Vad det blev av fritidshemmen – och vad de skulle kunna vara. Del 1

Vad det blev av fritidshemmen – och vad de skulle kunna vara
Fritidshemmen, oavsett vad de kallats historiskt, har mer eller mindre sedan slutet av 1800-talet funnits som en form av komplement till skola och hem. Där har alltid förekommit omsorg, fostran och lärande. Kunskap genom arbete, lek och via en aktiv företagsamhet i sitt eget lärande. Från 1800-talets slut finns tre tydliga perspektiv som legat som grund för verksamheten. 1800-talets arbetstanke övergick på 40-talet till en idé om vila och rekreation. De senaste 50 åren har fokus legat på att vara en pedagogisk verksamhet. 1964 kom den första utbildningen av fritidspedagoger, då som gymnasieutbildning. 1977 förlades utbildningen till högskolan.
Att fritidshem och skola samverkar är inget nytt fenomen. Det finns egentligen inget konstigt alls med tanken om en pedagogisk, omsorgsfull helhet. Redan arbetsstugorna på 1800-talet var ofta belägna intill skolorna och samarbetade ofta med dem.

I början på 70-talet kom de första utredningarna som tittade mot en samverkan mellan fritidshem och skola. SIA-utredningen (SOU 1974:53) föreslog att fritidspedagoger genom en förändring av ”skolans inre arbete” kunde leda kreativa och praktiska aktiviteter. Det skulle öppna för en pedagogisk miljö med utrymme för sammanhang och förutsättningar för att utveckla såväl kognitiva som praktiska förmågor och förståelse. En annan utredning om barns fritid (SOU 1974:42) föreslog att fritidshemmen på sikt skulle integreras med skolorna. Kanske var detta primärt av ekonomiska intressen då de fristående fritidshemmen ansågs vara för dyra. Förvisso stod fritidshemmen tomma stora delar av dagen men det fanns utrymme för personalen att planera, handla och knyta kontakter med förenings- och kulturliv. Redan efter SIA-utredningen förkom det försök med att integrera verksamheterna.

1979 skrev Sveriges Fritidspedagogers Förening, en fackliga intresseföreningen som var en del av Svenska facklärarförbundet: ”En förutsättning för att SIA skall kunna genomföras är att fritidspedagogerna har gemensam planering med lärarna förmiddagstid minst 60 minuter i veckan. De fria aktiviteterna bör vara minst 80 minuter. Fritidspedagogerna bör sträva efter att bara samarbeta med en klass för att kunna lära känna eleverna och lärarna ordentligt. Fritidspedagogerna bör verka för att schemat läggs så att barnen samlas i början och i slutet av dagen i helklass. Dessutom menar man att det är viktigt att fritidspedagogerna ingår i arbetslaget i skolan precis som alla andra i skolan.” (Källa)

I juli år 1996 överfördes ansvaret för barnomsorgen från Socialdepartementet till Utbildningsdepartementet och från och med den första januari 1998 blev Skolverket tillsynsmyndighet. Samtidigt infördes förskoleklassen, en egen skolform för sexåringar, frivillig för barnen men obligatorisk för kommunerna att tillhandahålla. Ett syfte med reformen var att förskoleverksamheten, skolbarnsomsorgen och grundskolan ska närma sig varandra för att förbättra kvaliteten i alla dessa verksamheter. När 6-åringarna flyttades från förskolan till skolan menade utbildningsdepartementet att förskolans tradition skulle prägla verksamheten men ändå närma sig skolan.

Det finns många vägskäl i fritidshemmets historia och förändringarna på 90-talet är av särskilt intresse.

Mötet mellan yrkeskulturer – en problematisk samverkan

Samverkan och samordning mellan skola och fritidshem. På många sätt tvingades fritidshemmen in i skolan pga att de stod tomma under stora delar av dagen. Fritidspedagogen som heltidsyrke kunde komma att försvinna. En samordning med skolan skulle lösa det. ”Med samlad skoldag står fritidshemmen utan barn på förmiddagarna. Då är det bättre att gå med på ett dåligt samarbete med skolan men jobba på att förbättra det än att riskera sin inkomst.” Sa Karin Gabrielson, fritidspedagog,1983. Samtidigt fanns en bild av att verksamheterna verkligen skulle kunna förenas i en större och bättre helhet.

Hansen menar att fritidspedagoger intar en fusklärarroll, en:”schabloniserad lärarroll där man kopierar lärarens yttre handlingsformer utan att för den skull ha tillgång till lärarens mer komplexa och nyanserade tänkande och motiv för sitt handlande i undervisningssituationer

SIA-utredingen var vägledande på många plan men landade också fel på andra. Utredningen anses ändå haft stor inverkan på den samordning som genomfördes med skolan senare. SIA förespråkade en heldagsomsorg och en samlad skoldag. Fria och fasta aktiviteter skulle varvas och fritidshemmet skulle finnas som en trygg hemvist i skolan.

När verksamheterna samordnades fanns ett ganska stort intresse för att titta på hur det fungerade i praktiken. Finn Calander intresserade sig i ”Lärarna, fritidspedagogerna och kampen om vita tavlan” (PEDAGOGISK FORSKNING I SVERIGE1997 ÅRG2 NR2) för strukturen för samverkan samt mötet mellan två tidigare separerade yrken som nu möttes i en integration. Calander använder sig av Giddens struktureringsteori som verktyg för att belysa hur de professionella relationerna mellan lärare och fritidspedagoger konstitueras i integrerade verksamheter.

Om SIA förespråkade ett öppet fritidshem i skolan vittnar Calanders rubriksätting om verkligheten kom att se annorlunda ut. Anledningen att den vita tavlan blev central är att de flesta skolor inte hade utrymmen för fritidshemmen. Fritidsverksamheten bedrevs på många håll i klassrummen. Det rum som genom århundrade varit lärarens explicit. Plötsligt fanns fritidshemsbarnen där på eftermiddagen med den vita tavlan som enda canvasduk.

Calander skriver: ”Före integreringen var klassrummen exklusivt lärarnas. Vid integreringen tränger fritidshemmet (och fritidspedagogerna) in i skolan under skydd av en officiell norm om samverkan. Intrånget och normen skapar ett hot om kommande förändringar i etablerad undervisningspraxis. Fritidspedagogerna kan, om lärarna skulle motsätta sig att barnen överhuvudtaget skulle få tillgång till klassrummen på fritiden, hänvisa till samverkansnormen och också mobilisera rektor (en mänsklig resurs) för att få det. Lärarna kan i den rådande kontexten inte öppet neka fritidspedagogerna tillträde till klassrummen.”

Calander menar vidare att den konflikt som uppstod lätt kan förstås för att den handlar om kontroll. Vem ska har rodret över tid, plats och resurser? Klassrummet är en sådan resurs kring vilken intrigen utvecklas. ” I klassrummet är läraren den som har makten att definiera otillåtet beteende och sätter gränser för barnens frihet att handla. Undervisningstiden som är starkt förbunden med klassrummet är helt under lärarens kontroll. Relationen mellan lärar- och elevpositionerna är präglad av dominans–underordning. Den sociala praktik som återkommande i tiden utspelas i detta rum och får mening för aktörerna som undervisning, konstituerar rummet just som ett klassrum”

Monica Hansen menar i sin studie ”Yrkeskulturer i möte. Läraren, fritidspedagogen och samverkan” att fritidspedagogens problem med samverkan främst beror på nya och utökade arbetsuppgifter. Detta på grund av att fritidspedagogen befinner sig inom två olika system: fritidshem och skola. Lärarens problem, tar sig uttryck i övergången från ensam- till lagarbete. Hansen är en av de första som talar om fritidspedagogens ”dubbla yrkesroll” i skolan. Hansen menar att fritidspedagoger intar en fusklärarroll, en: ”schabloniserad lärarroll där man kopierar lärarens yttre handlingsformer utan att för den skull ha tillgång till lärarens mer komplexa och nyanserade tänkande och motiv för sitt handlande i undervisningssituationer.” Hansen menar också att fritidspedagogen i skolan blir mer mål- och resultatinriktad och att verksamheten helst ska generera i en produkt som går att uppvisa.

Monica Hansen menar själv att det viktigaste bestående resultatet i hennes forskning är att den ”visade på vari skillnaden består mellan fritidspedagoger och grundskollärare”. Hansen visade på de olika yrkenas perspektiv vilket hon också menar är upphovet till missförstånd och feltolkningar.

Fritidshemmets förlorade resurser

Om fritidspedagogerna säkrade sin heltidstjänster i samordningen med skolan kom man att förlora mycket annat. Många fritidspedagoger upplever att man ”bränner allt krut” under skoldagen. När sedan fritidshemmet, pedagogens primära verksamhet, börjar på eftermiddagen finns lite krafter kvar. Flera forskare har tittat på de kulturella och strukturella förhållandena mellan skola och fritidshem. Inge Johansson (2000) hävdar fritidshemmet är förlorare på samordningen med den obligatoriska skolan. Calander (1999) påpekade också att integreringen tillfört en ström av resurser till skolan, men inget tillbaka till fritidshemmet.

Helene Roslund är fd jurist och har arbetat flera år med att granska fritidshemmen för skolinspektionens räkning. I en intervju med tidningen ”Chef och Ledarskap” säger hon: ”Min erfarenhet från att ha granskat fritidshem i hela landet är att det inte är ovanligt att personal med fritidspedagogutbildning har sitt huvuduppdrag i skolan. Först lägger man ut schemat för deras tid i skolan, och det som blir över får de på fritids. Det innebär att även om man säger att man har kanske 50 procent fritidspedagoger så, i praktiken, under den tid som barnen är på fritids, kan majoriteten av personalen bestå av barnskötare, förskollärare eller annan personal där”

I skolverkets studie ”Kommunalt huvudmannaskap i praktiken – En kvalitativ studie” (RAPPORT 362 2011) använder man fritidshemmet som exempel vid flera tillfällen.I rapporten säger en förvaltingschef i en kommun: ”Fritids har blivit en mjölkko när det behöver sparas” Vidare kan man läsa: ”Ett exempel är att ökade behov i skolan, bland annat att höja elevernas resultat på nationella prov, har lett till en successiv resursöverföring från fritidshem till skola, vilket bidragit till att personaltäthetet på fritidshemmen minskats och gruppstorleken där successivt ökat”

Fritidshemmen står idag som en förlorare i samordningen med skolan. Fritidshemmets resurser ekonomiskt och personellt sponsrar skolan. Detta gömmer man sig gärna för genom att kalla skola och fritidshem för ”ett” både praktik och i budget.

Referenser
Johansson,Inge mfl (2000) Skolan möter förskolan och fritidshemmet
Calander, Finn. (1999) Från fritidens pedagog till hjälplärare. Fritidspedagogers och lärares yrkesrelationi integrerade arbetslag
Flising, Björn (1995) Samverkan skola-skolbarnsomsorg. En utvärdering. SOS-rapport 1995:12Stockholm: Socialstyrelsen.
Hansen, Monica (1999) Yrkeskulturer i möte. Läraren, fritidspedagogen och samverkan

FacebookTwitterWhatsAppEmail

2 kommentarer

  1. Ja, detta här ovan är en beskrivning av mitt liv som yrkesverksam fritidspedagog. Det är inte många fritidspedagoger kvar där ute. Däremot vimlar det av barn. Man orkar inte tröska om detta fler varv. Skicka in uppropet och avvakta svaret. Snälla!!! MVH Ingrid

  2. Jag oroar mig för fritidsbarnens framtid. Denna oro bygger på vad fritidspedagoger får stå ut med och därför flyr fältet. Jag är en seriös fritidspedagog som får smärre hjärtattacker när jag ser vaf samverkan gör med människor. Jag har sett hemska exempel där fritidspersonal sitter av tiden under skoltid eftersom ”de minsann inte får hkälp av lärarna under fritidstid” . Men tro inte att dessa pedagoger tar tillfälle t i akt att planera en vettig aktivitet för fritidstiden. För de har ingen utbildning för pedagogisk verksamhet eftersom de tog jobbet på fritids för där behöver MAN JU INTE VARA UTBILDAD. Så kära skolverket just nu flyr fritidspedagoger fältet eftersom verksamheten är sämre än någonsin och det fylls på av outbildad bitter personal som minsann bara tänker sitta av tiden på förmiddagen och dricka kaffe på fritidstiden. VILL VI HA DRT SÅ?! Knappast. Jag röstar därför för integrerad verksamhet. Där ljs barnen hela dagen. Personal delar på ansvaret och alla bidrar med vad man är bra på. Ge fritidspedagoger en egen legitimation och stärk därigenom vårt yrke så försvinner drägget från fritids och barnen får kvalitet i sina fritidsaktibiteter!

Lämna ett svar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*