Pedagoger gör rätt om de vågar

Pedagogiken håller på att fasas ut ur det svenska skolsystemet. I Lgr 11s 280 sidor nämns ordet ”pedagogisk” tre gånger. Varken mer eller mindre.

Visst, detta skulle kunna vittna om att pedagogiken inte bör eller ska styras centralt av regering och riksdag, utan att det är upp till envar pedagog att utöva lärandets konst.
Men vad vi har sett av de senaste årens skoldebatter är hur det pedagogiska självförtroendet bit för bit brutits ner genom skuldbeläggning och ekonomisk nedprioritering.

Det pedagogiska självförtroendet har skjutits så djupt i sank att även många verksamma inom skola och skolbarnomsorg har gått på myten om stökiga klassrum och respektlösa barn.

Lösningen på detta bekymmer har varit att detaljstyra pedagogens arbete. Fler centrala mål, mer pappersarbete i form av dokumentation och utvecklingsplaner. Mindre tid för möten med barn, det vill säga mindre tid för pedagogikens förutsättningar.

I detta pedagogiska vakuum har skolan blivit en arena för allehanda nasare att sälja in dyra modeller för hur vuxna kan skapa relation till barn. De väsentliga delar av pedagogens kunnande som politiken ansat bort ska nu köpas in i form av förenklade modeller.
Det finns många exempel på vad skolan lurats köpa in.

Problem med mobbning –Farstamodeller.
Problem med barns relationer –SET.
Problem med okoncentrerade elever –psykofarmaka.
Problem med kommunikationen till hemmet –UNIKUM.

Modeller som inte tar hänsyn till kontext, gruppdynamik eller individuell utveckling. Modeller som förutsätter att pedagogen berövats på pedagogik.
Modeller som erbjuder en snabb och enkel lösning, och där barnet förvisso placeras i centrum – men som problembärare.

Katten på råttan och råttan på repet -återigen. Och längst ner i denna näringskedja finner vi barnet.

Politiken detaljstyr huvudman, som i sin tur detaljstyr rektor, som i sin tur detaljstyr pedagogen. Katten på råttan och råttan på repet -återigen. Och längst ner i denna näringskedja finner vi barnet. Barnet som ska detaljstyras av enkla men dyra metoder.

Sällan pekar vi fingret inåt och funderar hur vi ska handla utifrån all vår egna teoretiska, praktiska och empiriska erfarenhet. Sällan förkovrar vi oss i ny pedagogisk forskning.
Vuxna är modell i handling, men när vi modelleras utifrån icke-pedagogiska inköpta program har vi tappat något väsentligt –medmänskligheten. Vi har avhumaniserat vår relation till barnen och där fäller vi krokben på oss själva.

I och med denna yttre påverkan av utbildningsväsendet i allmänhet och skolan i synnerhet, har synen på barn blivit ett tunnelseende.
Skolan har, styrdokumenten till trots, kommit att rikta sig mot ett snävare klientel. Normen för hur barn tillåts bete sig har slimmats i takt med organisationen.
Trots ökade medmänskliga rättigheter har ”rätt” har blivit en väldigt liten sten för barnet att balansera på.

Verksamheten planeras utifrån barnen i Bullerbyn och i periferin av tunnelseendet försvinner barn in i elevhälsa, diagnostisering, elevassistans eller specialklasser.
Visst, alla dessa insatser är nödvändiga och livsviktiga för de barn som faktiskt behöver dem. Men fler och fler barn faller förstås utanför ramen när ramen ständigt krymper.

Att rannsaka sig själv och sin del i barnets eventuella problematik borde vara det självklara, mest humana och även mest effektiva och kvalitativa sättet att skapa en lärande miljö som bygger på respekt för allas egenvärde.

Skola och fritidshem skulle genom bra samverkan kunna öppna landskapen för lärande, förståelse och utveckling. I stället styr utbildningsskutan åt motsatt håll.

Skola och fritidshem skulle genom bra samverkan kunna öppna landskapen för lärande, förståelse och utveckling. I stället styr utbildningsskutan åt motsatt håll.

Senaste flugan på marknaden är Ross W Greenes ”Vilse i skolan”. Förvisso med andra, mindre fördömande perspektiv, där den vuxnes förhållningssätt rannsakas och där dennes roll är att lära barnet de kognitiva förmågor det saknar.
Men även här finns förpliktelsen mot programmet. Metoden ska följas. Vilket förutsätter att pedagogen saknar kunnande att själv forma en relation till barnet.

”Barn gör rätt om de kan”, är Greenes motto. Rätt bra punchline.
”Barn gör rätt om de får”, är mitt motto.

Greenes tankar kan vara en bra modell för de som inte känner sig förtrogna med den pedagogiska teori vi fått genom vår utbildning.
Men jag skulle vilja se pedagoger som törs. Som litar på sig själva. Som vet att myten om kaoset i skolan inte beror på dem.
Som vågar sig på sin konstnärliga frihet utan schabloner.

Politiken ska ge oss tavelduken, pedagogiken är vår palett. Metodiken vår pensel.

Pedagoger gör rätt om de vågar.

FacebookTwitterWhatsAppEmail

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*