En akademisk ballong i en praktikers hand

Fritidspedagogens yrkesroll idag är ett möte mellan en akademisk högskoleutbildning och en stark praktikertradition.

Hur ser mötet mellan akademi och praktisk tradition ut?
Hur konstitueras fritidspedagogens yrkesroll i verksamhet?

Jan Björklund sa en gång: ”Alla behöver inte vara akademiker”.
Varför ska yrket fritidspedagog vara en akademisk utbildning (även bortom skolans ämneskunskaper)? Har professionen svar på den frågan själva? Hur motiverar vi annars en tyngre akademisk ingång i diskursen, om vi själva inte kan?

Huvudintresset för den fritidspedagogiska forskning har riktats mot fritidspedagogens yrkesroll i fritidshem och i relation till skolan. Tyvärr är forskning riktat mot fritidshemmet som verksamhet i princip obefintlig. Trots detta anses fritidspedagogens utbildning vara av akademisk karaktär med en stor kunskap om barns utveckling och lärande. Studier om lek, lärande och fritid har, förhoppningsvis, under utbildningen vävts samman med allmänpedagogisk och verksamhetsrelevant forskning. Tillsammans utgör dessa en kunskapsbas av forskning och beprövad erfarenhet för fritidspedagoger att luta sig mot. Mötet mellan denna kunskapsbas och praktikertraditionen i fritidshemmet intresserar mig mycket. Hur präglas eller konstitueras fritidspedagogens yrkesroll efter utbildningen och i
in i verksamheten?

Fritids(hems)pedagogik (som kunskapsområde) är idag dels ett stort praktikerområde men innefattar också ett forskningsfält. Forskningsfältet berör framförallt barns utveckling och livsvillkor, men också kunskap om ungas lärande i framförallt mindre formella kontext. Huruvida fritids(hems)pedagogik är bra namn eller inte går att diskutera men fritidshemspedagogik är att föredra med tanke på att merparten av verksamma fritidspedagoger arbetar i fritidshem. Fritidshemspedagogiken är ett snävare didaktiskt område än den mer generella fritidspedagogiken.

Pedagogikens ”vaghet” är både ett ok att bära men också en möjlighet. Svårigheten att avgränsa och tydliggöra kunskapsområdet är ett problem. Möjligheterna med en pedagogik som inte är skriven i sten är att den naturligt utvecklas med (sam)tiden. Samtidigt är fritidspedagogiken fylld av influenser från tex bifrost, Montessori och framförallt Dewey. Men ingen har i avhandling eller studier kopplat dessa pedagogiker till varandra.

Fritidspedagoger bör med sin utbildning ha en relativt unik kunskap om barns utveckling, livsvillkor och lärande. Likväl bör det finnas en kompetens i att analysera samhälleliga aspekter av barnets sociala värld, som är grunden för att stödja deras utveckling.

Låt oss hävda att ovanstående stycke är absolut sant.
Sedan ställer vi frågan igen: hur konstitueras fritidspedagogens yrkesroll (och kunskap) i den praktikertraditionella verksamheten? (Diskutera gärna i kommentarsfältet nedan!).

En akademisk ballong i en arbetarhand.
Forskning i en ryggsäck med grillkorv och täljknivar.
Beprövad erfarenhet i en väv av textil.

Har fritidspedagogens kunskap och kompetens större prägel på verksamheten än traditionen? Jag känner en stor oro för att vi matar kossan i fel ände. Att görandet blir grundlöst och att kunskapsbasen står orörd. Är fritidshempedagogik bara en praktik som teoritiseras eller ett vetenskapsområde som ska omsättas i praktiken?

Socialdemokraterna föreslår 7000 trainee-platser i fritidshem och vi rasar över förslaget. Ska vem som helst få jobba i fritidshem!? Mitt svar är ja! – Så länge vi bygger våra verksamheter mer på praktikertraditionen än den akademiska utbildning vi tillskansat oss spelar det mindre roll. Förslaget är en arbetsmarknadsåtgärd mer än en satsning på fritidshemmen. Men den går också delvis politiskt i mål pga den starka praktikertraditionen. Ingen skulle föreslå samma förslag för skolan eller förskolan.

Behöver verkligen yrket fritidspedagog vara ett akademisk yrke även bortom skolans ämneskunskap? Låt denna text följas av en debatt som visar på det. Eller att jag är fel ute rörande praktikertraditionen.

 

FacebookTwitterWhatsAppEmail

4 kommentarer

  1. Utbildning ger djupare insikt om ”varför”.
    En skola för alla inkluderar fritidshemmet. Att förstå barnens behov kräver sin kunskap. Därför krävs det akademisk utbildning.

  2. Hej Olof. Det är inte så enkelt att påstå att det krävs en akademisk utbildning för att jobba i fritidshem. Om vi tittar på dagens praktik – är den grundad i befintlig, relevant forskning och beprövad erfarenhet? Vad skiljer en akademisk fritidshemsarbetare med 10 års erfarenhet från en icke-akademisk? Syns skillnaden? Idag? Hävdar den akademiska arbetaren sin kunskap på ett sådant sätt att det märks i en verksamhet som är tydligt praktikerinriktad idag?

  3. Vad skiljer en lärare med / utan utbildning med 10 års erfarenhet? Denna fråga kan man överföra på många yrken utan att ha ett tydligt svar. För mig är utbildning en säkerhetsställning att man kan kräva vissa saker av den utbildade. Det kan man inte göra av den utan yrkeslegetimation. Fritidspedagogik? Finns det?? Pedagogik är väl pedagogik utförd i olika former eller ämnen. Fast så som verksamheten ser ut idag kanske det hade passat bättre med väktare på fritidsnämnden. ..

  4. Jag menar att kräva utbildad personal ”skyddar” en mininivå som annars är svår att uppnå. Det finns givetvis någon outbildad som kan göra ett lika bra jobb som vissa utbildade, men samtliga gör ett bättre jobb efter att ha gått utbildningen. Skulle kravet ställas att alla ska vara utbildade, höjer vi nivån. Vi har en rätt rolig situation hos oss nu där vi tidigare bara har varit pedagogisk utbildad personal på fritids fått in en som jobbat i skolan i många år men inte har pedagogisk utbildning. Han har jobbat till viss del med undervisning och viss del med annat. Nu slängs han in i vår värld och tror sig ha en viss bild om hur vi jobbar. Första veckan tycker han planeringstid är lyxtid, försöker få översikt över sitt schema och var han fysiskt ska vara. Efter två veckor börjar han fråga hur han ska tänka när han bemöter vissa barn som inte gör som han säger, blir arga – eller är dum mot kompisar. Efter ytterligare två veckor börjar han förstå att planering är ett måste för att få barngruppen dit man vill och verksamheten att fungera och att vi faktisk har styrdokument att följa. Sista kommentaren kom efter en fritidskonferens med en mycket givande pedagogisk diskussion om hur vi utmanar barnen i den fria leken: ” Nu börjar jag förstå att det finns ytterligare en dimension att ta hänsyn till! Det jag sett som förälder och medarbetare är ju bara ytan! Hade ingen aning om att allt är så genomtänkt!” Ett bevis på vad utbildning kan göra.. 🙂
    Däremot ser jag inte behovet av legitimation som så viktigt. Kanske har jag inte förstått den ännu. Vad är legitimation? I vården förstår jag behovet. Det kan vara direkt livsavgörande för en patient att den får rätt mediciner och behandlig. Det måste vi ju med handen på hjärtat erkänna att det inte är vare sig hos oss eller i skolan. Det är rätt många barn som har haft outbildad personal i skola och på fritids som har överlevt. Legitimation har blivit ett sätt att försöka höja status och lön men vad står den för? Jag har lärarlegitimation i flera ämnen där jag inte skulle gå in och undervisa eftersom jag anser att jag har för dålig ämneskunskap även om jag till viss del har läst det i min utbildning. Lärarna på skolan har legitimation i ämnen de aldrig läst på högskolan över huvud taget. Vad är då legitimationen värd då? Är det pedagogiken vi legitimerar eller är det ämneskunskapen? Didaktiken? Enligt forskning är alla delar mycket viktiga för att barn ska lära sig. Vad är det vi ska legitimera på fritidshemmet? Vi har vidt skilda ubildningar om man läste till ”gammal” fritidspedagog med 2 års utbildning, 2,5 år? 3 år? Lärare mot fritidshem har mindre fritidspedagogik och mer skola i sin utbildning jämfört med fritidspedagog 3 år. Vad är grejen med legitimation? Kan vi inte bara kräva utbildning? Jag tror ingen utanför skolans värld bryr sig om den. Det känns som mer prestige än vettigt. Förklara gärna!

Lämna ett svar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*