Styvmödrar och självrannsakan

Tobias Nyberg
Fritidspedagog

”- Är det några som är riktigt, riktigt styvmoderligt behandlade, både när det gäller resurser, lärartäthet och kompetens är det fritidshemmen.” Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén var tydlig i sitt budskap när hon talade under Lärarförbundets kongress 2010: fritidshemmen för en tynande tillvaro långt från det pedagogiska strålkastarljuset och ansvaret vilar på politiska beslutsfattare. Och visst ligger det en del sanning i det påståendet -folkvalda levererar förutsättningar som påverkar och styr- men frågan är hur väl det är ställt med den fackliga självinsikten och vem som egentligen står som representant för styvmoderligheten. 

Efter år av nedskärningar, minskad personaltäthet och allt större barngrupper kulminerade nedmonteringen när fritidspedagoger berövades sin behörighet att ansvara för fritidshemsverksamheten samtidigt som man ställdes utanför den legitimeringsprocess som omfattade såväl lärare som förskollärare. Allt med fackets goda minne, ty i sin desperata jakt på status blev fritidshemmen en bricka i spelet för Lärarförbundet som mer än gärna lämnade fritidspedagogerna åt sitt öde för att få klä sig i kejsarens nya lärarlegitimation. Detta trots att fritidspedagogerna mer än någonsin tidigare behövde någon som med eftertryck förde deras talan med fritidshemmet- och inte skolan- som utgångspunkt.

Lärarförbundets ovilja och oförmåga att lyfta fritidshemmen är förbluffande stor och lika stor är bristen på självkritik. Eva-Lis Sirén hävdar att ”vi har gjort oerhört mycket” för fritidspedagogerna, men resultatet av den insatsen är häpnadsväckande magert. Självklart finns undantag, enskilda fackliga representanter gör med all sannolikhet ett gott arbete för fritidshemmen. Strukturen är däremot tydlig; fritidshemmet och den verksamhet som där bedrivs är satt på undantag, trots att Lärarförbundet har haft många möjligheter att reparera den trasiga relationen mellan fack och fritidspedagoger. Ett transparent förstärkningsarbete av fritidshemmen skulle ingjuta hopp i misströstande själar, men det handlingsförlamade tillståndet består. Eller handlar det istället om ett aktivt val, för att i förlängningen fasa ut fritidshemmen i dess nuvarande form till förmån för förlängda skoldagar? När Eva-Lis Sirén beskriver Jan Björklund- mannen som givit fritidspedagogernas Golgatavandring ett ansikte- som lärarvän är det svårt att inte bli konspiratorisk. Är vi inte alla lärare, trots allt?

Fackliga representanter kan hävda att vi inte behöver konkurrens, splittring och osämja mellan fritidspedagoger på arbetsplatserna. Men med ett uns av självrannsakan skulle Lärarförbundets ansikten utåt inse att det oengagemang man uppvisar för fritidshemmen orsakar just den försvagning man säger sig vilja undvika. Lärarförbundet har under alltför lång tid negligerat de fritidspedagoger man påstår sig värna om och har därmed bidragit till den utrotningshotade position yrket befinner sig idag.

Eva-Lis Sirén hävdar att hon aldrig missar ett tillfälle att prata om fritidshemmen, men i verkligheten är det snarare tvärtom. När Lärarförbundet dessutom tar åt sig äran för opinionsförändrande mobiliseringar initierade av fritidspedagoger landet runt är det omöjligt att inte förundras över den totala bristen på ödmjukhet. Det blir allt mer uppenbart att fritidshemmen med tillhörande fritidspedagoger ska offras på skolifieringens altare och att devisen ”alla är facket” bara gäller vissa. Eller finns det andra sätt att tolka Lärarförbundets styvmoderliga behandling av fritidshem och fritidspedagoger?

FacebookTwitterWhatsAppEmail

1 kommentar

  1. … och nästa verksamhet som med Lärarförbundets goda minne ska genom skolifieringsfiltret är som bekant förskoleklassen. Vad pågår?

Lämna ett svar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*