Fritidspedagogens yrkesroll – ett resultat av forskning och beprövad erfarenhet!?

1998 intervjuades Monica Hansen av Lärarförbundet i skriften ”Kunskap och kärlek – visioner om läraryrket”. Hansen skulle senare samma år doktorera på samverkan mellan lärare och fritidspedagoger. En tämligen viktig avhandling då det hunnit gå ett par år efter fritidshemmen samordnats under skolan. Hansen själv hade jobbat som fritidspedagog i Göteborg när kommunfullmäktige 1981 klubbade igenom ”samlad skoldag” för årskurs 1 och 2. Beslutet genomfördes 1985. Hansen egen forskning visar ett tydligt mönster i de konflikter som ”oundvikligen tycks uppstå när fritidspedagoger ska samverka med lärare”

De båda yrkeskategorierna har många gemensamma utgångspunkter. Men Hansen fann att de båda är diametralt olika i sin syn på den egna och ”motpartens” yrkesroll. Vidare visade Hansens forskning på helt olika system för samarbete.

”När lärare samverkar med fritidspedagoger lämnar de ett tydligt och avgränsat område ifrån sig.”

”Men fritidspedagoger menar något helt annat med samverkan. Fritidspedagoger har traditionellt en interaktionsmodell där flera vuxna samarbetar enligt ett turtagningssystem”.

Hansen poängterade vikten av att fritidspedagoger hittar sin roll i samverkan med skolan. Då fritidspedagog ännu är ett relativt ung yrke så måste professionen staka ut sitt egen område. Den processen har både lärare och förskollärare gått igenom.
Hansen menar att fritidspedagogerna var på väg att hitta sin identitet i slutet på 80-talet. När sedan fritidspedagogerna flyttades in i skolan avbröts den processen.

Hansen påpekar också att hon anser att fritidspedagoger används fel i skolan: ”Man anser allmänt att fritidspedagoger tillför en praktisk förstärkning. Sålunda talar läraren om rymden och solsystemet. Sedan får eleverna ihop med fritidspedagogen göra planeter och rymdskepp av toarullar och papier-maché.”

Redan ett par år efter att fritidspedagogerna flyttades in i skolan såg Hansen mönster i hur fritidspedagoger förhöll sig till samverkan. Ett vanligt sätt då som nu var att assistera läraren, något som Hansen inte trodde på. En annan vanligt förekommande sätt var att fritidspedagogerna blev ”ämnesexperter”. De började undervisa i bild, idrott och drama. Inte heller det trodde Hansen på: ”De blir en andra klassens lärare som är riktigt, bara nästan utbildade för uppgiften”

Hansen betonade istället vikten av att avgränsa ett eget område.

1997 publicerades Finn Calanders Lärarna, fritidspedagogerna och kampen om den vita tavlan i ”Pedagogisk forskning i Sverige” nr 2. Calander använder sig av Giddens struktureringsteori som verktyg för att belysa hur de professionella relationerna mellan lärare och fritidspedagoger konstitueras i integrerade verksamheter. I sin slutsats skriver Calander: ”Fritidspedagogerna fick tillgång till klassrummen, men på lärarnas villkor. Samverkansnormens retorik – ”lokalerna tillhör alla” – ekar tomt; klassrummet är som tidigare lärarens. Framförallt är klassrummet inte barnens. Mötet på jämlika villkor där pedagoger från fritidshem och skola ömsesidigt utbyter kunskaper kan alltså vara svårt att få till stånd.”. Denna norm ser forskningen ännu idag. En nyligen genomförd undersökning av Mittuniversitetet visar att fritidshemmets lärmiljö snarare anpassas efter skolans behov än fritidshemmets – även under fritidstid.

1999 skrev Monica Hansen om samverkan igen i Yrkeskulturer i möte. Läraren, fritidspedagogen och samverkan. Hansen menar här att fritidspedagoger intar en fusklärarroll, en: ”schabloniserad lärarroll där man kopierar lärarens yttre handlingsformer utan att för den skull ha tillgång till lärarens mer komplexa och nyanserade tänkande och motiv för sitt handlande i undervisningssituationer.

Yrkesrollens utveckling – ett resultat av forskning?
Idag ser vi tydligt hur många fritidspedagoger närmar sig skolan allt mer.
Har den utveckligen vilat mot den forskning och beprövade erfarenhet som finns eller vad har egentligen styrt utveckligen?
Hur hade yrkesrollen sett ut om vi tydligare lyssnat till forskningen?

Ordet integration användes flitigt när verksamheterna samordnades. För att integration ska fungera krävs att även normen eller majoriteten (lärarna, rektor osv) anpassar sig till minoriteterna (Fritidspedagoger, förskollärare), t.ex. genom att tillåta andra pedagogiska traditioner och tankesätt. Det är genom en väl genomförd integration som vi kan uppnå reell och likvärdig samverkan mellan skola och fritidshem. Assimilation är en annan form av anpassning genom vilken en individ eller grupp från en, i det här fallet, pedagogisk minoritet helt överger sin yrkeskultur och fackspråk för att passa in i majoritetssamhället (skolan). På många sätt har fritidspedagoger assimilerat sig för anpassning. Språket vilket man använder kring sitt eget yrkesutövande har både i praktik och i styrande dokument närmat sig eller helt anpassat sig till skolan.

Fritidspedagoger har av tradition jobbat i arbetslag där interaktion och turtagningssystem dominerat. Detta förändrades efter samordningen med skolan. Dels efter krav från fritidspedagogernas fackförbund. 1979 skrev Sveriges Fritidspedagogers Förening, en fackliga intresseföreningen som var en del av Svenska facklärarförbundet: ”En förutsättning för att SIA skall kunna genomföras är att fritidspedagogerna har gemensam planering med lärarna förmiddagstid minst 60 minuter i veckan. De fria aktiviteterna bör vara minst 80 minuter. Fritidspedagogerna bör sträva efter att bara samarbeta med en klass för att kunna lära känna eleverna och lärarna ordentligt. [källa]

Så blev det för de flesta fritidspedagoger. Detta var kanske en ödestigert steg. Inte samordning med skolan i sig, men formerna för den. Att gå från ett likvärdigt arbetslag där dialog råder – in i en annan kultur; klassrummet. Där skulle var och en stå upp för fritidspedagogiken och de arbetssätt fritidspedagoger traditionellt tillämpat. Ett bättre alternativ hade kanske varit att flytta in det fritidspedagogiska arbetslaget som en relativt autonom verksamhet inom skolan med uppdrag om ömsesidig samverkan?

Den senaste studien från 2013 rörande fritidspedagogens yrkesroll är skriven av Birgit Andersson vid Umeå Universitet. I Nya fritidspedagoger – i spänningsfältet mellan tradition och nya styrformer beskriver Andersson hur yrkesrollen omformas i fältet mellan tradition och nya styrformer. Analytiskt urskiljer Andersson att det idag finns 4 yrkesidentiteter: Backupläraren, Läraren i social kompetens, Den skolkompletterande fritidspedagogen och den traditionella fritidspedagogen. Mellan dessa identiteter finns ett spänningsfält att agera inom. I korthet Andersson beskriver identiteterna:

Backupläraren – I detta fält har några ämneskompetenser och undervisar i dessa ämnen. Det uppdraget dominerar deras planeringstid. Fritidshemmet får underordnad betydelse. Några fritidspedagoger inom detta fält arbetar också ämnesorienterat men utan undervisningsansvar. Samarbetet styrs mycket av samverkan med lärare. Identifieringen ligger huvudsakligen mot skolpedagogik.
Läraren i social kompetens – I detta fält agerar fritidspedagogen mer autonomt än backuplärarens. Man jobbar med relationer med styrs ändå av lärares behov av att arbeta i halvklass tex. Även här tolkar jag Andersson som att skoldagen har tyngdpukt för fritidspedagogens planering och agerade. Fritidshemmets roll mer otydlg i relation till lärarna.
Den skolkompletterande läraren – Den skolkompletterade fritidspedagogen kompletterar skolan genom att omsätta undervisningen i skola till praktiska erfarenheter på fritidshemmet.
Den traditionella fritidspedagogen – Denna yrkesidentitet grundas främst på traditionell fritidspedagogik och arbete i fritidshemmet. Värdegrundsarbete är centralt och barns erfarenheter ligger till grund för verksamheten. Detta gäller enligt Andersson även fritidspedagogens insatser under skoldagen.

Jag anser inte att fritidspedagogerna lyckades med vad forskare på 80-talet kom fram till; att yrkets överlevnad fanns i att avgränsa sitt eget kunskapsområde innanför skolans väggar. Andersson ser i sin studie att yrkesrollen tagit olika vägar. Det kan bli fritidspedagogens död om vi begår samma misstag igen – att åter misslyckas med att använda forskning för att utveckla yrkesrollen.

Om forskningen säger att yrkesrollen tagit olika vägar måste vi tillsammans fundera på hur vi bygger en bas där alla yrkesrollens vägar får plats. Vi måste acceptera detta och kanske till och med dra slutsatsen att det beror på bristande lyhördhet för tidigare forskning.

Vi kan konstatera att;

* Fritidspedagogen ännu inte lyckats avgränsa sitt kunskapsområde inom skolan
* Utveckligen går emot tidig samverkansforskning då många arbetar som assistent i klassrum eller praktiskt på tid som läraren sanktionerat. Många söker sig också till ämnesundervisande positioner.
* Yrkesrollen har tagit olika vägar.

Hur går vi vidare?
Fritidshemmet och fritidspedagogen är ett fält som många vill ”använda” till diverse ändamål. Jag ser det som ett uttryck för en svag yrkeskår. En yrkeskår som själva inte kollektivt lyckats avgränsa sitt kunskapsområde och på så vis tydliggjort för andra vad de fritidspedagogiska insatserna i skola och fritidshem bör vara. Den utveckling, av det då unga yrket fritidspedagog, som på 80-talet började hitta sin form övergick i en ny kritisk utveckling efter samordningen med skolan. Idag står vi vid en punkt där jag anser att en avprofessionalisering av yrket pågår till förmån för en underordnad lärarroll. Precis som Hansen skrev: ”en schabloniserad lärarroll där man kopierar lärarens yttre handlingsformer utan att för den skull ha tillgång till lärarens mer komplexa och nyanserade tänkande och motiv för sitt handlande i undervisningssituationer.

Jag tror utifrån forskningen – som visar att yrkesrollen tagit olika vägar – att vi måste skapa en arena varifrån alla dessa yrkesroller kan navigera sig. En arena där yrkesrollen får ta olika vägar men med ett didaktiskt avstamp i fritidshemmet. Alla andra alternativ kommer att vara på någons bekostnad. Ska några av yrkesrollens vägar elimineras kommer många fritidspedagoger att lämna yrket befarar jag.

I framtiden kommer nyutbildade lärare med inrikting mot fritidshem ha en dubbel kompetens. Dels vara fritidspedagog med också legitimerad ämneslärare. Samtidigt har jag svårt att se att alla dessa lärare ska få plats inom den praktiskt-estetiska
undervisningen. Således kommer många av den att stå inför samma ”erbjudanden” som dagens fritidspedagoger står inför vad gäller samverkan.

Jag tror att vi måste återupprätta fritidshemmet som fysisk plats.

Jag tror fritidshemmet och fritidspedagogen måste ha en större autonomi relativt skolan.

Jag tror att fritidshemmet behöver ett nytt ledarskap. Återinför fritidshemmets föreståndare med mandat att fördela arbetet och förhandla samverkan med skolan! Det är ofördelaktigt för fritidshemmet att ha en chef som ska väga skola och fritidshem på ekonomisk våg.

Samverkanstiden med skolan bör regleras och fritidspedagogens insatser i skola och fritidshem bör belasta respektive budget. Den fritidspedagog som gör 60% av sin tid i skolan ska bara kosta fritidshemmet 40%.

Vem driver yrkesrollens utvecklingsfrågor idag?
Lärarförbundet. Skulle jag påstå. Och då undrar jag; vad har ni att säga om det jag just skrev?

FacebookTwitterWhatsAppEmail

4 kommentarer

  1. Jag kan inget annat än hålla med om det du har skrivit. Det är intressant med forskning och synd att det inte tas tillvara.
    Det ”lustiga” är att jag befinner mig på ingen mans land just nu. Med detta menar jag att jag att jag har just sagt upp mig från min tjänst och ska börja på en ny arbetsplats från årsskiftet… Min förhoppning är att kunna möta engagerade fritidspedagoger som vill något mer av sitt arbete än att springa som skalade råttor utan att egentligen fatta poängen med det de ständigt slussas mellan på dagarna. Jag kanske har tagit i något men det så jag upplever arbetsplatsen jag är på just nu. Och där har jag varit bara sedan augusti…jag har inte varit så mycket av hjälplärare men assistent, japp…
    Ja, vi jobbar med tema rymden just nu, ja, lärarna har undervisat om planeterna och jag har agerat skapande verkstad och byggt med papier-maché 😉 det är faktiskt rätt lustigt att du skrivit just om det 😉 skämt åt sido…
    Jag tycker att idén om att fritidspedagoger som utför arbete i skolan ska ”gå in på skolans budget konto” är strålande! Jag har aldrig tänk i sådana banor.
    Att det finns flera yrken inom vårt fritidspedagogiska yrke är också väldigt tydligt för mig och det är rätt intressant samtidigt som det finns en klar fara för att fritidspedagogiken kommer ”dö ut”. Jag har dessvärre inte haft möjligheten att arbeta tillsammans med några lärare mot fritidshem. På den nya arbetsplatsen kommer jag träffa ett par stycken som har en sådan utbildning, det ser jag fram emot, mest för att jag är otroligt nyfiken på hur de tänker kring fenomenet fritidshem.
    Idag har jag även deltagit i Lärarförbundets Forum för fritidspedagoger 😉 och undrar likt dig…vad kan de göra åt framtiden…? Många som har deltagit i forumet frågade efter centrala avtal för sådan enkel sak som planeringstid, som fortfarande skiljer sig från skola tillskola, men nix… så var det en ombud som ställde frågan: skulle det inte vara bra med en chef/rektor som ansvarar och leder fritidshemsverksamheten på skolan? Ja, bra idé… som parallell till det du skriver om att få tillbaka föreståndare så att verksamheten kan få någon som företräder det – på riktigt, med mandat i handen…
    Hur som helst… jag tycker egentligen att fritidshemsverksamhet har inget i skolan att göra. Jag tycker egentligen att assistenter och hjälplärare finns det gott om…fritidspedagoger borde få ha egna lokaler… men vad skulle det innebära? Halvtids tjänst i skolan och halvtidtjänst på fritids? Kanske…

  2. Chefer/bitr. rektorer är det ju vanligt att det finns på skolor som ansvarar för fritidsverksamheten. I de flesta fall är de även både engagerade och insatta i verksamheten men…
    Vad får de/vi för förutsättningar?
    Det är många faktorer som påverkar förutsättningarna, enligt mig är det framförallt 3 st.
    – Personaltäthet (och storlek på barngrupper)
    – Planeringstid
    – Lokalförutsättningar
    För att förbättra dessa förutsättningar krävs det engagemang och vilja från rektorer-förvaltning-politiker.
    Och det är just där det brister!

    Först och främst tror jag skolan måste drivas statligt till att börja med.
    Utifrån det kanske vi kan diskutera normer och förutsättningar på ett annat sätt än idag.

  3. Jag håller med till viss del.

    En ledare är vad som krävs för att sammankoppla skolans budskap till fritidshemmet och tvärtom. Ledaren är antingen en föreståndare/verksamhetsansvarig/arbetsledare el liknande. Jag tycker att skolan fyller en funktion på samma sätt som fritidshemmet spelar roll för skolan, särskilt när vi pratar roller och ledarskap i skolan. De bästa ledarna finns i fritidshemmet och inte i skolan, där är vi fantastiska resurser i skolan.

  4. Hej, tycker man borde varna unga människor som idag funderar över att ta dyra studielån & satsa på yrket fritidspedagog.Ungarna är naturligtvis fantastiska även om antalet är nästan groteskt men än viktigare är att du som fritidspedagog idag blir mer eller mindre utmobbad eftersom skolans normer & lärarna alltid i praktiken har förtur i allt & är utgångspunkten & fritids kommer 2a. Väldigt övermaga att tro att ett allt mindre antal äldre slitna fritidspedagoger ska upprätthålla nån slags yrkesstolthet för en yrkeskår som så fundamentalt mobbas av statsmakten, skolledare m.fl. verkligheten är ju den att mobbningen fortgår & att kompetent folk drar snarast möjligt. Efter 15år i näringslivet ville jag prova fritidspedagogyrket igen& har nu arbetat i 2 år & jag kan konstatera att läget är mer än katastrofalt. Inget ont om alla goda krafter som jag stött på inom skolan & jag påstår att jag tillhör dom men när ska fritidspedagoger/ lärare i fritidshem äntligen få känna att de åtminstone ligger i vinnarhålet. Självfallet tror jag skolan på flera plan förlorar stort på dagens upplägg. Mvh Jonas Tegner, Key Account Manager & Fritidspedagog

Lämna ett svar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*