En rutten relation?

Fritidspedagogik.se:s Andreas Nyberg utbrast på twitter häromdagen; ”Att det bara är fritidshemmet som ägnar tid åt att definiera samverkan är bevis på rutten relation mellan verksamheterna.”

Min erfarenhet är precis som Andréas Nyberg skriver. Fritidshemmet står för tankar och teorier om samverkan. Jag själv skriver mycket om fritidspedagogiken i relation till skolan. Men hur mycket pratar lärare generellt om samverkan med fritids? Generellt lite enligt min erfarenhet. 

Jag ser ett Skolkomplex hos många fritidspedagoger. Och komplex får man bara om man jämför sig. Jag tror inte att vi ska eller kan jämföra förutsättningar. Det är olika verksamheter. Men jag tror att varje verksamhet ska stärka sina egna förutsättningar för bästa samverkan. 

Vi måste få till en nyordnad samverkan mellan fritidshem och skola. Men först måste alla komplex och faktoida uppfattningar om varandra läggas åt sidan.

Att fritids definierar samverkan har flera förklaringar. Dels kallas fritidshemmet för ett komplement till skolan vilket har tolkats som en anpassning. Det är en form av anpassning men inte den formen som ska ge avkall på värden. Hade formuleringen varit att ”verksamheterna ska komplettera varandra” eller ”verksamheterna ska komplettera barnets lärande” hade det byggt för mer ömsesidighet. En annan faktor som vill lägga ansvar och anpassning på fritidshemmet är skolans obligatorium. Samtidigt kan man ur barnets eller elevens perspektiv påstå att fritids är lika obligatoriskt som skolan. I alla fall för de små barnen. 

Denna form av diskussion blir gärna generaliserande. Missförstå mig inte för det. Jag vill flytta fokus från offerkoftan och komplexet till kritisk normgranskning. Vi måste synliggöra vilka normer som präglar kulturen på vår arbetsplats. 

När fritidshemmet flyttades in i skolan användes termen ”integrering” flitigt och samordning var vad vi fick. Calander har berättat om kulturkrocken eller ”kampen om den vita tavlan” som han kallade det. Det fanns ingen kamp om tavlan. Men klassrummen öppnades upp för nya områden. Fritidsverksamhet. Men skolorna var inte byggda för denna verksamhet. Man kan förstå lärarens reaktion på detta. Ett yrke som av tradition jobbat med ”min klass” och den stängda dörrens pedagogik fick plötsligt kompromissa. Dela med sig. 

Här finns roten till det ”onda” och förklaringen till den anpassningskultur som präglat tiden fram till nu. 

Vänd på situationen i tanken för ömsesidig förståelse. Att skolan flyttades in i de gamla fristående fritidshemmen. 

Sen har det ena gett det  andra och femte som ett ganska naturligt led av ”integrationen”. Det har också präglat politiska beslut. Idag finns blott en reproduktion av mönster som vidmakthåller nuvarande relation. Det måste upphöra. Vi måste få till en nyordnad samverkan mellan fritidshem och skola. Och den ordningen kommer ur en hänsyn till respektive verksamhets egenart. Skola är inte fritids och fritids är inte skola. Men först måste alla komplex och faktoida uppfattningar om varandra läggas åt sidan. 

Efter det måste normer granskas. Tillslut måste styrdokumenten avkräva en ömsesidig och likvärdig samverkan där ansvaret läggs lika tungt på båda verksamheternas axlar. Verksamheterna ska komplettera barnets lärande och utveckling. 

”Komplettera undervisningen” sätter skolan i förarsätet. Där ska man vara vad gäller undervisningen. Lärandet däremot – som är barnets, eller elevens, för den som vill – sätter eleven i fokus. Och där är vi alla ett komplement. Barnet behöver skolans undervisning, fritidshemmets lärande, lek och rekreation samt familjens fostran. Hur stor del av varje kaka det enskilda barnet behöver är Förstås individuellt. Somliga behöver mer undervisning och andra mer av fritidshemmets lärande. Den hänsynen måste vi också börja ta. Skolans traditionella medicin av mer skola för de som lyckas växa sämst inom just skolans ramar är lika effektiv som att spotta över höger axel. Därför måste formuleringen ”Komplement till undervisningen” ändras till ”Komplement till barnets lärande. 

Fritidspedagogerna är den enskilda yrkesgrupp som tagit störst ansvar för samverkan. Även om Skolkomplexet stått ivägen för att synliggöra det på sina håll. Vi måste börja prata om normer och ta dem upp till ytan. Jag förstår att det finns fritidspedagoger som stångat sig blodig mot dessa normer och misströstar. Men det sämsta vi kan göra är att sätta oss själva i underordning. 

Jag har aktivt sökt lärare och skolledare som vill och kan skriva om samverkan på fritidspedagogik.se. I över ett år bla via twitter. Ingen lärare eller skolledare har plockat den violen. Jakob Möllstam, aka Killfröken, har dock skrivit om fritidshemmet och datoranvändande. 

Vem är först ut genom vattnet av er lärare och skolledare? Vem kliver upp och definierar samverkan utifrån sitt perspektiv? Vi MÅSTE gå från organisatorisk och godtycklig samordning till pedagogisk samverkan. Kunskap och vilja finns hos de flesta fritidspedagoger fortfarande. Finns vilja och kunskap hos skola och skolledare?

Till sist, från skolinspektionens övergripande resultat: ”Fritidshemmen lever inte upp till sin fulla potential Huvuddelen av de granskade fritidshemmen skulle i högre grad kunna bidra till att stimulera barnens utveckling och lärande och ge dem redskap som de får nytta och glädje av när de så småningom slutar i fritidshemmet. Skolinspektionen håller även för mycket troligt att en hög kvalitet i fritidshemmens verksamhet gynnar elevernas kunskapsutveckling i grundskolan”

Och där kan vi kanske lägga skolans låga samverkansambitioner (med en tydligt definierad samverkan) brevid barngruppens storlek, den låga utbildningsnivån, och de många gånger icke ändamålsenliga lokalerna?

Men jag vill ha exempel som visar på att det går. För det gör det!

#efterlyses Lärare och skolledare med samverknsambitioner och tankar om likvärdiga vägar dit!

FacebookTwitterWhatsAppEmail

5 kommentarer

  1. Jag tröstade en av fritidseldsjälarna som verkligen gått igång och blivit förbannad över en artikel i vår lokalblaska där vår aningslösa chef utrycker att allt nog ska bli bra bara vi på fritids hittar former för samarbete med skolan.Grrrrrr…… Då kom jag på att detta kanske är ”den Gordiska knuten” i ny variant. Varför bryter vi oss inte ut från skolan och ordnar fritidskollektiv. Låter kommunen köpa våra tjänster och så ordnar vi fritids som vi vet att bara vi kan! Föräldrar som vill fortsätta att låta sina barn harva vidare i sunkiga miljöer och korridorsnuttar får skylla sig själva för hos oss i vår verksamhet skulle de få direkt inflytande och makt att stå på sina barns sida. Legitimationskrav kan vi glömma för detta är verksamhet som VI själva styr. Är detta utopia??? MVH Ingrid L
    OK det kanske behöver filas på men ändå!

  2. Vill tacka dig Ingrid för detta innovativa lösningsförslag av ”fritidsproblemet” och jag tycker det klart framgår att du liksom jag insett att skolan får lösa sina ”problem” utan att det sker på fritids bekostnad…..och jag tror inte och är egentligen ganska säker på att det utarmade fritidshemmet av idag kommer inte att åtse någon större förbättring utan radikala vägval och förändrigar.Det måste till övergripande förändringar där politiker och ansvariga sätter fritidshemmet och fritidshemmets betydelse i fokus och utgår från fritidshemmets behov och förutsättningar……om vi åter lösgör fritidshem från skolan som huvudman så skapas en ”ny hemmaplan” där vi fritidspedagogikexperter drar riktlinjerna för den eventuella symbios som skall existera med skolan…..och en mer lättdefinierad ”spelplan” som lättare får de resurser iform av adekvat utbildad personal och ändamålsanpassade lokaler som krävs.En ”spelplan” som inte kvävs av någon rektors skolbudget…..

  3. Hadar har eftersökt skolledare,politiker,lärare som skall skriva något om sin syn på hur skolbarnomsorgen skall anpassas in i ”skolsystemet” för att i samverkan berika våra barns utveckling och lärande på lika villkor ungefär…..sanningen är,och ett konstaterande,att skolans ledare har fullt upp med rådande skolproblematik där t.ex en rektor kan lägga hur många arbetsuppgifter som helst på en lärare,det finns ingen lag eller regel som styr hur många dessa kan vara.Skolan måste åter först hitta en ”arbetsro” innan någon i ledande ställning kan ens fundera på att fritidspedagogik kan vara ett av de verktyg som barnen i de yngre åldrarna behöver för att uppnå ett ”helhetsmässigt” befäst kunskapsintag.Fjättrade av snåla skolbudgetar används ”fritids” och dess personal som ”slagträ” och ”bollar” i rådande ”basebollmatcher” av ”domarna”,rektorer,som även skrattretande nog kan ha en bakgrund som t.ex militärer vana vid kadaverdiciplin….Var det inte dessutom någon politiker vid namn Björklund som dikterar förutsättningarna för svensk skola,en politiker som har rötterna i ”militärpedagogik”:)
    Att utifrån dessa förutsättningar ”slänga offerkofftan” och ”stånga sin panna blodig” för att få gehör och engagemang från ledar -och skolhåll ser ut att vara totalt meningslöst och ofruktsamt…….
    Det händer ingenting i positiv riktning förrän det klart framstår och definieras ”båda världars” särart och lika betydelse för våra barns utveckling och lärande av beslutsfattande och styrande politiker.Det som enligt min mening skall uppnås är inte samverkan utan istället en symbios som ”bär frukt” utifrån två välmående till sin särart olika pedagogiker som var och en ”på sitt håll” bidrar till en välutbildad ny generation som med alla sina sinnen formar framtiden…….
    Att ”ta tåget tillbaks till mitten av -80-talet,början av -90-talet är inte kreativt och framtidstänk”, tycker Hadar….men jag säger att det var där som tåget spårade ur! Rälsen rycktes bort av den tidens politikers besparingsiver….man ”la in” den bortryckta rälsen in i trånga skolutrymmen och sunkiga lokaler och tåget fick skynda vidare med en förare som hela tiden fick sämre och sämre förutsättningar för den fortsatta färden….

  4. Jan! är det en tvillingsjäl där ute i etern?. Precis som du ovan uttryckt det ÄR det. Det är tusen prioriteringar som en hårt ekonomiskt styrd rektor måste relatera till innan turen kommer till fritids. Tidigare har vi som jag hävdar det använts cyniskt för att lappa ihop ett skolbygge som förfuskats in i minsta detalj. Vi har kunnat användas till lite av varje men inte nu när vi inte ens får ansvara för fritids. Detta kommer att leda till att skolan som vi har sett den är dödsdömd. Jag tycker att detta är toppen. Denna skola är inte det barnen behöver för framtiden utan vad marknaden tror sig behöva. Allt är styrt enligt kapitalismens hårda linje.- Fixa det eller stick och brinn! Bottennivån nåddes när vår kommun införde Infomentors system för bedömning. Tänk hur ett barn känner det när varje ämne är markerat med en röd triangel som en varning för att du kanske inte klarar målet. Det finns verkligen de barn som upplever detta. Vilken tilltro till den egna förmågan får de?Skolan är inte för alla men det är fritids det är vår stora styrka och vi har sålt ut den. MVH Ingrid L

  5. Jag filade lite på min idé. Frågan kom till mig; Var finns vi om inte på skolan? Här kunde våra egna specialintressen styra. Vi finns på fritidsgårdar, musikskolor, brukshundsklubbar, ridskolor, idrottsklubbar, scoutgårdar, ateljeer och dansinstitut t.ex. Vi har vårt företag tillsammans men tjänsterna utförs i de redan färdiga lokaler som våra kommuner eller intresserade företag har. I varje distrikt finns sedan en gemensam bas där de riktigt sena barnen avslutar dagen. Minibussar och eller privata bilar löser transporterna. Föräldrarna skickar med barnen matsäck som inmundigas när barnet blir hungrigt inte som nu i samlad trupp. Vi står inte för frukost. Barnets intressen och behov styr det mesta av dagens innehåll. Fortfarande Utopia men ändå med ett stänk av genomförbarhet. Vi och barnen med föräldrar skulle styra inte snugga skolbudgetar.

Lämna ett svar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*