Fritidshemmet, kommunaliseringen och kursplanen

Inledning
Fritidshemmet syns idag i den mediala debatten som en verksamhet främst präglad av stora barngrupper. Både media, fackförbund och myndigheter rapporterar frekvent över de ökade barngruppernas volym.
Såväl antalet inskrivna barn som antalet barn per avdelning har ökat drastiskt, och från 1995 när ansvaret över fritidshemmet förflyttades från socialdepartementet till utbildningsdepartementet har antalet inskrivna barn ökat med nästan det dubbla (209 985 barn 1995 jmfr 411 255 barn 2012, Skolverkets statistik).
Det är dock inte bara barngruppernas storlek som ändrats i form under de senaste decennierna, även styrningen av fritidshemmets verksamhet har genomgått stora reformer. Från att ha beskrivits som ett komplement till hemmet under socialdepartementets ledning till att bli ett komplement till skolan efter skoldepartementets övertagande av verksamheten (Skolverket, 2000).
Efter att ha levt en marginaliserad tillvaro där verksamhetens pedagogiska ideal fått ge vika för ekonomisk besparing, och i en samvaro med skolan där fritidshemmets personal kom att täcka skolans behov och fritidspedagogens handlingsutrymme var mindre än lärarnas (Andersson, 2013) kom fritidshemmets situation ytterligare att få sig en törn i den behörighetsförordning som trädde i kraft 2011 i vilken fritidspedagogens behörighet kom att likställas med annan personal (SFS 2011:326).
Fritidspedagogens yrkesroll var inte bara ställd utanför den legitimeringsprocess övriga lärargrupper skulle genomgå, utan hela fritidspedagogens utbildning var inte längre behörighetsgrundande utan hade retroaktivt tappat sitt värde.
Detta ledde till protester från såväl Lärarförbundet som från yrkesverksamma fritidspedagoger runt om i landet. Prostesterna fick till stånd en kommande förändring i behörighetsförordningen, men gav inte möjlighet till legitimering för fritidspedagoger. Lärarförbundets motdrag var att presentera fritidshemmets verksamhet i form av en kursplan, genom vilken de hoppades att utbildningsdepartementet skulle se fritidshemmets pedagogik likställd med skolans kursplanestyrda innehåll .
De senaste decenniernas ändrade styrformer har för fritidshemmet inneburit en plats i skuggan av grundskolans obligatorium och en svängning i hur Lärarförbundet vill definiera sina medlemmars pedagogiska praktik i synnerhet om den äger rum i fritidshemmets verksamhet.

Bakgrund
När fritidshemmets verksamhet överfördes från socialdepartementet till utbildningsdepartementet förändrades också fritidshemmets basala uppdrag. Att komplettera skolan förflyttade fritidshemmets bas från den sociala rollen i barns utveckling till den utbildande (Skolverket, 2000).
I slutet på 1980-talet påbörjade den socialdemokratiske skolministern Göran Persson ett arbete för att kommunalisera svensk skola. Kommunaliseringsprocessen orsakade flera motsättningar (Jarl & Rönnberg, 2010). Dels inom den socialdemokratiska regeringen då den tidigare skolminstern Bengt Göransson, motståndare till kommunaliseringen ersattes av Göran Person som drev frågan om kommunalisering på flera plan bland annat genom påverkan av lärarförbundens pågående avtalsrörelse, vilket också orsakade motsättningar lärarförbunden emellan där Lärarnas Riksförbund vände sig emot förslaget och Lärarförbundet var för en kommunalisering. Förslaget orsakade också motsättningar mellan de politiska blocken då frågan inte ansågs utredd i tillräcklig omfattning och att kommunalpolitikers inflytande kunde bli för stort. (Jarl & Rönnberg, 2010). Än idag hörs folkpartiet genom utbildningsminister Jan Björklund hänvisa till kommunaliseringen som orsak till en, enligt honom, sönderslagen likvärdighet i svenska skolan.

”Däremot är jag intresserad av att lyssna på socialdemokratiska synpunkter på bristande likvärdighet på grund av kommunaliseringen – det är jag verkligen beredd att lyssna på, för kommunaliseringen har slagit sönder likvärdigheten i den svenska skolan. Skyll inte på mig för kommunaliseringen, för det är interpellantens eget parti som drev igenom det, och då blir det olika. Det var hela idén med kommunaliseringen att det skulle bli lite olika. Det var därför skolan kommunaliserades. Det sades att man skulle bestämma lokalt.” (Riksdagens protokoll 2012/13:310)

Kommunaliseringingen röstades genom i riksdagen 1989. I början av samma år hade Göran Persson också tillsatt en kommitté med målet att utveckla en helhetssyn mellan skola och skolbarnsomsorg som också var ekonomiskt rationell (Rohlin, 1996). 1991 föreslog kommittén en organisation som samordnade skolan och fritidshemmet och Persson tillsatte en utredning om riktlinjer och mål för såväl barnsomsorgen som det offentliga skolväsendet där en helhetssyn på barns utveckling var grundläggande. Detta startade en utveckling bland kommunerna där fritidshemmet, från att ha reglerats av Socialstyrelsen, således kom att råda under de kommunala skolpolitikerna. Kommitténs förslag till riktlinjer och målen för barnsomsorgen fick dock stryka på foten till förmån för endast skolväsendets mål och riktlinjer när Beatrice Ask tillträdde som skolminister efter regeringsskiftet samma år. Den ekonomiska rationaliteteten fortsatte dock och effektiviseringar tog fokus från barn som samhällsintressen (Rohlin, 1996). De pedagogiska och ekonomiska besluten har sedan decentraliseringen av fritidshemmet lagts sida vid sida vilket setts oförenligt av forskare (Skolverket, 2000).

”Fritidshemmen har under 1990-talet ekonomiskt sett marginaliserats. Inte heller
de pedagogiska visionerna verkar leva kvar. Fritidshemmens huvudproblem är dess
osynlighet, både vad gäller samverkan med skolan och vad gäller tillförsäkrandet
av nödvändiga resurser. Besparingskraven har vunnit över de pedagogiska idealen,
och samverkansproblem skymmer idén om en helhetssyn på barnen.”
(Skolverket, 2000)

Under socialdepartementets ledning styrdes fritidshemmets verksamhet av Socialstyrelsens pedagogiska program där fritidshemmet i sin roll som komplement till hemmet och barnets övriga sociala och kulturella skulle förena god omsorg med pedagogisk verksamhet. Det pedagogiska programmet markerade en gräns mellan föreslagna aktivitetsområden och skolans ämnen och det betonades att skola inte är fritidshem och fritidshem inte är skola. (Rohlin, 2011). Efter socialtjänstlagens ändring och fritidshemmets övergång till skolbarnomsorg lydande under skoldepartementet omdefinierades uppdraget till att komplettera skolan och erbjuda barn en meningsfull fritids och stöd i utvecklingen (Skolverket, 2000).
Skollagen definierar fritidshemmets syfte enligt följande:

Fritidshemmet kompletterar utbildningen i förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan,
specialskolan, sameskolan och särskilda utbildningsformer som skolplikt kan fullgöras i.
Fritidshemmet ska stimulera elevernas utveckling och lärande samt erbjuda dem en
meningsfull fritid och rekreation. Utbildningen ska utgå från en helhetssyn på eleven och
elevens behov.
Fritidshemmet ska främja allsidiga kontakter och social gemenskap.
(2010:800 14 kap. 2 §)

Fritidshemmets uppdrag kan under socialdepartementets styre ses som närbesläktad med den demokratiska läroplanskoden enligt Göran Lindes (2012) definition att det handlar om respekten för barnens kommunikativa frihet men med en mer dold pådyvling av utbildningen dock med fritidshememts bas i Arbetsstugans tradition kan också den rationella läroplanskoden läsas in i fritidshemmet utifrån dess nyttotänkande att förbereda barnet med praktiska uppgifter. Uppdraget att komplettera skolans utbildning kan nog beskrivas som endast en rationell läroplanskod enligt ovanstående definition.
Under socialdepartementets reglerades till viss del de faktiska omständigheterna, såsom lokaler och barngruppen storlek, för fritidshemmet och kan förstås som ideologisk styrning där staten genom att ange mål för verksamheten har ett direkt styre (Jarl & Rönnberg, 2010). Efter decentraliseringen kan kommunens styrning över fritidshemmet snarast ses som ekonomisk genom tilldelade och/eller nedskurna resurser och kopplat till den kommitté med Göran Perssons uppdrag att se skolbarnsomsorgen i en ”ekonomisk rationell organisation”.
Skollagen är förstås ett tydligt exempel på juridisk styrning, där läroplanerna är exempel på dokument som kan likställas med förordningar. Men skollagen och läroplanen vilar också på ideologiska ställningstaganden, med formuleringar om värdegrund och genom att uttrycka vad politiken anser vara viktig kunskap (Nihlfors, 2012) och kan därför förstås som en form av ideologisk styrning. Kursplanerna är ytterligare en form av ideologisk styrning men som i den senaste framställningen blev föremål för politisk diskussion på grund av att dess tydligare innehållsstyrning ansågs begränsa lärarens handlingsutrymme (Jarl & Rönnberg, 2010). Ett handlingsutrymme som skulle kunna tolkas som lärarens professionalitet och som ansågs vara nyckelord för det styrsystem skolan stod under efter decentraliseringen (Lundahl, 2005). Det var dock inte bara politiskt varningens finger lyftes för en mer styrd lärarprofession, även Lärarförbundet varnade för att de nya kursplanerna skulle kunna komma att detaljreglera lärarens uppdrag (Jarl & Rönnberg, 2010).

Diskussion
Fritidshemmet brukar beskrivas som skolpolitikens blinda fläck då verksamhetens frågor sällan prioriteras av rådande politisk styrning. Att fritidshemmet tillskrevs en tydligare roll i skollagen kan verka paradoxalt när fritidspedagogens utbildning samtidigt ogiltigförklarades i behörighetsförordningen. Fritidshemmet som blind fläck tycks också att finna i skolpolitisk och läroplansteoretisk litteratur där den specifika verksamheten knappast är synlig. Dock är det tydligt hur det skede i politiskt ommöblerade styrformer påverkade fritidshemmets övergång till utbildningsdepartementets styre, och därmed ut i den lokala skolpolitikens. Övergången skulle kunna som ett resultat avsoptunnemodellens beslutfattande, där beslutsprocessen beskrivs som problem, lösningar och beslutssituationer finner varandra genom slump (Jarl & Rönnberg, 2010). Kanske virvlade Göran Perssons kommunaliseringsprocess runt i samma tunna som hans kommitté för en helhetssyn mellan skola och skolbarnsomsorg. Eller var det ett rationellt beslut där styrande sett den eftersträvade ekonomiska rationaliteten med att sammanfoga fritidshem och skola? En mer illasinnad tolkning skulle kunna vara att fritidshemmet var objekt för en inkrementell avveckling genom en stegvis nedmontering av verksamheten som tog sin start i inflyttandet i skolans lokaler och underkastandet av rådande skolkultur och som slutligen resulterar i en politik som på sikt inte vill se fritidspedagoger på fritidshemmet.
Oavsett ovanstående spekulativa frågeställningar kan fritidshemmet beskrivas som decentraliseringens stora förlorare. Dels på grund av 1. att de oreglerade barngruppsstorlekarna renderat i oregerligt stora barngrupper, 2. att de ekonomiska resurserna har en tendens att tilldelas skolan genom att låta 3.skolans verksamhet och rådande kultur diktera villkoren för samverkan och även för fritidshemmets innehåll. Detta bland annat genom att när fritidspedagogerna kämpar med att komma tillrätta med sin nya lärarroll så blir de så trötta under dagens skoltid att de inte längre har ork kvar för fritidshemstiden (Skolverket, 2000).
Att det är en kommunal uppgift att fördela ekonomiska medel till skolorna (Jarl & Rönnberg, 2010), samma ekonomiska medel som till skolbarnsomsorgen i en tid där fritidshemmets verksamhet är underordnad skolan och fritidspedagogen ses som hjälplärare (Skolverket, 2000) kommer fortsätta resultera i besparingar –såväl ekonomiska som pedagogiska- i fritidshemmet. Där socialstyrelsen ideologiskt reglerade barngrupp och lokaler styrs dessa nu endast av ekonomi, trots läroplanens intentioner.
Vidare kan Lärarförbundets strategi att genom lobbyverksamhet försöka förmå utbildningsdepartementet att anta en egenförfattad kursplan för fritidshemmets verksamhet som ytterligare ett steg åt en verksamhet underkastad skolans rådande kultur. Där formen för skolans innehåll ska appliceras på fritidshemmet genom kursplanens struktur. Det är anmärkningsvärt att Lärarförbundet varnade för ett detaljreglerande vad det gällde skolans kursplaner för att sedan själva försöka sälja in samma koncept för fritidshemmet. I synnerhet då fritidshemmet tidigare inte varit en målstyrd verksamhet.
Där skolans traditionella kod för stofforganisation kan ses som en collection code, med separerade ämnen mätta med kunskapsprov (Linde, 2012) kan fritidshemmets verksamhet traditionellt och kopplat till hur det pedagogiska programmet definierade verksamheten snarast kunna förstås som en integratvie code, där yrkesutövarna ser sig som pedagoger och där andra sammanhållande helheter än skolämnet ligger till grund (Linde, 2012). Vidare har fritidspedagogens yrkesroll snarare har legat närmare collection code med dess autonoma grund. Således ligger centralt formulerat innehåll längre från fritidshemmets tradition än vad Lärarförbundet vill göra gällande med sitt förslag till kursplan. Kanske bör ett fackförbund verka för en juridisk styrning av arbetsmiljön snarare än en ideologisk.
Om jag tidigare beskrev fritidshemmet som decentraliseringens förlorare genom att låta skolans verksamhet råda över fritidshemmets försvårar Lärarförbundets förslag till kursplan ytterligare fritidshemmets traditionella läroplanskod och begränsar den verksamhet som med störst förutsättningar för att kunna grunda sig på en framtida demokratisk läroplanskod där innehållet grundar sig i barnets behov snarare än centralt styrda mål.

Fotnot: texten är en examinationsuppgift i Utbildningsvetenskap i pedagogisk praktik vid Umeå Universitet

FacebookTwitterWhatsAppEmail

2 kommentarer

  1. Väldigt väl skrivet. Håller med till fullo. Sorgligt för oss fritidspedagoger som fått uppleva de gyllene åren då barnantalet var under 20/2 personal och man kunde bedriva en BRA barnomsorg med lek, matte, naturkunskap, svenska, föräldrakontakt, bak/matlagning, snick mm, mm. Vi hade ofta tid att hjälpa till med läxhjälp då. Nu känner man sej inte nöjd med det man uträttar, trots att man gör allt man förmår.

  2. Läroplaner hör verkligen inte till de fackliga uppgifterna att konstruera, men om det är det enda språk som de styrande förstår kan det kanske bli en övergång till något konstruktivt inte vet jag..
    Fackliga företrädare ska försvara anställningsvillkor, utbildningskrav, arbetsmiljö och löner!!!!! hålla sina medlemmar bakom ryggen inte föra dem bak densamma.
    Skilj oss från kommunernas snålstyre, upprätta minimikrav med reella tal som tydliggör utnyttjning, se till att legitimera oss och alla andra med pedagogiska yrken på högskolenivå som hamnat i denna rävsax. NÄR ska vi skicka in namnlistan!!!!!!!!!!!

Lämna ett svar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*