Tron på mognad hindrar barnens utveckling

Mognad. Detta gammalmodiga och underliga begrepp. Egentligen kan man snabbt avfärda tesen om att mognad och förmåga till ansvar kommer med åldern. Ställ dig själv de enkla frågorna; finns det omogna och oansvariga vuxna?. Svaret är givetvis ja. Finns det barn som presterar över vad som förväntas av dem? Ja igen.

Då var den saken ur världen och vi kan en gång för alla begrava begreppet mognad. Tack för mig!

Nja.

Mognadsbegreppet lever kvar och frodas i rikets skolor. Nu senast beslöt Regeringen att stadierna återinförs. Vem har inte tagit del av “ettans mattebok”, eller “tvåans mattebok”. Vem har inte upplevt att innehållet i en viss årskurs ska passa den åldern? Att de med “rätt” ålder får vara värdar på rasterna? Givetvis smittar detta tänkande av sig på fritidshemmet, som i mångt och mycket lever i samma värld och tänker samma tankar som våra kollegor i klasserna.

Synonymt med mognadsbegreppet är utvecklingspsykologin. Piaget, som skapade teorin, medger själv att stadierna av mognad är flytande och händer vid olika tillfällen för olika barn. Men alla barn ska med sitt åldrande lyckas skaffa sig ett gäng färdigheter och komma bort från egocentrism, ologiskt tänkande och utveckla färdigheter som abstrakt tänkande. Dessutom har skolan som organisation inte möjlighet att vara flytande. För att maskinen skola ska fortsätta behövs välsmorda kugghjul.

Det låter väl helt okej vettigt att man med tiden skaffar sig erfarenheter som gör en till en bättre människa med åren. Problem uppstår dock när vi som pedagoger väntar in barnen istället för att låta dem få möjlighet att utveckla färdigheter.

“De är för unga för att kunna bestämma själva.”

“De är helt för små för att använda en dator.”

“Det är bara mellanstadiet som får vara ute själva.”

“Är barnen verkligen gamla nog för att klara av det där?”

Det är lätt som fritidslärare att bestämma barns tillgång till handlingsmöjligheter genom att spela mognadskortet. Jag menar tvärtemot att vägen till mognad kommer genom att få vara mogen. Att få ta ansvar. Att ha makt. Självbestämmande. Tillgång till prylar man önskar ha tillgång till. En förväntan av pedagoger att de kan ta sig hur långt som helst. Hur ska de annars lära sig om dessa saker?

Den som tror på mognad svarar väl att de tids nog kommer förstå och vara gamla nog, och då få tillgång till demokrati, teknik och självbestämmande. Jag som inte köper mognadsbegreppet har inte tid att vänta på barnens mognad. Det är jag som ska skapa den hos dem.

I mitt arbete som fritidslärare och musiklärare ser jag inte alls barnens ålder som ett kriterium för vad de kan och inte kan göra. Till dags datum har jag inte nått en punkt då jag med mössan i näven och med nedfälld blick fått erkänna att barnen är för unga. Jag tror inte heller jag någonsin kommer uppleva det.

Barnen vi arbetar med blir så mogna som vi gör dem. Denna mognad har mycket lite att göra med ålder, och desto mer att göra med vad barnen gör och förväntas göra på landets fritidshem.

Vad händer om vi helt slutar bry oss om barnens ålder, och istället ser till vilka förmågor vi vill att de ska ha, för att sedan skrida till verket och låta barnen agera så som vi vill att de ska utvecklas?

Visst kan man argumentera för att grupperna är stora och pedagogerna få och att detta kan vara ett argument för att begränsa. Men istället för att säga nej, kan vi vill börja säga ja istället, och se vad som händer? Det värsta som kan ske är att det blir fel, men då har vi å andra sidan hett stoff att arbeta med vad gäller moral, vänskap eller annat som kan gå snett.

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*