Vägskäl

Kampen för fritidspedagogen har varit det senaste halvårets heta utbildningspotatis. Men trots medial uppmärksamhet, förändringar på regeringsnivå och ett engagemang som inbegriper tusentaliga pedagoger, lärare, politiker har frågan inte varit helt öppen. Av fackförbund har andra strategier än de öppna striderna valts medan hos fritidspedagogerna själva har strategin varit att skapa opinion -något man inte gör bakom lyckta dörrar.

Som jag ser det står vi nu inför ett vägskäl med tre huvudspår. Ger mig på en generaliserande konsekvensanalys av dessa

Vad har all denna utomparlamentariska och utomfackliga vilja lett till? Regeringen har vänt en aning, men där återstår fortfarande mycket.
Det är trist att se fritidspedagogiken i mitten av politiska dragningskrafter. För mig är pedagogiken större än politiken, och kommer så alltid vara. Även om jag själv engagerar mig politiskt på senare dagar betecknar jag mig alltid som pedagog först.

Var står vi då nu? Som jag ser det står vi nu inför ett vägskäl med tre huvudspår. Ger mig på en generaliserande konsekvensanalys av dessa.

Utbildningsdepartementet
Regeringens mål har varit tydligt även innan Jan Björklund tillträdde som utbildningsminister. I valupptakten 2006 uttalade han sig om fritidshemmet som ”ett bra ställe för eleverna att göra sina läxor på”. Denna inställning kom sedan att bli den slutgiltiga utfasningen av fritidspedagogen som yrkesgrupp. Något regeringen inte hymlar med. Tillvägagångssättet är enkelt och noga uträknat. Genom att viga arbetet på fritidshem åt legitimerade lärare måste fritidspedagogen skola om sig av den statligt tillsatta fortbildningen Lärarlyftet II. Denna ger fritidspedagogen ämnesbehörighet i något av de estetiska eller praktiska ämnena i den obligatoriska skolan -låt oss säga musik. För att kunna legitimeras måste man vara anställd som lärare i ämnet och således måste fritidspedagogens anställning skrivas om från just fritidspedagog till musiklärare.

Och voilà, så var fritidspedagogen borta och kvar finns ämnesläraren.

Vidare kan vi fundera hur denna lärares möjlighet till fortsatt arbete på fritidshemmet kommer se ut. För att vara ekonomiskt motiverad i en svensk skola med snäv budget kommer denne musiklärare vara tvungen att fylla ut sin musiktjänstgöring på andra skolor, med mindre tid och möjlighet för fritidshemmets verksamhet -som för många fritidspedagoger ju skulle vara den primära anledningen till legitimeringen.

Björklund menar att framtidens lågstadielärare ska vara samma person som ansvarar för fritidshemmets verksamhet. Hej då pedagogisk förberedelsetid. Hej då bilaga M. Välkommen jobba i barngrupp från 8.00-16.30 -med IUP, dokumentation, rättning, lektioner, fritidsverksamhet och 30 barn per vuxen. Varför Lärarnas riksförbund inte driver frågan hårdare kan man fundera över. Inte nödvändigtvis i solidaritet med fritidspedagogerna, utan i försvar för sina egna medlemmar –lärarna (i allmänhetens bemärkelse).

Sammanfattning: Utbildningsdepartementet vill göra fritidspedagogen till ämneslärare genom omstöpning av behörighet.

Vidare driver förbundet frågan hårt att lobba in fritidspedagogikämnet i skolan genom framställandet av en kursplan. Vilket vore en otroligt cool strategi om ämnet skulle fungera som en trojansk häst, där fritidspedagogen kuppas in i skolans obligatorium.

Lärarförbundet
De flesta fritidspedagoger är medlemmar i ett fackförbund vars ordförande på allvar tror att fritidspedagogik är ett skolämne. Redan där sitter vi knivigt till. Vidare driver förbundet frågan hårt att lobba in fritidspedagogikämnet i skolan genom framställandet av en kursplan. Vilket vore en otroligt cool strategi om ämnet skulle fungera som en trojansk häst, där fritidspedagogen kuppas in i skolans obligatorium.
Jag är inte emot att teoretisera fritidspedagogiken och dess innehåll, men att göra detta utifrån skolans villkor har varit förödande under snart 20 års tid. Med skolan som skönhetsideal för fritids har vi inte bara tappat pengar och personal –vi har också på vägen förlorat möjligheten att idka vår egen kunskapssyn.

Tyvärr är fallet så att denna strategi går ut på att med mössan i hand be Jan Björklund om lov att tillträda skolan genom att vända fritidspedagogikens kappa efter de utbildningspolitiska vindar som viner.

Ansar vi bort stora delar fritidspedagogens kärna kanske vi får kliva in genom skolans pärleport. Och det farligaste i denna strategi är att Björklund (med all rätt) kommer säga, ”Nej, lägg av -ni skämmer ut er.” För att sedan få fri tillgång till ”övrig personal” utan självkänsla eller pedagogiskt självförtroende. Och är det inte hit utbildningsdepartemenet vill ha oss? Till en förlängd skoldag där fritidshemmet endast tjänar som laborativ ämnes- och läxinlärning. Vi spelar dem rakt i händerna genom att omformas till skolans extra arm.

Sammanfattning: Lärarförbundet vill göra fritidspedagogen till ämneslärare genom omstöpning av innehåll.

Högskolorna
Här finns kanske den största, men mest tystlåtna, förståelsen för fritidspedagogikens innehåll. Kanske beror denna relation till vårt yrke på att det är i högskolemiljön kunskapen om modern pedagogik finns. Det forskas inte mycket om fritidspedagogik menas det, men samtidigt är all den moderna pedagogiska vetenskapen på många sätt identisk med hur fritidspedagogiken format sig i relation till uppdraget att komplettera skolan i symbios med att stimulera barnets utveckling.

Kanske kan det också vara så att högskolan inte har att vinna i att göra strategi av innehållet i en pedagogisk nisch. Och behöver därför sälja ut dess innehåll.

Sammanfattning: Högskolans personella kutym är att hålla sig utanför politiska beslut. Står därför utanför kampen, men innehållet står oss nära.

Mellan dessa tre spår står tusentals fritidspedagoger och undrar vilken väg som är mest strategisk.

1. Anställningstrygghet genom att omskolas till lärare i något av de få ämnen som tilldelas genom Lärarlyftet och med lite tur få full tillgång till fritidspedagogiken på eftermiddagarna?

2. Skala av sig det ”värsta” av fritidspedagogiken och be om lov att med lite tur och barmhärtighet från skolledningen få jobba med den formaliserade fritidspedagogik som finns kvar?

3. Att behålla sin pedagogiska tolkningsrätt och fullt tillträde till fritidspedagogiken men utan stöd av tunga instanser som politik och fackförbund?

Den sistnämnda strategin har hittills varit den som burit mest frukt. Det är denna kamp som helt utan andra resurser än vilja och arbetsglädje blåst tillräckligt på sandslottet lärarlegitimation för att få det aningen omformat
Kanske är det dess genuinitet, dess vetenskapliga bas och dess stolthet som är tilltalande. Inte bara för de som kämpar för den -utan också för de som lyssnar.

FacebookTwitterWhatsAppEmail

3 kommentarer

  1. När du skriver:”Sammanfattning: Lärarförbundet vill göra fritidspedagogen till ämneslärare genom omstöpning av innehåll.” , så är det din tolkning. Jag sitter själv med i flera olika sammanhang i Lärarförbundet och jag har aldrig hört att vi(Lärarförbundet) skulle vilja göra om oss till ämneslärare. Vårt professionsansvar är inriktning fritidshem och vi arbetar för att synliggöra det lärande som sker där.

  2. Om fritidspedagogik ska, genom kursplan, stöpas om till ämne och fritidspedagogen bli läraren i detta är konsekvensen enkel
    -vi blir ämneslärare i fritidspedagogik.

    Det blir en akademisk förlust.

  3. Ja, det är bara att hålla med. Jag har kollat på bl.a. kunskapskanalen på flera debatter om detta och kaos är verkligen ordet, sa Bill. OM vi ska behöva omvägen runt legitimation för att bedriva fritidsverksamhet så SKA VI bli legitimerade på EXAKT samma premisser som förskollärarna. ALLT annat är OACCEPTABELT!
    Var ska alla som verkligen utbildat sig till musiklärare, bildlärare mm få jobb? Vi kommer i värsta fall att ses som ”svartfötter” av de yrkeskårerna.

Lämna ett svar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*