Kampen är INTE målet och målet är inte legitimation

Jag har en kollega hemma på mitt fritids i stan. Hon har handarbetet ett stycke textil som sitter på fritidsväggen. ”Du ska leva ett liv – inte vinna ett krig”, står det. Den texten har gett upphov till en del intressanta diskussioner med barnen. Samma intressanta diskussion borde vi öppna upp. Vi ska också leva ett liv. Yrkesmässigt som fritidspedagoger. Förvisso pågår en kamp som vi behöver vinna. Men det är inte målet. Får inte vara målet. Varken kampen i sig eller utgången av densamma. Jag hävdar bestämt att vi fritidspedagoger är en av många faktorer som satt oss på den politiska pottkanten.
Min bild och erfarenhet är att vi fritidspedagoger är duktiga på att tala om vad vi gör – men inte varför. Vi teoretiserar eller problematiserar inte det pedagogiska innehållet. Hade vi kollektivt gjort det hade ingen krävt att vi skulle annektera någon annans ordförråd för att beskriva det vi gör. Det pedagogiska innehållet – pedagogiken som vi klär med ordet ”fritidspedagogik” är en outforskad stig som vi knappt själva sätter foten på. Vi vet ju att den finns där. Men vart leder den oss om vi vågar gå djupare, längre?

Det är tydligt att kampen attraherar mer synligt engagemang än de pedagogiska diskurserna. Det kritiska texterna som uppmanar till kamp och plockar fram ”fiendens” misstag och svagheter är de mest kommenterade här på fritidspedagogik.se och på diskussionsgrupper på facebook. Det oroar mig. Eftersom jag tror, så här på pottans kant, att vi själva bidragit till devalveringen genom att inte tydligt ta plats och framhålla innehållet i pedagogiken. Nu står vi här i skärselden med vässade knivar. Men de pedagogiska spörsmålen hetsar ingen till stordåd.

Vi kan stämma CSN, jaga Björklund, plagiera förskollärarnas tillvägagångssätt och läsa lusen av Eva-Lis Sirén. Men det gör ingenting med våra pedagogiska dilemman.

Många hävdar dock att ”om vi bara får legitimation så finns tid och ro att jobba med pedagogiken”. Men hur ska vi få legitimation? Om inte via pedagogiken? Vi kan stämma CSN, jaga Björklund, plagiera förskollärarnas tillvägagångssätt och läsa lusen av Eva-Lis Sirén. Men det gör ingenting med våra pedagogiska dilemman. Jag tycker att det är bra, kreativt och häftigt med alla nyanser och attackvinklar vi hittat under hösten. Det har gett oss tid och opinion. Men kampen borde inte ena oss mer än det pedagogiska innehållet. Plötsligt står vi där en dag med legitimation i handen och undrar vad vi ska slåss för nu? Fritidspedagogiken! Och börja redan nu! Vi kan inte längre skylla allt på oförstående skolledare, snåla kommuner, fega politiker och allmänt taskiga förutsättningar. Den dagen vi levererar – kollektivt – samma kraft och enighet i de pedagogiska diskurserna som i kampen för överlevnad. Då är vi framme. Då har vi vunnit något alls.

På tal om förskolan är det heller ingenting vi ska luta oss mot. Nu har vi dansat med skolan som referensram i tjugo år. Samverkan är bra – men valsen går i otakt. Låt oss inte göra misstaget att ”ge bort” oss till förskolan genom att försöka efterlikna deras försök att efterlikna skolan. Låt oss bli våra egna i bästa samverkan med både förskolan och skolan.

FacebookTwitterWhatsAppEmail

5 kommentarer

  1. Håller med dig! Hur ska andra vinna respekt för vårt kunnande, vår pedagogik om vi själva strävar efter något annat, en ”norm” som inte alltid är förenlig med fritidspedagogoiken. Jag är fritidspedagog, och kommer så förbli. Barnens utveckling till lekande, ansvarstagande, empatiska, inkännande, nyfikna, modiga barn är just resan som jag valt att följa med på. Hade jag velat följa barnen på deras teoretiska resa hade mitt yrkesval varit ett annat. TACK Hadar!

    //Sara

  2. Jag skulle önska att fritidspedagogiken tydligt går motsatt väg än skolans mätbara, ämnescentrerade kunskapshets. Skolans rigida kunskapsmål är en garant för utslagning för mängder av elever.

    I skolan kommer de elever som inte uppnår kunskapskraven att tvingas till att träna sina brister. På fritidshmmet bör utgångspunkten istället vara att skapa ultimata möjligheter för barnen att främja sina talanger, intressen och egna ambitioner.

  3. Hej! I förrgår såg jag ett program på Kunskapskanalen som hette” Myter och fakta inom (eller vad det om) skolan.”
    Det var från någon slags rektorsinformationsdag i Stockholm. Där avlöste forskare varandra och alla tryckte på att det koncept som svenska skolan nu infört är det som infördes i USA för 10 år sedan och som totalfloppat.Därför finns enligt Sven-Eric Liedman redan facit på hur det kommer att se ut här om 10 år. KAOS! Pasi Saalberg från Finland talade om vad som gjort Finland framgångsrikt. Mycket intressant och i linje med hur vi fritidspedagoger vill jobba. Fantastiskt bra program se det om det kommer i repris.MVH Ingrid

Lämna ett svar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*