Att ingjuta mod

Känslan att bli sedd, att bli lyssnad på. Helt självklart i den pedagogiska teorin, ibland bortglömda faktorer i den dagliga verksamheten. Känslan gäller förstås inte bara relationen pedagog-barn utan gäller också pedagogen själv i högsta grad.

Fritidspedagoger började just känna ett självförtroende mitt i den skolmiljö som omgett och slukat verksamheten i många år. Skolverket och skolinspektionen är två tunga myndigheter som valt att stärka och lyfta fritidspedagogikens specifika innehåll. Många läste även läroplan och skollagar som en förstärkning av verksamheten.

Just när vi började känna att vårt uppdrag var välformulerat och stoltheten var på uppgång rycktes mattan under våra fötter. Den, av många hyllade, behörighetsförordning som omyndigförklarade hela vårt arbete och vår utbildning lade sig som en kall filt över vår nyfunna yrkesstolthet.

Vi kommer gå på många pumpar på vägen. Vi kommer känna svek, motgång. Vi kommer stå i motvind. Men vi har stöd.

Vad som hänt sedan dess är väl känt; fritidspedagogiska uppror och ett massivt opinionsskapande som på många sätt gett frukt. Men vi får inte stanna där. Vi kommer gå på många pumpar på vägen. Vi kommer känna svek, motgång. Vi kommer stå i motvind. Men vi har stöd. Vi har stöd av varandra. Kollegial support över stads- och kommungränser. Vi finns.

Känslan att bli lyssnad på finns. I Umeå dök femtontalet fritidspedagoger upp till möte med vänsterpartiets Rossana Dinamarca .
Ett möte som kanske inte bjöd på många nyheter för oss invigda, men som bjöd på något viktigare, i alla fall för mig, i alla fall i dessa nedstämda tider.
Mötet ingöt mod. Självförtroendet växte på en gång av att bli förstådd. Att, i dessa förvirringens tider, få klara besked om vad som händer.

Vi är mitt i kampen. Politiskt rör det på sig, MP och S har börjat ta tydlig ställning i frågan.

Det är en känsla jag vill försöka förmedla ut till alla er som just nu kämpar. Som står med händerna såriga efter att ha slagits mot frustrationens betongväggar. Alla er som med tårar i ögonen funderar på hur ert fantastiska arbete plötsligt inte ens är vatten värt.
Vi är mitt i kampen. Politiskt rör det på sig, MP och S har börjat ta tydlig ställning i frågan. Hela oppositionen är nu på tå och en direktsänd riksdagsdebatt den 29 november är mer spännande än vilken fotbollens kvalmatch som helst (om man nu gillar fotboll vill säga).
Lärarförbundet vaknar aningen sent. Jag tror problemet inte existerat om de valt att ryta till i ett tidigt skede, de har den kraften men valde annan taktik.
Vi är alla facket, är mantrat. Ansvaret vilar på politiken. Men är vi alla facket, borde således också alla vara politiken och vems är då ansvaret?

Lärarlyftet II är en skenmanöver som till ytan är svår att opponera sig emot

Förhoppningsvis stärker facket sin röst och ställer sig bakom den självskapade rörelsen.
Min uppmaning just nu är att fortsätta vara stolta över er kunskap, utbildning och erfarenhet.
Lärarlyftet II är en skenmanöver som till ytan är svår att opponera sig emot, men en frestelse vi måste motstå så långt det går. Varför skulle min nuvarande utbildning bli behörig på eftermiddagen bara för att den doppats i ett estetiskt ämne på förmiddagen?
Jobbet som fritidspedagog är ju det samma oavsett vad jag gjort tidigare på dagen. Ologiskt och en manöver med ett enda mål, åtta timmars skoldag.
Som sagt, vässa pennorna, slipa argumenten. Vi står fortfarande upp. Plan B är inget alternativ, och vi ska inte tyna bort i tystnad!

Ps. Fritidshemmets avskrivs fort ur debatten ty det är en frivillig verksamhet. Således torde fritidspedagogiken ha samma status som gymnasieskolan. Ds

FacebookTwitterWhatsAppEmail

6 kommentarer

  1. Åh, vad bra skrivet jag känner verkligen igen känslorna du beskriver så bra!
    Jag är också stolt fritidspedagog men de sista veckorna har jag känt mig rejält kränkt.
    Gunilla

  2. Tack! Sitter här med tårar i ögonen och känner att det du skrivit ger mig modet och stoltheten tillbaka. Att just få bekräftelse och framför allt förståelse när igen tycks tro på en betyder sååååå mycket.

    /Susanne

  3. Vad mer kan man säga än att kampen för vår överlevnad är värd sin vikt av guld! Man behöver era fina texter för att få ny drivkraft och ett ” nu jävlar får det vara nog” TACK ANDREAS!

Lämna ett svar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*