Till Lärarförbundets försvar

Ibland saknar debatten empati. Igår infann sig en spontan #fritidschatt på twitter. Den blottade dels ett ganska fattigt argumentförråd men också en blödande frustration hos fritidspedagoger. Det finns – hur mycket vi än önskade att det inte gjorde – en polarisering mellan Lärarförbundet och fritidspedagoger. Lärarförbundets Förbundssekreterare hävdade dock på twitter att allt som oftast är allt bra. Fritidspedagogen som en del av förbundet. En stor familj med gemensamma mål. Nu hävdar många fritidspedagoger att det inte alltid är så. Kanske aldrig vart. Och hur är det nu, ska man eller inte, lyssna på sina kritiker?

Det största problemet nu är att Lärarförbundet tuggar på. Som en maskin. Låter frågor, kritik och frustration plogas åt sidan. Samma maskin är förbundets opinionsframgång. Jag har – kanske orättvist – kallat det för indoktrineringspedagogik. Hur det än är. Fritidspedagoger känner sig inte lyssnade på. Det ger samma effekt som att negligera ett hungrigt barn. Frustration, skrik, affekt.

Jag kan – till förbundets försvar – förstå att dövörat gärna går på när fritidspedagoger ”inte missar ett tillfälle” att påvisa den grundstruktur vi hävdar osynliggör. När ”allt börjar med en bra lärare” och så vidare. Jag förstår att det från förbundsögon kan anses småaktigt och till och med lite ”kinkigt och gnälligt”. Senast igår revs sårskorpan upp när Lärarförbundet blåste upp sin stora ballong utanför Stadshuset. ”Allt börjar med en bra lärare”. Jag förstår att detta med ”lärare” är ett kongressbeslut. Ett beslut för att slippa det svåra i att nämna alla yrkeskategorier vid vad de är. Lärare som samlingsbegrepp. Eller norm för den som vill. Samtidigt får vi ingen bekräftelse för att svårigheten hamnat I vårt yrkesverksamma knä istället. Varför? För att det spelar Riksförbundet i händerna som vill särskilja agnar och vete.

Jag förstår fritidspedagogens frustration. Den tidvis affekta. Jag förstår förbundets frustration. Men inte den strategiskt tysta. Jag förstår inte tystnaden i sig. Vi bär alla ansvar i rådande polarisering. Vi står likt Mattis och Borka på varsin sida djävulsgapet. Båda sidor bär drömmen om ett enat band men ingen vill göra återkall. Problemet är att vi inte kommer framåt. Fritidspedagogen vill. Vill trotsa kongressbeslut och riva upp ordning och struktur. Lärarförbundet bidar sin tid. Tysta strategier. Jag kan förstå. Men ibland hoppar en fritidspedagog över djävulsgapet i hopp om ett bemötande. Jag har gjort det. Flera gånger. Då händer ingenting. Så många mail till ämnesråd, ombudsmän och andra som förblir obesvarade. Eva-Lis Sirén dock har låtit sig intervjuas 3-4 gånger av fritidspedagogik.se under det gånga året. Men i övrigt verkar alla initiativ till hopp över gapet (nej, inte lönegapet) tigas ihjäl.

Jag förstår alla parter. Nästan hela vägen. Problemet är att en part just nu blöder. Det är såren i de fritidspedagogiska själarna som talar. Skriker.

Det finns saker jag undrar och inte förstår.

Varför har lärarförbundet inte använt sig av kraften hos de samlade och debatterande fritidspedagogerna i sociala medier?

Varför har förbundet inte kallat till ”krismöte”? För att utreda vilket stöd man faktiskt har för att driva frågan om fritidspedagogen på det sätt man gör?

Men till lärarförbundets försvar. Kära fritidspedagoger. Fila våra argument. Vi har all rätt att ”gnälla” över mycket. Men vi får inte bli affekta och slå på allt som rör sig. Vi måste bli sakligare och smidigare. Hålla fram argumenten så att alla ser vinningar, för det finns något att vinna för alla i att satsa på fritidspedagog och fritidshem.

Lärarförbundet. Förbundsstyrelsen. Ämnesrådet. Jag har säkert vart både gnällig och kinkig. Det har jag fått ”cred” för. Men alla de andra initiativen som jag och andra tagit. Låt dem inte dö i tystnad. Det kommer en kongress 2014. Den blir nog avgörande för relationen fritidspedagog och lärarförbundet. I veckan avslutas Fritidspedagogernas Riksförening sitt första möte och en interminstyrelse tar sig an uppgiften att bilda och leda denna förening. Jag är glad att det blir av. Ett formaliserande av det vi kastat ut oss i sociala medier under de senaste åren. Men jag är ledsen att det behövs en riksförening. Det borde det inte.

Till Lärarförbundets och fritidspedagogens försvar.
Gott nytt år.

FacebookTwitterWhatsAppEmail

1 kommentar

  1. Vi är defakto inte så många kvar(läs fritidspedagoger,26% av fritidsanställda) som `blöder`.Och om skolan får fortsätta att vara huvudman för fritidsverksamheten kommer förmodligen procenttalet vara närmre noll inom ett par decennier…..ingenting görs i rådande stund av dom som skulle kunna göra en skillnad för att skapa attraktivitet för fritidspedagogyrket. Istället är ”dödgrävarna`framme och hittar på att fritdspedagogen måste omskolas till lärare i praktiska ,estetiska ämnen för sin fortsatta existens………
    Jag håller fast vid min ståndpunkt att det fatala grundfel som begicks en gång var när man av kostnadsskäl föste in fritidshemmen i skolan utan att rektorerna i regel hade klart för sig om fritidspedagogens och fritidshemmens yrkesroll,kunskap,pedagogik m.m.
    I början av denna infasning i skolan fick många kunniga fritidshemsföreståndare vara rektorernas läromästare men ganska snart förpassades de flesta av dom till andra befattningar i kommunen eller de slutade helt……Lärarförbundet gör inte ett knop för att förändra situationen till det bättre och vi hänger med `på ett bananskal` gällande t.ex löner…….vår arbetsmiljö är det ingen som bryr sig om på allvar……

Lämna ett svar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*