Vem ska stå till svars – del 2 – Syns du inte finns du inte

Del 1 avslutades med denna fråga:

Avslutningsvis går det säga att diskursen om kvalitet i skolan har kommit att förknippas med styrning genom kunskapsmätningar, uppföljning av resultat, efterkontroll och jämförelser. I och med att fritidshemmet idag är integrerad med skolan väcks frågan om var fritidshemsbarnet hör hemma i denna diskurs? Ett barn som ingår i en verksamhet som förvisso följer samma läroplan som övriga grundskolan, med ett eget kapitel, men som inte har uppnåendemål för barnen i sin verksamhet. “

Svaret som jag kom fram till i min uppsats var att fritidshemsbarnets och därmed även fritidshemmets enda möjlighet att tillerkännas något egenvärde är genom att visa på hur det höjer skolans resultat.

Bra. Då kör vi på det kan man tycka. Men vad leder den strategin till. Jo, att vi cementerar fritidshemmets plats i skolans periferi. Det spelar ingen roll om vi kompenserar för skolans brister. Vikarierar. Bryter våra ryggar. Går på knäna. Gråter i smyg och sen samlar oss för att kliva in i fritidshemmets lokaler och jonglera barn. Fritidshemmets verksamhet kommer ändå inte att synas. För i den NPM-styrda välfärden syns inte den verksamhet som inte generar resultat som någon bryr sig om. Och syns du inte, finns du inte.

Jag håller inte med dig Farzin. Om vi bara pratar om att det sker ett lärande på fritids så kommer vi att få högre status! Jag har aldrig förstått detta påstående. De som förespråkar att vi ska tjata om att det sker ett lärande på fritids verkar ha köpt tanken om att politiker endast är intresserad av skolans resultat och vill då prata om lärande för att likställa fritidshemmets verksamhet med skolans. Med andra ord. Logiken som följer verkar vara enligt nedan:

I skolan lär barnen sig. Och därför bryr sig politiker mer om denna verksamhet.

Om vi pratar om lärande i fritids kommer politikerna bry sig lika mycket om denna verksamhet. Vi måste prata med politiker på ett språk som de förstår.

Really? Hur har det funkat hittills? Hur har det funkat för förskolans verksamhet att prata om lärande för att därigenom skapa ett lyft? Har förskollärare och barnskötare i förskolan slutat sjukskriva sig? Är de nöjda med barngrupperna? Nej, oavsett om vi benämner det som sker i fritidshemmet som lärande eller inte är inte detta vägen framåt.

Men kap 4 då? Kommer inte det hjälpa fritids att synas? Hmm. Hur? Vi kan stöta och blöta kap 4 i decennier. Men vem bryr sig? Vem kommer ta del av våra observationer och säga: “Bra! Visste inte att det såg ut såhär. Shut up and take my money! ” Och slänga miljarder på fritids.

Fritids är inte intressant för att det vinner inga val. Skolresultat gör det. Fritids har inga resultat att visa och även om vi skulle krysta fram några konstlade sådana skulle ingen bry sig.

Men skolinspektionen då? De kan granska fritidshemmen och frammana åtgärder. Ahh, skolinspektionen. NPMs sista utpost. De som kommer och knackar på dörren och kontrollerar skolverksamheten för att se om den kan mata NPM-monstret med godtagbara resultat. Vad kan de göra? Dela ut vite? Ja. Och hur kommer det att hjälpa fritidshemsverksamheten? I slutändan kommer inte huvudmännen att vikta mer pengar åt fritids håll. Varför skulle de? Rektorerna kommer därför vara bakbundna och peka uppåt.

Är inte det här fantastiskt? Är inte det här bisarrt? Staten ger medborgarna rätt till en viss tjänst i form av fritids. Den ålägger kommunerna och andra huvudmän att utföra denna tjänst. Kommunerna tar betalt av medborgarna för tjänsten och får därtill statsbidrag för detta. Men ingen bryr sig om verksamheten för att den inte kan spotta ut resultat som betyder något. Och i NPMs kölvatten kan välfärdens verksamheter inte styras utan jämförbara resultat. Syns verksamheten inte. Finns den inte.

Visst har fritids fått en uppsving. Men det är en fluga som kommer försvinna. Fritids är hett just nu och många av oss har lagt grunden för det. Rampljuset kommer riktas om dock och när det händer kommer det visa sig att all vår kamp resulterat i att vi har fått sitta några timmar extra i månaden och diskutera kap 4 ihop. Dock sitter färre kollegor vid bordet oss, för de har antimgen bytt jobb eller blivit sjukskrivna. Wohoooo!! Vilket förvaltande av kampen! Vilken rökridå!

Men vem ska stå till svars för allt detta? Inom NPM-terminologin finns det något som heter accountability. På svenska talas det om ansvarsutkrävande. Och i princip handlar det om vem i styrkedjan som ska ha ansvaret för att målen uppfylls. Det är här det snurras till ännu mer. Är det förvaltningschefen som har det ultimata ansvaret? Eller är det rektor? Eller är det nämnden? Eller är det läraren? Eller är det staten? Is it a bird? Is it a plane?

Vem ska stå till svars i den här otydliga Tom & Jerry styrkedjan där alla skyller på varandra? Där det finns mål att uppnå för verksamheten, men ingen vet hur de ska utvärderas. Och även de som vet detta har ingen aning om hur de ska följas upp. De vet inte vilka kvalitetsindikatorer som finns i fritidshem. Och även om de skulle veta det följer pengarna oftast inte behoven.

Men vad ska vi göra då Farzin. Du som har alla svar. Det är just det. Ingen har alla svar. Dock har jag några förslag:

1. Det måste ske en ökad detaljreglering av strukturkvaliteten. Redan idag finns det en blandad reglering av skola/fritids/förskola. För även om kommunerna har ansvaret att anordna fritids/skola/förskola har deras autonomi begränsats genom åren av staten. Anledningen till det finns att läsa i del 1 av denna text.

Jag menar att strukturella faktorer som barngrupper, pedagogtäthet och lokaler måste regelstyras och att staten bör tillgodose resurser för detta.

Samtidigt som jag anser att regelstyrning bör finnas för strukturkvaliteten ser jag det som rimligt att processkvaliteten mål och resultatstyrs. Detta för att säkerställa pedagogernas autonomi.

2. Regelstyrning kostar dock och är krånglig att utforma. Ingen politiker kommer gå till val på att höja skatterna för att få ner grupperna på fritids och öka personaltätheten. Pengarna kommer tas inom befintlig budget och det kommer inte räcka. Och alla politiker är livrädda för att investera i något som inte har folkligt stöd och som kan leda till att folk börjar ropa om DEN OFANTLIGA SEKTORN igen. Den tiden är förbi. Tiden för social ingenjörskonst och de stora samhällsplanerna är borta. Nu återstår tal om kvalitet och hur det kan uppnås billigast. Fastän ingen vet vad kvalitet är. Det är bara en helig entitet som alla dyrkar, men ingen kan ta på.

Det vi skulle behöva är politiker som talar om en samhällsvision och som ser fritids som en del av denna vision. Och för de politikerna har jag ett förslag och det är att läsa denna text.

Slutligen och viktigast av allt. Vad ni än gör. Gör något så att vi inom professionen kan sluta skriva dessa texter. Ge oss något att tro på. Och för guds skull. Bjud in fler aktörer till samtal om detta än de ni bjudit in hittills!

1

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*