Underordning och reda

Barnet har alltid rätt. Rätt till sina åsikter. Rätt till sina känslor. Rätt till inflytande. Rätt till sina tankar.
Barnet har också alltid rätt i sitt agerande, då det alltid handlar efter vad det bedömer vara rätt där och då. Utifrån sitt perspektiv.

Barnets perspektiv. Något som borde vara en grundpelare för alla som jobbar med barn, men som snarare tycks provocera än tas tillvara. Att förstå barnet inför andra vuxna anses så kollegial splitt och försvaga de vuxna besluten, och därmed rucka rådande maktbalans. Medan att missförstå barnet inför andra vuxna tycks helt i sin ordning.
Barnperspektivet, eller ”barnet i centrum” är klyschor som snarare kommit att innebära ”den vuxnas perspektiv på barnet” och befäster därmed snarare barnets underordning hellre än ifrågasätter den.

Fritidshemmets pedagogik har i teorin ett gyllene läge att se barnet som en medmänniska, jämbördig med den vuxna, men i praktiken upprätthåller även fritidshemsverksamheten barnets underordnade position genom att applicera sitt eget perspektiv och sin egen definition av barn och barndom, och med detta i förlängingen också av vuxen och vuxendom.

Det finns två grundläggande orsaker till detta. Dels maktstrukturen som infinner sig i fritidshemmets lokaler, och som kan tyckas medärvt från skolans relation till barnet. Dels ligger utvecklingspsykologins universella syn på barndom djupt rotad hos många vuxna.

Det utvecklingspsykologiska perspektivet är linjärt och utgår från en biologisk mall för barndom och fokuserar på framtiden, och ser därmed barndomen som förbätterlig och tappar vikten av här och nu.
Ett barndomssociologiskt perspektiv skulle vara att föredra, där barnets egen barndom skapas in interaktion med kompisar, omgivning och vuxna.

Eftersom många pedagoger själva fostrats utifrån ett utvecklingspsykologiskt synsätt är det naturligt att denna självupplevda barndom reproduceras. Den egna fritidstidens eller skolgångens maktförhållanden upprätthålls i relationen till fritidshemsbarnen.
Här uppstår en krock mellan pedagogik och pedagog.
Pedagogiken tar avstamp i barnet och sammanhanget, medan pedagogen ofta utgår från vuxenperspektivet och neråt.
Därmed devalverar pedagogen sin egen utbildning och yrkesroll till ett förhållningssätt grundat på ”sunt förnuft” och inte på pedagogisk kunnande.

I detta förhållningssätt blir den vuxnes makt avgörande för att kunna styra barnet. Men bör barnet verkligen styras utifrån en fiktiv barndom? Eller bör barnet vägledas i den faktiska barndom det befinner sig i? Jag tror det är dags att stryka uppfostransbegreppet till förmån för handledning. I alla fall om vi tror på barnet som individ.

När är maktdifferensen mellan barn och vuxen adekvat?
Givetvis i fråga om ansvar. Hos den yrkesutövande pedagogen förvaltas ansvar över barnets säkerhet. Och för att kunna garantera säkerhet krävs ett visst maktutövande.
Men denna ansvarsmakt tycks i allt för många fall bli en allmän maktobalans där den vuxne tillskriver sig själv tolkningsföreträde vad det gäller såväl uppfattade situationer som känslor och idéer.
Gruppen vuxna är starkare än gruppen barn, men är det försvarbart att låta verksamheten utgå från den starkes rätt? Är det ok för vuxna att leka maktlekar med barnen?
Eftersom att varje barn förestår sin egen barndom är kollektiva gränsdragningar inte att föredra. Inte om vi ska ha barnet i centrum, eller om vi ska kunna anamma barnets perspektiv.

Med barnet som människa kommer relationer och referenser är vara mycket viktigare än regler och rutiner. Och individuella situationsbundna beslut hos envar pedagog måste vara överordnade de kollektivt förutbestämda besluten.

Men det kräver en hel del av pedagogen att kunna underordna sig barnets egna kunskaper och erfarenheter och att kunna jämställa sig i bearbetningen av dem.
Det kräver mod att våga ta barnet på allvar och det kräver stolthet i sin yrkesroll att våga ta pedagogiken på allvar.

FacebookTwitterWhatsAppEmail

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*