Fritidshemmet – skolans blinda fläck

Så kom då skolverkets årliga statistik om fritidshemmen. I ett pressmeddelande deklarerar man ”Över 40 elever per grupp på fritids”. Underrubrikerna lyder: ”Allt fler barn”, ”Fler anställda men ingen förbättrad personaltäthet” och avslutar med ”Andelen fritidspedagoger fortsätter att minska”. Med 40 barn i snitt per grupp når vi en ny gräns liksom att den officiella statistiken för antalet barn inskriva i fritidshem nu överstiger 400.000 barn. För att vara exakt 411.255. Och vad gäller personalen når vi ännu ett lågvattenmärke: Fritidspedagoger är inte längre den enskilt största gruppen anställda i fritidshem. Enligt skolverket fanns det den 15 oktober 2012 exakt lika många fritidspedagoger som anställda som det finns ”övrig personal”. 5533 Fritidspedagoger. 5533  årsarbetare utan utbildning eller utbildning inom övriga huvudinriktningar (dvs ej barn eller pedagogik). Vi har nått flera gränser som vi alla nog hoppades slippa.

Men – jag är tyvärr inte förvånad. Utvecklingen har sedan samordningen med skolan nästan obönhörligen gått åt detta håll. Mer utförligt om vilka som arbetar i fritidshem har jag skrivit om här med hjälp av förra årets statistik. Det är fakta som gör ont och frågan är vem som egentligen bryr sig? Fritidshemmet är skolans blinds fläck. Men vems dåliga samvete?

På regeringsnivå finns inga ambitioner att varken reglera eller skjuta till resurser till fritidshemmen. På det fackliga planet lobbar Lärarförbundet hellre för en kursplan för den verksamhet som redan nu på många håll inte ens klarar att arbeta efter läroplanen. Stora barngrupper är direkt kontraproduktivt på det värdegrundsarbete som fritidshemmen särskilt ansvarar för.

Det är ungefär ett halvår sedan Kommunals rapport Harnågon sett Matilda kom som målande upp tragedin i andra färger än Skolverkets statistiska. Trots att ingen ännu sett Matilda har varje barngrupp i snitt ökat med ett barn det senaste året.

Fritidspedagoger har länge signalerat att barngruppernas storlek och den låga peronaltätheten tillsammans med lokaler som inte är ändamålsenliga gör situationen ohållbar. Men skriet från verksamhetens insida ger ingen effekt.
Vem bär ansvar?

2000 skrev Skolverket: ”fritidshemmens resurser har beskurits långt bortom den gräns där god kvalitet kan garanteras.”
2000 skrev Christian Lundahl i rapporten ”Finns Fritids?”: På flertalet av de fritidshem vi besökt är inte förhållandena gynnsamma i ovan nämnda mening. Sett till de allmänna råden kan man bara till viss del, och ofta inte alls, svara mot det som är fritidshemmens uppgifter. Även målen om likvärdighet blir svåra att upprätthålla. Huvudskälet till detta är barngruppens storlek. Den är på få ställen lämpligt dimensionerad i förhållande till personal och lokaler. Även om fritidshemmen har utvecklingspotential, t.ex. kring samverkan med skolan, är det tvivelsutan så att om inte mer resurser tilldelas verksamheten kommer den aldrig att kunna lyfta sig särskilt mycket kvalitetsmässigt sett.”

Lundahl menade även i denna rapport från skolverket – skriven på uppdrag av regeringen – att det finns några villkor som inte är försumbara: Tillräckligt med personal, tillräckligt små grupper, lämpliga lokaler.

Mellan 2001 och 2006 fördelade Skolverket på regeringens uppdrag ett riktat stats- bidrag till personalförstärkningar i skola och fritidshem. Detta resulterade i en ökad personaltäthet i grundskolan med 12%. På gymnasiet var ökningen 5%. På fritidshemmet minskade personaltätheten med 3%.

2006 konstaterar Skolverket: ”Större barngrupper”. ”Personaltätheten minskar”

2008 beskrevs situationen vara av en sådan art att även regeringen måste uppmärksammas på behovet av kvalitetshöjande åtgärder i fritidshemmen.

2010 skrev skolinspektionen ”Omsorgsambitionerna går inte alltid att förverkliga”

2012 kom kommunala rapport som fastslog: ”Dagens fritidshem når inte upp till sina mål, visar rapporten, och fritidshemmet blir förvaring snarare än den utvecklande verksamhet som de ska vara.”

Situationen på fritids är katastrofal och  lägger krokben på både omsorgs- och lärandeuppdraget. Dessutom hävdar jag att denna utveckling är direkt kontraproduktiv på skolans undervisning. .

Fritidshemmens situation måste uppmärksammas! 411.000 barn har ca 600.000 föräldrar. De är den starkaste påverkansfaktorn. Lägg inte energi på fackförbund eller andra som inte visar vilja eller kraft i frågan. Sök andra vägar.

Fritidspedagogik.se och Fritidspedagogernas Riksförening kommer att göra allt som står i vår makt för att åstadkomma förändring.

Skriv under och Sprid Fritidslyftet till alla du känner. Tillsammans kan vi påverka!

FacebookTwitterWhatsAppEmail

3 kommentarer

  1. Härligt Hadar att se dig på hugget igen! Kräftgången på fritidshemmen är just det som jag och t.ex. Jan S. hela tiden härfört till sammanslagningen med skolan. Men i ljuset av vad jag nu vet är kräftgången lika stor i skolan och börjar märkas tydligt även på förskolan. Alltför stora barngrupper och allt för få vuxna. Verkligen förlorade generationer på löpande band. Det visar sig ju också nu när statistiskt bevisade siffror visar hur den svenska skolan faller fritt internationellt sett.
    Att vi så är ledda av Jan Björklunds betygshetsklan gör inte saken bättre. Istället för forskning att luta sig mot förespråkar hans anhang disciplin och hård attityd, militäriskt!!!
    ”Vad ska det bli av oss?” för att citera Laleh.
    400000 barn har långt fler föräldrar. Många har fyra. Kanske närmare 1 miljon. Inte många av dem är folkpartister.
    Var är föräldrarna? Jag menar då som opinionsskapare och sympatisörer, inte som personal på fritids. Av oss som jobbar är det naturligtvis många som har barn på fritids, ändå är det sååååååå tyst.
    Eftersom fritidspedagoger är utrotningshotade borde vi kanske ansöka om fridlysning. Frågan är till vem?

  2. Tillsammans med Skolverkets senaste rapport och den tydliga uppräkningen du gör Hadar kring tidigare larmrapporter blir det ofattbart hur denna nedmontering av fritidshemmen får fortgå. Precis som du skriver Ingrid Lycknert hör vi som arbetar på fritidshemmen barnens undran, ”Vad ska det bli av oss?” men ingen lyssnar. Inte på barnen och inte på oss som lyft detta problem under många år. Vad ska det bli av oss?
    Mycket bra text Hadar som jag kommer att dela.

Lämna ett svar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*