Fritidshemmets samhälleliga ansvar

Fritidshemmet är inte samhällsförberedande, fritidshemmet är samhället. John Dewey tycktes smyga runt i mitt undermedvetna.

Som fritidspedagoger/fritidslärare besitter vi högskolepoäng. Några av oss har gått fler terminer och några av oss har gått färre. Det finns en stor spridning i utbildningens innehåll. Några har med sig skolämnen, andra inte. Men gemensamt för oss är att vi alltså har studerat oss till vår yrkestitel. Vi äger därmed mer kunskap än den som inte har en examen för fritidshemsarbete. Vi kan alltså generellt mer om barn, social utveckling, barnkultur, pedagogiska miljöer och utvecklingspsykologi än gemene människa. Det är vår specifika kompetens.

Det är därför vi är anställda och det är på de premisserna vi är utbildade och avlönade av samhällets offentliga medel. Det skiljer professionell från lekman.

Dock hör jag ibland resonemang som antyder annat. Att vi borde förbise vårt kunnande och istället tillämpa lekmannens metoder. Att det vore att föredra för barns utveckling att hellre vara en allmänvuxen än en yrkesutövare.

Ofta kommer dessa resonemang fram när vi inte känner att vi når barn med professionella metoder och då känns amatörmetoderna -paradoxalt nog- närmast till hands.

I övrigt kunniga pedagoger kan börja benämna pedagogiska anpassningar som curling (detta oprecisa skällsord) samt mena att “eftersom att ingen annan i samhället tolererar detta bör inte pedagoger heller”. Och antyder att vår kompetens att försöka förstå barns beteende i ett socialt sammanhang, istället för att behavioristiskt korrigera det, skulle vara kontraproduktivt för barn eftersom att resten av samhället inte består av förstående pedagoger.

Det är ett märkligt resonemang för mig att medvetet begränsa sin professionalitet för att resten av världen inte besitter vår kunskap.

Precis som att hovrättsdomaren och kirurgen de facto är anställda just för att de kan tillämpa kunskaper metoder samhället inte behärskar, existerar fritidspedagogen som profession av samma orsaker. Och precis som att domaren inte dömer godtyckligt på grund av samhällets bristande juridiska insikter, eller kirurgen slarvar på grund av andras medicinska tillkortakommanden bör heller inte fritidspedagogen jämka sin kunskapsbas med allmänhetens.

Folk söker sig till expertisen på grund av att de har behov av att få stöd i saker de inte behärskar själva. Det ingår alltså i avtalet med övrigt samhälle att vi ska bidra med specifikt kunnande. Må det vara juridiskt, medicinskt eller pedagogiskt.

Således är det i vår samhälleliga tjänst att bidra med saker övrigt samhälle inte själv förmår.  Följaktligen är det inte bara självklart att fritidshemmet ska inbegripa annat än övrigt samhälle, det är även en förutsättning. Precis som att klassrummets metodik sällan återfinns i samhället generellt.

Domaren och juristen har lärt sig tolka lagar och paragrafer och tillämpa dessa tolkningar i samhällets tjänst. Fritidspedagogen har lärt sig tolka barn och tillämpa dessa tolkningar, även om dessa tolkningar kommer inte alltid överensstämma med lekmannamässiga uppfattningar. Vidare kan vi fundera huruvida utbildningsväsendet syftar till att befästa samhället, eller även verkar för att utveckla det samma.

En invändning jag ofta hör i dessa sammanhang är: “men, tänk om barnen beter sig så under en anställningsintervju?”, och att vi därför skulle göra barnen en tjänst att ha ordningsregler justerade efter eventuellt arbetssökande en livstid senare.

Med vår kunskap om barn vet vi att de generellt klarar av att läsa av olika situationer och sammanhang. Och att vi kan utveckla denna förmåga genom att just erbjuda dem olika sammanhang.

Vi vet att barn inte kommer bygga med Lego, sy en uggla i filt eller ha en gå-kompis på en anställningsintervju femton år senare bara för att dessa moment fanns i fritidshemmet när de var små. Däremot vet vi att barn i en pedagogisk genomtänkt miljö tillåts utveckla de färdigheter kunskaper och förmågor de kommer behöva i interaktion med andra, i såväl samtid som framtid. Det är därför viktigare att fokusera på funktionen än att förfäras över formen. Att kunna se lärprocesserna och målet i situationerna istället för att bara titta på hur det för stunden tar sig uttryck.

Vi är alltså anställda för att skapa bästa möjliga pedagogiska förutsättning för barn att utvecklas och lära. Utifrån den utbildning vi har genomgått ska vi skapa förutsättningar för barn att ta till sig de värden och kunskaper styrdokumenten ålägger oss. Fritidshemmet bör inte upprätthålla en uppförandekultur, utan snarare hitta sitt fundament i att vara en pedagogisk instans. De sju förmågor läroplanen ringar in för undervisningen på fritidshemmet är att:

img_20161108_192454

 

Personlig uppfattning om vad god fostran skulle vara känns svårt att läsa in, likaså tanken att sänka ambitionsnivån på pedagogens förhållningssätt till amatörnivå.

I Eva M Johanssons färska avhandling kring bedömning i förskolan visar det sig att uppförande och beteende ofta hamnar i fokus för pedagogernas bedömning, i synnerhet på förskolor i socialt utsatta områden. I privilegierade områden ligger fokus på förmågor som delaktighet och kreativitet. Således, menar Johansson, riskerar barnen i det utsatta området att inte stimuleras i de förmågor och kunskaper som ger studieframgång.

Vi kan alltså se att uppförandekulturen i pedagogisk bedömning sker på bekostnad av läroplanens egentliga mål och syften.

Var kommer då denna sega myt om “sunt förnuft” och hyfs från?

Fritidshemmet är sprunget ur arbetsstugorna, som hade i uppgift att fånga upp och fostra fattiga barn genom sysslor. Och likt skolan förmedlade borgerliga värden och normer åt dåtidens underklass. Skolan har vidare en lång tradition av att förmedla nationalstatens värden och behov av likformiga värden.

Likformiga värden har å sin sida präglat familjens fostran genom århundraden. Vikten av att styra in barn och unga i gemensamma värderingar och normer har således genomsyrat syn på fostran i alla led. Och som Johansson påvisar existerar fenomenet ännu, nu precis som då, främst i socialt och ekonomiskt utsatta områden. Möjligen i välmening att socialisera in just dessa barn i samhället, men kontraproduktivt genom att det ger barnen sämre samhälleliga förutsättningar genom att fokusera på personlighet istället för lärande. Således riskerar tonvikten på uppförande snarare cementera barns sociala bakgrund.

Uppförandekulturens djupa tradition i utbildningssektorn krockar med dagens bildningsuppdrag generellt, och med dagens breda variation av familjekulturer i synnerhet. Idag förmedlar varje hem i större grad sina egna normer och barn är bärare av sin egna kultur.  Utbildningens värden vilar främst på demokratins människosyn, mer än på allmän moralfostran -även (eller kanske i synnerhet) vad det gäller att “främja elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare”.

Jag tror vi behöver ta ett kliv bak. Titta på vårt uppdrag. Titta närmare på förmågorna i läroplanen. Titta tillbaka på vår utbildning.

Vad finner vi för stöd i att agera som vi gör? På vad bygger vi vår profession? Vad skiljer oss från den som inte är utbildad? Vilka värden är mina privata, och vilka värden är vi förpliktigade att förmedla? Vilket ansvar har samhället givit oss?

John Dewey tycktes smyga runt i mitt undermedvetna. “Education is not preparation for life, education is life itself”.

FacebookTwitterWhatsAppEmail

1 kommentar

Lämna ett svar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*