Att riva och bygga nytt

Kunskap är redskap att förstå omvärlden, sig själv och hur dessa faktorer interagerar. Verktyg att kunna förhålla sig och relatera till olika situationer, att kunna orientera sig bland nyanser och sammanhang. Kunskap är kulturellt och kontextuellt betingat, och existerar endast i relation till något annat.
En vanlig syn på kunskap är dock att dess utveckling är formad som en trappa där ett steg följer det andra för att nå ett bestämt mål, där det endast finns ett rätt men många fel. Ett steg i taget och undvik den moderna teknikens hiss för att ta dig upp.
Denna syn har format den traditionella skolan och färgat av sig på fritidshemmet. Vilket är synd då fritidshemmet med tillhörande pedagogik som form kan erbjuda vidare möjligheter till kunskapsutveckling och lärande.

Jag ser fritidspedagogiken som gråzonen mellan fel och rätt, inom vilken barnet ges breda möjligheter att botanisera och tillämpa kunskap adekvat för situationen.

Tänk oss att kunskap är klossar. I det formella lärandet tillåts barnen endast träna att bygga efter en viss mall, med ett begränsat antal klossar i ett begränsat antal former. Reproduktion för att stegvis tilldelas fler klossar och nya mallar att följa. En timme lego, nästa timme kapla.

I fritidspedagogiken bör barnet stimuleras att plocka fram fler klossar ur kunskapslådan. Bygga fritt med dem. Tillsammans. Forma bygget efter omgivning. Prova hur legobitarna tillsammans med kaplastavarna öppnar för helt nya kreationer.
Är alltid 1+4=5? Kan subjektet bli ett predikat? Kan 2×2 bli ett verb? Hur relaterar mina känslointryck till dina?

Kunskapen är större än ämnet men alltför ofta följer vi den snäva ämnesuppdelning som kunskapstraditionen har att erbjuda.
Sällan förkovrar vi oss i matematikens grammatik, eller språkets matematik. Istället får barnet bygga kapla för sig och lego för sig utan att se helhetsbilden, eller hur allt lärande integrerar.
Kunskap kommer dock alltid vara större än ämnet.

Enda gången vi hör om kunskap som ska genomsyra all verksamhet är när vi talar om ”värdegrund”. Värdegrunden är tydligen sådan kunskap som skulle vara synnerligen svårare att teoretisera än språk eller naturvetenskap. När skolverket granskade vanligt förekommande program i arbetet mot mobbning kom de fram till den självklara slutsatsen att inget av dem var särskilt hållbart utan att pedagogen måste plocka delar och skapa sig en form som känns trygg och situerad. Så långt allt väl.
På en skola med tillgång till fritidspedagoger behöver man inte köpa in SET eller liknande metoder –kunskapen finns redan och den är djup.

Dock vänder jag mig emot tron att värdegrunden inte skulle gå att teoretisera i form av lektioner –vanligtvis kallade ”livskunskap”- eller i andra former. Jag tror att, likt annan kunskap, går det att ge barnen teoretiska verktyg även inom kunskapsområden som sociala relationer, diskrimineringsfaktorer och kränkning. Eller respekt, hänsyn och samvaro.
Jag tror det är bra på att sätta ord på gruppdynamikens innehåll för att lättare förstå och kunna analysera relationer och konflikter. Detta ger barnet ytterligare klossar att bygga med.
All kunskap bör dock genomsyras av varandra.

Ett lustigt exempel på hur bakvänt det kan bli att särskilja den ena kunskapen från den andra är när Skolverket i sin presskonferens syrligt konstaterar hur ”dubiöst” det är när barn blir utskickade från livskunskapslektionen. Till det yttre är paradoxen självklar, men skulle värdegrunden genomsyra all verksamhet blir det således lika dubiöst att skicka ut barn från vilken lektion som helst –vilket förstås är helt sant- men inget perspektiv som lyfts i skolverkets (omedvetet?) separatistiska kunskapssyn.

I motsats till skolverkets uppdelning ligger fritidspedagogens uppgift för mig; att integrera kunskaper. Att överbrygga gränserna mellan ämne, barn och kontext. Att blanda klossarna. Och att dessutom, tillsammans med barnen, våga svarva och måla om klossarna vid behov.

Fritidspedagogiken får inte bli slentrian, jag har själv ett löfte om att säga upp mig när jag motiverar något med ”att så har vi alltid gjort”.
Vi måste ständigt fråga oss varför vi gör det vi gör. Och visst, jag tror många ställer sig frågan varför och kan besvara den. Men inte heller svaren ska vara slentrian eller klyschor. Svaren måste också kunna stå pall för nästa varför.

Vi måste bli bättre på att ta tillvara den akademiska utbildning vi har om den ska vara något värd.
Vi måste ständigt ha tanken i rörelse, kunskapen i rörelse. Riva och bygga nytt.

Förtydligande: Fritidspedagogiken ska av dess utövare problematiseras och teoretiseras. Synas i sömmarna. Men den ska aldrig –aldrig– bli ett skolämne.

FacebookTwitterWhatsAppEmail

3 kommentarer

  1. Ja, visst en sandhög plus en sandhög blir en sandhög! Det enda man vet är att inget är beständigt och att kunskap är färskvara. Bra skrivet Andréas

Lämna ett svar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*