Sedan kom hon tillbaka och förklarade att brottningslekar ofta slutar med att någon blir ledsen eller att de börjar bråka på riktigt.

Till slut blev jag en av förbudsivrarna. Jag gjorde allt jag kunde för att förebygga att barnen hamnade i konflikter med varandra. Detta pågick fram tills jag läste en intervju med Eva Kane. Hon nämnde att vi på skolor i Sverige är tillåtande med skrubbsår men rädda för att barnen ska känna mental smärta. Hon menade vidare att vuxna accepterar om barn blöder lite men blir rädda om någon blivit ledsen. Skyddar vi barn från alla obehagliga känslor leder det till att de inte får redskap att hantera dem, varnade hon.

Jag läste och kände mig hårt träffad. Hon beskriver ju mig, tänkte jag. Jag började reflektera över alla gånger jag stoppat lekar som jag vet ibland tenderar göra någon ledsen. Varför jag gjort så visste jag inte. Jag var troligen rädd för att föräldrar skulle ringa och prata om att deras barn varit ledsna, för vad kollegor skulle säga och antagligen för att jag inte var upplyst. Jag hade aldrig fått den infallsvinkeln innan . Numera har jag läst in mig i ämnet samt lyssnat på förebilder till mig som ofta är emot generella lekförbud. Det har lett till att jag ändrat mig helt.

För några månader sedan kom en kollega fram till mig och frågade om det verkligen stämde att jag sagt att de fick leka brottning. Lite nervöst svarade jag ja och förklarade dessutom varför. Det blev en intressant diskussion där hon lyssnade på mig och även reflekterade över hur hon själv agerat.  Det har lett till att vi numera försöker att inte förbjuda lekar på skolgården. Istället försöker vi delta, vägleda och stötta. Om någon skulle bli ledsen så frågar vi vilken incident det var som gjorde att det inte längre kändes roligt. Då får barnen lyssna på varandra och sen försöka igen. För som Eva Kane säger: “Forskning visar att det är i brottningsleken man kan lära sig turtagande och rollbyte och var gränsen mellan på låtsas och på riktigt går”.

Samma sak kan appliceras med snöbollskastning. Det är ofta de barn som hamnar i konflikter som vill vara med på snöbollskastning. Som pedagog kan man se konflikter som en indikation på att aktiviteter som snöbollskastning bör förbjudas. Jag tänkter tvärtom. Konflikter är inte alltid av ondo. Konflikter kan vara bra. Konflikter kan hjälpa oss att växa som människor. Det kan hjälpa oss att lära. Samma gäller barn. Hur ska barn kunna lära sig hantera konflikter om vi alltid skyddar dem från att hamna i dem? Istället för att förbjuda aktiviteter likt snöbollskastning helt och hållet så ser jag det snarare som viktigt att vi vuxna vet var snöbollar kastas och är aktiva under aktiviteten. Vi måste finnas där för barnen. De barn som behöver lära sig hantera konflikter lär sig ingenting av att aldrig hamna i dem.

__________________________________________________________________________
Referens:

Skapa tid och rum för lek

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*