Björn Sandals utspel under mötet på Vallaskolan (op.se 120201) om att förskollärare och fritidspedagoger skulle vara statuslösa och ej heller vara undervisande personal är anmärkningsvärda för att komma från en skolpolitiker.
Tisdagen var för mig en dag med tvära kast. Först seminarium i Halmstad under rubrik Framtidens fritidshem där Crister Andersson berättade om hur väl fritidspedagogikens arbetssätt och metod passar in i framtidens skola som hand i handske. Hur hans nationellt uppmärksammade verksamhet på Hovhultsskolan visat vilket enormt genomslag ett fritidshem kan ha för såväl individer, som grupp, för samhälle men inte minst för skolresultat. Men samtidigt i Riksdagen beskriver Jan Björklund tvärtom fritidshemmen som ett bihang snarare än det viktiga komplement till skolan det står skrivet det ska vara.
I morgon tisdag ställer Mikael Damberg (S) i sin interpellation frågan om utbildningsminister Jan Björklund (FP) är beredd att ompröva sitt ställningstagande att inte legitimera fritidspedagoger. Det kan bli minst sagt intressant att höra vad svaret blir men tyvärr har vi nog redan fått en försmak av vad som komma kan från frågestunden den 17 november.
Känslan att bli sedd, att bli lyssnad på. Helt självklart i den pedagogiska teorin, ibland bortglömda faktorer i den dagliga verksamheten.
Känslan gäller förstås inte bara relationen pedagog-barn utan gäller också pedagogen själv i högsta grad.
Utbildningsdepartementets svårbegripliga ståndpunkt om att föräldrar skulle ha invändningar mot att högskoleutbildad pedagogisk personal arbetar runt deras barn får allt fler att ta till orda. Senast i raden är Mikael Damberg (S) som sällat sig till skaran av tunga politiska aktörer som ifrågasätter logiken i att utan omsvep ogiltigförklara en akademisk utbildning med primärt ansvar för en i skolväsendet betydelsefull verksamhet.
Copyright © 2020 | WordPress Theme by MH Themes