Morgondagens fritidspedagoger

Genom åren har det publicerats ett antal rapporter om olika försöksverksamheter där fritidshem och skola har integrerats. I denna text ska Anita Söderlunds studie: ” Totalintegrerad skola och fritidshem som skolmodell – Erfarenheter från 5 års försöksverksamhet vid Karlbergskolan i Stockholm” behandlas.

Syftet med denna försöksverksamhet var bl.a. att hitta en fungerande modell där fritidshem och skola skulle kunna finnas under samma lokaler och arbeta med åldersintegrerade grupper. Projektet syftade utöver detta till att se om ett lokal- och verksamhetsintegrerat lågstadium och fritidshem kunde falla väl ut och om detta i sin tur skulle rättfärdiga mindre skolenheter och därmed mindre kostnader för bland annat lokaler.

Vi behöver tänka om, vi behöver tänka nytt. Vem vill ta täten?

Föreståndare, fritidspedagoger och lärare anställdes redan ett år innan skolstarten för att planera hur verksamheten skulle ta form. Planeringsarbetet bestod till en början av rent praktiska detaljer som schemaläggning o.s.v. Personalen som rekryterade hade självmant sökt till denna verksamhet och var medvetna om syftet med försöket. De pedagogiska diskussionerna kom inte igång förrän något år efter starten. Dessa diskussioner ledde till att en gemensam arbetsplan utformades som skulle stipulera hur samarbetet mellan fritidshem och skola skulle föras. Viktigt att nämna här är att ledningen medvetet valde att inte blanda sig i hur det konkreta samarbetet mellan fritidspedagoger, barnskötare och lärare utvecklades. Ett av målen med uppdraget var att undersöka vilken typ av samarbete de olika yrkesrollerna skapade under projektets gång. Därmed ville ledningen ge de olika yrkeskategorierna relativt fria händer att skapa ett fungerande samarbete.

Organisatoriskt delades de olika personalkategorierna in i olika arbetslag som tilldelades en hemvist. Varje arbetslag bestod av en lärare, fritidspedagog och barnskötare och laget ansvarade för 25 barn. Totalt fanns det 75 barn uppdelade på tre arbetslag. All personal gavs relativt goda möjligheter till planering. Innan terminsstart hade all personal några dagar till planering av verksamheten. Både fritidshemmet och skolan var stängd under dessa dagar. Var fjärde vecka träffades all personal på skolan på dagtid och då stängdes hela skolan. Diskussioner som fördes då var bl.a. om pedagogik, målsättning och ansvarsfördelning. Skolan hade morgonmöten varje dag där föreståndaren lämnade ut information om dagen till en representant från varje hemvist. Varje hemvist hade planering en gång i veckan där frågor rörande den specifika hemvisten behandlades. Lärarna och fritidspedagogerna hade kategorimöten en gång i veckan. Till sist hade all personal en timme i vecka som de avsatte till enskild planering.

Lokalerna var specialbyggda för en integrerad verksamhet och personalen fick ha mycket att säga till om gällande utformningen och inredningen under byggnationen. Hemvistrummen var avsedda att användas för både fritidshemsverksamket och skolundervisning. Det fanns exempelvis inga skolbänkar utan arbetsbord som användes till både fritidshemsverksamhet, skolundervisning och måltider.

So far so good, eller hur? Men efter något år började något att hända. Innan jag går in på det ska några rader lämnas till vad föräldrarna och barnen ansåg om verksamheten.
Barnen ansåg att det var bra att det fanns fler vuxna i klassrummen som gjorde att de kunde få hjälp snabbare. Åldersintegreringen var det några som reagerade på för de ansåg att det gick åt mycket tid till att hjälpa de mindre barnen, att de blev till någon form av hjälplärare. Vid frågan om vem barnen lär sig av svarade barnen att de olika personalkategorierna var bra på olika saker. Frågan ställdes även om barnen kunde skilja på fritids och skola. Ett barn svarade såhär: ”På eftermiddagarna är man litet mer fri, då får man ju göra valfria saker. På förmiddagarna då måste man jobba med det dom säger till om”. Vidare nämnde vissa barn att det var viktigt för dem att veta om det var skola eller fritid som gällde. Eller som ett barn uttryckte det: ”Ja det är ganska viktigt. Man måste hålla reda på det så att man inte sitter och jobbar i onödan när alla andra springer omkring och leker och har det bra. Överlag var barnen nöjda med verksamheten och att fritidshemverksamheten och skola fanns i samma lokaler. Ett barn föreslog att de skulle kunna nyttja detta mer och gå till fritids när skolarbetet gick lite trögt.

Föräldrarna var väldigt nöjda med att inte behöva lämna sina barn på två olika ställen. Samordningen bar på så vis med sig logistiska fördelar för föräldrarna. Några föräldrar uttryckte sin oro för att det skulle bli för mycket fokus på fritidshemsverksamheten. Medan andra föräldrar uttryckte en oro för att barnens fria tid blev för strukturerad och att den fria leken fick för lite plats. Vissa föräldrar ansåg därtill att det nästan blev ett självändamål för personalen att ha många planerade aktiviteter, främst på fritidshemssidan. En förälder uttryckte det på följande vis: ”Vi har ännu inte sett någon egentlig fritidsverksamhet, eftersom fritidspersonalen verkar mest intresserade av att vara lärare”. Detta ledde till att personalen försökte finna en balans mellan styrda och fria aktiviteter.

Det är för mycket skola och fritidshemsverksamheten är för mycket styrd av skola

Som nämndes tidigare började vissa saker hända med verksamheten efter några år. Fler och fler inom den ursprungliga personalstyrkan började hoppa av. Skälen som angavs för detta var bland annat personliga, såsom flytt. Men många valde att sluta på grund av att verksamheten blev till något som de inte hade tänkt sig. En fritidspedagog uppgav detta skäl: ”Det är för mycket skola och fritidshemsverksamheten är för mycket styrd av skolan, det blir nästan skola av allting. En lärare berättade följande: ”Det blev inte så mycket samarbete med de andra lärarna som jag hade väntat”. Några valde att sluta på grund av att personkemin inte stämde med kollegorna.

Vad kan vi dra för lärdomar av allt detta? För det första kan vi nog konstatera att det behövs en klar vision om hur en samverkan ska fungera från början och en ledning som kan implementera denna. Att lämna pedagoger och lärare och övrig skolpersonal åt sina öden och hoppas på att de hittar en fungerande samverkansmodell är rätt så naivt. Som vi märkt kan personliga konflikter och olika pedagogiska synsätt sätta stopp för en sådan utveckling.

Föräldrarna måste tas med i arbetet och få uttrycka sina tankar kring vad som kan utgöra den mest optimala formen för samverkan.

Barnens behov av varierande aktiviteter och synpunkter på den dagliga verksamheten måste tas seriöst och räknas med.

Gällande personalen kan följande sägas. Anita Söderlund pratade om en yrkesroll i förändring. Att fritidspedagogerna anpassade sin profession och att lärarna gjorde detsamma. Men det vi kunde se i denna försöksverksamhet var att några fritidspedagoger lämnade projektet för att de ansåg att skolifiering av fritidshemmet blev för stor. Detta får mig att undra. Hur många är det som hoppat av yrket under åren på grund av samma anledning? Birgit Andersson har i sin avhandling, ”Nya fritidspedagoger – i spänningsfältet mellan tradition och nya styrformer” skrivit om de nya fritidspedagogerna som vuxit fram efter samordningen med skolan. Hon har delat upp dessa i fyra kategorier och kallar dem för: Backuplärare, Lärare i social kompetens, Den skolkompletterande fritidspedagogen, Den traditionella fritidspedagogen.

Frågan är då. Om vi godtar dessa kategorier av fritidspedagoger, hur kan vi se till att alla får plats i ett och samma fritidshem? Har vi råd att riskera att fler lämnar yrket för att de anser att fritidshemmet antingen blivit för mycket skola eller tvärtom, att fritidshemmet inte vill närma sig skolan tillräckligt?

En lösning kan vara att ändra på synen att en fritidspedagog måste vara knuten till en klass under samverkanstiden med skolan. För att hitta plats åt alla måste det finnas utrymme till att hålla fritidshemmet öppet även under skoltid. Hadar Nordin har skrivit om detta här. Ett öppet fritidshem under skoltid, bemannad av en eller fler utbildade fritidspedagoger kan öppna för att tillgodose fler barns behov. Detta genom att de, som barnet i Söderlunds studie sade, kan få ha fritids när skolarbetet går trögt. I fritidshemmet kan barnen få tillgång till en fritidshemspedagogik som skulle kunna erbjuda barnen ett lärande som de inte kan tillgodogöra sig inom skolans verksamhetssystem.
Det räcker inte med detta. De fritidspedagoger som trivs med arbetet inom skolan och känner att de kan göra störst nytta där måste få göra det. Detta kan ske genom samverkan med en lärare eller att pedagogen undervisar i sina egna ämnen. En sådan samverkan kan leda till ett lyckat inklusionsarbete då fritidspedagogen och läraren tillsammans kan komplettera barnens lärande.

En samverkan under skoltid kan även bestå i rastverksamhet. Vi har en växande rörelse av rastaktivister som kan bidra till barns sensomotoriska utveckling, socialisation och lärande genom lek.

Enligt min mening har vi inte råd med att fler fritidspedagoger lämnar yrket på grund av att de inte hittar sin plats under samverkanstiden med skolan och i fritidshemmet. Inte när andelen utbildade fritidspedagoger endast är 27 % och andelen övrig personal är lika stor. Vi har inte råd med att hindra högskole- och universitetsutbildad personal från att använda sin unika kompetens. Detta måste lösas och det kan endast ske om den finns en ledning som kan framställa en vision utifrån styrdokumenten och implementera denna tillsammans med personalen. Lokala samverkansavtal som bland annat Hadar föreskriver är ett verktyg som kan brukas för att nå framgång i detta arbete. Med inspiration från ledningen i Eltang-Skole kan vi skapa oss en förståelse att ett avtal behöver skrivas där rollfördelningen mellan olika personalkategorier tydligt regleras. Om detta inte sker har vi ingenting annat att luta oss mot. Då kan vi inget annat göra än att bara hoppas på att personkemin och det pedagogiska synsättet stämmer mellan fritidspedagoger och lärare. Ska möjligheten till en lyckad samverkan verkligen hänga på en sådan skör tråd?

Vi behöver tänka om, vi behöver tänka nytt. Vem vill ta täten?

Farzin Panahi
Fritidspedagogstudent och sekreterare i Fritidspedagogernas Riksförening. Skribent på fritidspedagogik.se

FacebookTwitterWhatsAppEmail

4 kommentarer

  1. Det är krassare än så. Verksamheten spårade ur för många år sedan när kommunerna fick det ekonomiska ansvaret för skolan. Då flyttades en stor penningpung från barnomsorgen till skolan. Detta var första steget. Det kallades givetvis för en pedagogisk vinst men sanningen var att det var ren ekonomi. Vi kunde utnyttjas som kitt lite där det behövdes.SUPER!
    Så kom den glade menige Jan. Hoppsan, dom jäkla fritidspedagogerna hade vridit sig ur led och den ena efter den andre troppade av. Men vi täcker med personal!!! Nu var ju ändå pedagognamnet omodernt och lärare skulle det vara. Fritids kan ju skötas av vem som helst. Till och med en bordercollie skulle funka i den ickeverksamhet som blivit följden. Jag vet bordercollies som vallar ca 50-60st och dom tröttnar aldrig. Toppen!? Eller?

  2. F-n vad bra skivet,Ingrid!
    Och sedan en kommentar till Farzins inlägg: ”Projektet”…alltid dessa ”experiment” med våra ungar och ytterligare en gruppgeneration som fick en dålig start i skollivet….och dessutom det vanliga kardinalfelet: man utgick i projektet från praktiska detaljer som t.ex schemaläggning och en personalstyrka som trodde sig veta vad dom gav sig in på, var och en med sin föreställning och med sin ”verklighetsuppfattning” och ”vision”………Varför inte undersöka just vad var och en hade för förväntningar i början tillsammans?
    Vidare visade detta ”experiment” bl.a på att barn behöver konkret avgränsade ”rum” som är anpassade för stundens ändamål och inte ett enda ”hopkok” av ”störande” aktiviteter som pågår inom synfältet…..
    Du skriver ,Farzin: ”Enligt min mening har vi inte råd med att fler fritidspedagoger lämnar yrket p.g.a att de inte hittar sin plats under samverkanstiden i skolan och på fritidshemmet” — min kommentar till detta: Huvudproblemet är att vi inte ens gavs eller ges en chans att ”hitta vår plats” i skolsamverkan,en plats som vi med erfarenhet har många goda lösningar och synpunkter på……men ingen politiker,styrande, efterfrågar detta utan kör ”likt en struts” ner huvudet i sanden och rabblar i sina tankar sitt Mantra:”….måste kortsiktigt spara pengar,måste kortsiktigt spara pengar…”

  3. Som student på Lärarhögskolan och blivande fritidspedagog gjorde jag min sista fritidspraktik våren 1994 på Birkaskolan, som tillhörde enheten Karlbergskolan. Integrerad verksamhet var ganska nytt vid den här tiden och Karlbergskolan var (i offentligheten) lite av pionjärer. Det här var framtidens melodi när det gällde samverkan skola/fritids.
    Något som var unikt var att hela arbetslaget delade på både öppningar och stängningar på fritids; d v s även lärarna öppnade och stängde. Ibland jobbade de även under eftermiddagarna. Fth-personal ansvarade för delar av undervisningen i ämnen som bild och drama. Dessa ämnen var schemalagda och klassläraren hade då möjlighet att planera sin undervisning för att sedan kunna jobba på fritids på eftermiddagen. Även BO-personal hade schemalags planeringstid. Under de åtta veckor jag var där på praktik fick jag se ett exempel på hur integration skola/fritids kan vara när den är (hyfsat) nära idealet för sådan verksamhet. Självklart kan var och en ha en egen uppfattning om lämpligheten med en helintegrerad skola/fritids. Mitt intryck var att det fungerade bra. Jag har inte sett något bättre exempel efter att ha arbetat i snart 20 år som fritidspedagog.

    Under våren -95 hade jag ett vikariat; som nyexad fritidspedagog, på Birkaskolan. De hade nu flyttat in i nya lokaler och även om verksamheten fortfarande var helintegrerad så fanns det nu en viktig skillnad. Lärarna arbetade inte längre på fritids i samma utsträckning som de gjort ett år tidigare. Organisationen hade förändrats och lärarna hade gjort omprioriteringar. Den övergripande pedagogiken var densamma som Karlbergskolan och det fanns en gemensam plattform för pedagogisk diskussion.
    Jag såg exempel på väldigt duktiga fritidspedagoger som ansvarade för undervisning i musik, bild & form och drama. Representanter från Utbildningsdepartementet sätter säkert i halsen (om de läser detta) och man måste väl i legitimationsreformtider ställa sig frågan hur det står till med behörigheten i det ämne man undervisar i men de arbetade med något de tyckte om och var duktiga på. Den pedagogiska kompetensen hade de fått sig till livs på Lärarhögskolan som utbildar…
    … Hmm, det hörs ju på namnet; vad de utbildar.

    Det jag minns, som kanske gör skillnad, är att de som arbetade där var intresserade av att arbeta helintegrerat.

    En annan aspekt är det var under den här tiden som barngrupperna blev större i samma takt som personalen minskade. Hur det har gått där vet jag inte så mycket om men efter så många år som fritidspedagog har jag landat i att slå vakt om fritidspedagogiken och vad som händer på fritidshemmet. Det är i den miljön jag vill utöva min proffession och inte i ett klassrum. Nu vet jag mer än väl vad det innebär att vara skolans kitt och hur det är att arbeta i en vardag med ständiga brandkårsutryckningar med underbemanning och ständiga omkast.

    Ulf Wetterhag

  4. Guess what????? En lång belysande artikel i Lärarnas tidning om förhållandet mellan skola och fritidshem och olika synpunkter på hur vi jobbar i dessa sammanhang samt lite om framtiden. Stefan Helte har gjort ett riktigt bra jobb!! Artikeln finns under rubriken FOKUS. Läs och begrunda. MVH Ingrid Lycknert

Lämna ett svar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*