Finns fritids? Vem bryr sig?

1998 blev skolverket tillsynsmyndighet över förskolan, skolan och fritidshemmet. I slutet på samma år fick man uppdrag från regeringen att belysa kvaliteten i förskolan och i fritidshemmen. För fritidshemmets räkning resulterade det i en rapport – eller en ”så kallad larmrapport” för att citera Christian Lundahl som var projektledare. I en konversation via Twitter säger Lundahl till mig – idag april 2012 – ”Ändå har inget hänt”. Rapporten fick namnet ”Finns fritids?

År 2000 kallades det fortfarande att fritidshem och skola var integrerade, eller ”samordnade organisatoriskt” som Lundahl kallade det för. Frågan är hur mycket längre vi kommit idag rörande samverkan? Tydliga fall av organisatorisk eller logistisk samverkan finns överallt. Men hur många samverkansformer mellan skola och fritidshem vilar på pedagogik i första rummet? Samverkande kompetenser med pedagogiska vinningar. Finns samverkan?
Lundahls referenser för rapporten fanns i de rapporter som då var relativt nya. Samverkan och den samordnade organisationen var relativt ny och det fanns ett intresse i att forska kring konsekvenserna. Den mest betydande litteraturen för verksamma pedagoger, studenter och för Lundahl var:

Calander, Finn. (1999) Från fritidens pedagog till hjälplärare. Fritidspedagogers och lärares yrkesrelationi integrerade arbetslag
Flising, Björn (1995) Samverkan skola-skolbarnsomsorg. En utvärdering. SOS-rapport 1995:12Stockholm: Socialstyrelsen.
Hansen, Monica (1999) Yrkeskulturer i möte. Läraren, fritidspedagogen och samverkan.
Fler referenser till rapporten anges under ”referenser” i själva rapporten.

”Finns fritids? Angrep tydligt tre perspektiv för att komma till slutsats och diskussion. Personalens, barnens och föräldrarnas perspektiv. Personalens perspektiv lyfter svårigheter i mötet mellan yrkeskulturer. På sidan 18 i rapporten skriver Lundahl:

”Fritidspedagogens möte med lärarna i skolan har behandlats av bl.a. Hansen (1999), och Calander (1999). Hansen visar att varje yrkesgrupp i mötet tolkar och värderar utifrån sin egen yrkeskultur, där kulturmötet kan ge upphov till konflikter. Calander pekar på de skilda statusförhållanden som han menar finns mellan fritidspedagoger och lärare, och han anser att det saknas förutsättningar för ömsesidighet och därmed också förutsättningar för en dialog mellan yrkesgrupperna. Han pekar på de olikheter i avtal och arbetsförhållanden som finns mellan lärare och fritidspedagoger, och att det är skolans regler som tar överhand i samarbetet, samt att samarbetet gäller skoltiden, inte eftermiddagstiden. Detta leder enligt Calander till att fritidspedagogerna blir en resurs för skolan. De blir hjälplärare i skolan och han ser som enda lösning för att förhindra en urholkning av fritidspedagogernas yrkesroll att skola och fritidshem skiljs åt och blir separata verksamheter.”

Calander är, enligt min uppfattning, den som genom tid väldigt klarsynt pekat på svårigheterna med samverkan. 1999 menade han till och med att verksamheterna borde skiljas åt. 1997 skrev Calander ”Lärarna, fritidspedagogerna och kampen om vita tavlan”. Här berör Calander makt, dominans och underordning där ”den vita tavlan” och klassrummet står som symbol för arenan där konflikt och maktutövande sker. Calander målar upp en tydlig bild av det fritidspedagogiska ”intrånget”:

”Före integreringen var klassrummen exklusivt lärarnas. Vid integreringen tränger fritidshemmet (och fritidspedagogerna) in i skolan under skydd av en officiell norm om samverkan. Intrånget och normen skapar ett hot om kommande förändringar i etablerad undervisningspraxis. Fritidspedagogerna kan, om lärarna skulle motsätta sig att barnen överhuvudtaget skulle få tillgång till klassrummen på fritiden, hänvisa till samverkansnormen och också mobilisera rektor (en mänsklig resurs) för att få det. Lärarna kan i den rådande kontexten inte öppet neka fritidspedagogerna tillträde till klassrummen.”

Calander är klarsynt i problematiken men också – enligt min tolkning – en tydlig motståndare till samverkan, vid tillfället. Hansen som menar att vi ”tolkar och värderar utifrån sin egen yrkeskultur, där kulturmötet kan ge upphov till konflikter.” har förstås också helt rätt. Den konflikten finns fortfarande och ur den friktionen ska vi utveckla samverkan. Reformen att flytta fritidshemmen in i skolan var inte fel. Men att krafsa på klassrumsdörren för att bygga samverkan. Hur tänkte man då? Hur hade fritidspedagogerna reagerat om den organisatoriska integreringen vart åt andra hållet? Klasslärarens klassrum in i fritidshemmets lekhall. Pedagogisk, socialt och med barnens bästa i fokus var integreringen en bra tanke. Likaså fanns ekonomiska vinningar samt en tryggare form av anställning för fritidspedagogerna då många oroades över sina heltidstjänster när fritidshemmen stod tomma under stora delar av dagen när barnen fanns i skolan.
Friktionen mellan yrkeskategorierna blev således inte pedagogisk formulerade på sina håll. Calander målar upp en alldeles sann maktkamp som uppstod ur en dumhet som skapade revirtänk.

I Lundahls intervjuer framkommer att de flesta fritidspedagoger är positiva till integreringen – för barnens skull – men problematiskt ur ett samverkansperspektiv mellan skola och fritidshem. Det är beklagligt, tycker jag, att vi inte kommit mycket längre idag avseende samverkan. Samverkan ger fortfarande idag upphov till konflikt och friktion. Ytterligare ett problem avseende samverkan som kommit det senaste året är förstås den devalvering som fritidspedagogens utbildning genomgått via politiska reformer. Det tydliga maktspelet och den underordning som vi kanske delvis kommit ifrån blir nu lagstadgad. Fritidspedagogen får inte ansvara för sin egen verksamhet.

I sina slutsatser skriver Lundahl:
”Sätter man sedan fritidshemmens kvalitet i relation till de statliga kraven på verksamheten finns det ingen anledning för någon att vara nöjd. Visst är det bra att barnen har någon att gå till när de är ledsna, eller att de inte slår sig, springer bort eller på annat sätt far illa. Detta är emellertid självklara mål. I de allmänna råden för fritidshemmen ställs krav på verksamheten som går mycket längre än elementär omsorg. Barnen ska lära sig något, inte bara klara av vardagen. Under gynnsamma förhållanden ger fritidshemmen barnen förutsättningar för ett gott liv. Barnen lär sig mycket om mänskliga relationer, vårt samhälles värderingar och får grunden för en innehållsrik tillvaro. På flertalet av de fritidshem vi besökt är inte förhållandena gynnsamma i ovan nämnda mening. Sett till de allmänna råden kan man bara till viss del, och ofta inte alls, svara mot det som är fritidshemmens uppgifter. Även målen om likvärdighet blir svåra att upprätthålla.
Huvudskälet till detta är barngruppens storlek. Den är på få ställen lämpligt dimensionerad i förhållande till personal och lokaler. Även om fritidshemmen har utvecklingspotential, t.ex. kring samverkan med skolan, är det tvivelsutan så att om inte mer resurser tilldelas verksamheten kommer den aldrig att kunna lyfta sig särskilt mycket kvalitetsmässigt sett.”

I en larmrapport från 2000 säger projekledaren att verksamheten aldrig kommer att kunna lyfta kvalitetsmässigt under rådande förutsättningarna. Ändå har förutsättningarna stadigt blivit sämre. ”Finns fritids” är i allra högsta grad en rapport värd att läsa. Igen. I avslutande diskussion finns beröringspunkter i varje mening med fritidshemmets verksamhet och förutsättningar 2012. Har vi inte kommit längre? Samverkan måste få bättre förutsättningar ekonomisk, pedagogisk, personellt, lokalmässigt osv. osv.

Politiskt och huvudmannamässigt måste större ansvar tas för att ge goda förutsättningar för fritidshemmet. Vid sidan om det måste samverkansformer utvecklas. Hur detta ska gå till har jag skrivit om tidigare i texterna ”Samverkan” och ”Pedagogisk divergens”

Finns fritids? Ja! I allra högsta grad!

Frågan är – och namnet på den rapport jag vill skriva för skolverkets räkning är – ”Vem bryr sig?”

FacebookTwitterWhatsAppEmail

1 kommentar

  1. Kunde inte tänkt mig något bättre namn på denna rapport. Jag är djupt imponerad av ditt arbete.

Lämna ett svar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*