Vart var det vi var på väg?

Det som började som ett upprop för fritidspedagogens legitimerade har väckt slumrande björnar bakom många glömda snår. Eller glömda och glömda…saker kommer till en punkt när det otänkbara blir självklart. Säkert någon slags mänsklig anpassning. Hösten kom och gick. Vintern frostskadade opinionen som knappast tinat under våren. Till antal är de fritidspedagogiska rösterna färre. Men sett till den mobilisering och kraft som finns är den kanske starkare.

Jag skulle vilja sortera lite:

Legitimation
Vad krävs för att legitimera fritidspedagogen – och på vilka grunder ska hon legitimeras?
Lärarlyftet 2 har många inklusive undertecknad framhållit snarare som en omskolning än en fortbildning. Den ger legitimation och behörighet i ett skolämne som i sin tur berättigar arbete och anställning i fritidshem. Vad jag förstår av Grundlärarutbildningen med inriktning mot arbete i fritidshem så garanterar den bara legitimation om man väljer ”rätt” kurser. Det vill säga skolämnen. Den som vill bygga sitt pedagogskap på andra val kan inte räkna med att legitimeras.

Legitimationsreformen och debatten hittar vilse ibland. Jag anser att fritidspedagogen – likt sjuksköterskan eller psykologen – ska legitimeras i sin utbildning och kompetens. Men när fritidspedagogiken (och fritidshemspedagogiken) står fattig på forskning finns i dagsläget lite akademisk grund att bygga på. Således kräver framtiden att många fritidspedagoger väljer att gå Mastersutbildning och vidare in i forskning. Här pratar vi om 5-7 år. Kanske mer. Så är det rimligt att tro att vi ska vinna den marken idag? Jag vet inte. Det leder oss till behörighetsförordningen. Vad kräver vi för förändringar i den? Jag tänker att fritidspedagoger som nu finns i verksamhet ska ha sin plats fredad. Här finns beprövad erfarenhet, empiri och kunskap om vart yrket kommer ifrån och den faktiska samtiden i fritidshemmen. Över tid hoppas jag att fritidshemspedagogiken i sig ska ge legitimation.

Men här finns också problem. Även på universitet och högskolor runt om i landet sker förändringar. Fritidshemspedagogikens egna avdelningar och institutioner försvinner. På sina håll bakas de in tillsammans med förskolans som knappast är ett bättre alternativ än att bakas i med skolans prefekter, forskare och lektorer. Fritidshemspedagogiken äts upp, kommer i kölvattnet, glöms bort.
Därför krävs det att flera av oss verksamma fritidspedagoger väljer att kliva in i akademiska studier igen. Bygga en återväxt på de akademiska planet.

Fritidshemmets förutsättningar
Debatten om fritidshemmens förutsättningar är en annan fråga som fått ny kraft under året.
Här tror jag att föräldraopinionen är den absolut starkaste kraften i frågan. Många har uppmärksammat och intresserat sig för Barnverkets arbete och jag hoppas att den organisationen fortsätter att växa. Inom Barnverket kan man engagera sig både som förälder och/eller pedagog. En bra plattform för att driva frågan om tex barngruppernas växande storlek. Att barngrupperna tillåtits växa är en skandal som sätter både pedagogiska ambitioner och barns välmående helt åt sidan. Här måste personal och föräldrar kräva förändring. Vi kan inte acceptera att skolverkets rapporter fortsätter att visa på växande barngrupper och minskade personella resurser. Ett första steg är att skriva under Barnverkets upprop. [Här]

Facklig arbete
Lärarförbundets arbete har både hyllats och ifrågasatts på sina håll. Hyllningarna mer ideologiskt-lojala medan kritiken mer specifik. Här finns också viktiga saker att göra. Allt från att faktiskt synliggöra vad det är förbundet gör – som inte syns. För varje medlem finns inte det som inte syns – särskilt om inte resultat finns att påvisa. Jag tror att Lärarförbundets smartaste drag just nu är att tydligt visa fritidspedagogen att man tar ställning. Både mot den devalvering fritidspedagogen genomgått via politiska reformer samt mot den ohållbara situation som finns på många fritidshem med allt för stora barngrupper. Personligen tror jag att fritidspedagoger i lärarförbundet kommer att få finna sig i att fortsatt kallas lärare. Det finns en attraktion från de båda lärarförbunden gentemot varandra. En önskan om att enas och vidga makten. I detta arbete kommer någon av förbunden att få offra något på vägen. Frågan är vem som går vinnande ur det? Trots lärarförbundets 230.000 medlemmar mot LR 90.000 rankas det mindre förbundets ordförande som större makthavare än Eva-Lis Sirén i Lärarförbundet av Skolvärlden. Fritidspedagogen har offrats förr i fackliga avtal och förhandlingar.

Framtiden ligger i våra egna händer till stor del. Desto mer vi kan organisera oss och bilda opinion ju mer kan vi själva påverka. Sen måste alla finna sin egen väg och den form som bäst tar tillvara på den egna kraften. Lärarförbundet, andra fackförbund, Barnverket, lokala nätverk och även Facebook och andra sociala medier har visat sig vara mycket goda former för att organisera sig.

Ingjut mod i den som förlorar sitt eget!
Och låt inte kraften i ditt engagemang att slockna under sommaren!

FacebookTwitterWhatsAppEmail

3 kommentarer

  1. Väl sammanfattat. Här finns ”allt” nedskrivet för den som vill ta upp stafettpinnen. Enskild som organiserad. Anställd som arbetsgivare. Fritidspedagog som utbildningsminister.

Lämna ett svar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*