Fritidspedagogens tröst

Jag är en av alla dom som grundskolan på 80-talet inte förstod sig på. Och jag förstod mig inte på skolan. Eller sättet skolan ville att jag skulle lära mig och vara på. Det fanns verkligen stunder, dagar, veckor, år – då jag vantrivdes. Jag kan inte komma ihåg en lärare som hittade mig där jag var, vem jag var – och utgick från det (visst fanns det stunder av samförstånd – men kanske inte genuin förståelse). Jag undrar hur jag lärde mig så mycket som jag gjorde. Om det överhuvudtaget var i skolan jag lärde mig.

Det fanns inga fritidspedagoger i skolan. Då. Inget ont om alla lärare som gjorde sitt yttersta för att få saker att funka. Men det funkade inte alltid. Jag tror att jag hade behövt en fritidspedagog, eller en annan, ”annan vuxen” i skolvärlden.

Att vara fritidspedagog för mig – är att vara en annan möjlighet och visa på flera vägar än vad skolan traditionellt sett gjort.

Att vara fritidspedagog för mig – är att vara en annan möjlighet och visa på flera vägar än vad skolan traditionellt sett gjort.
Detta är Fritidspedagogens tröst (i en tid av indentiteskris och allmän förrvirring – över vilka vi är och vart framtiden ska leda oss?).

Vi finns att lotsa de barn som inte får eller kan ta en plats i systemet skola. Vi finns där som en väg ut – eller in- i ett sammanhang som blir greppbart och begripligt. Fritidspedagogiken kan vara skillnaden på vilken självbild barnen ska utveckla och bära. Ingen ska behöva tro att de är sämre för att skolan som form inte kan förvalta deras unika jag.

Detta har blivit bättre sedan fritidspedagogikens intåg i skolan. Vi fyller viktiga funktioner och behov som ligger i andra universum än mål, betyg, matte och svenska. Matte och svenska är bra – men inte viktigare än den självbild vi alla ska bära.

Jag har mött många, många barn som i skolans diciplin, lärande och kultur ansets vara ”i behov av särskilt stöd”. Ibland har barn behov av särskilt stöd av olika anledningar. Vi är alla i behov av särskilt stöd ibland. En del barn har bara behov av särskilt stöd under skoldagen – och kanske inte med den kunskapsmässiga biten, kanske inte ens med det sociala. En del barn kan bara inte växa inom ramen för skolans form och kultur.

Vi kan inte ändra de barnen – men vi kan kanske modifiera sättet vi ska möter dem på och hur de ska lära sig. Här tycker jag att Fritidspedagogen också visat sig ha en ovärderlig roll. Oavsett hur väl barnen klarar skolan, om de blir godkända eller ej – så ska de lämna skolan med en positiv känsla kring sig själv. De ska veta vad det är bra på – inte bara vad de aldrig klarade av. Vi bygger inte goda, starka och trygga vuxna genom att fokusera på allt de inte kan. ”Fine, du körde i matten. Alla ska inte bli matematiker. Du är trygg, generös och kreativ. Duktig på musik och drama. Satsa på den vägen, det kommer att gå bra!”

I stunder av motstånd är möjligheten till utveckling som störst. Men jag tror att var och en som värnar om fritidspedagogiken måste dra sitt strå till stacken. Ensam är kanske stark men många är alltid fler. Hitta mötesplatser för att utvecklas, inspireras och stärka varandra! Vi är för viktiga för att vår kompetens ska åsidosättas på olika vis.

Gör hösten 2011 till ett landmärke för fritidspedagogiken just där du står!

/Hadar Nordin

FacebookTwitterWhatsAppEmail

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*