Ytterligare perspektiv på kursplanen

Så var kursplanen för de fritidspedagogiska verksamheterna symboliskt överlämnad av Eva-Lis Sirén till Jan Björklund. En transaktion mellan två personer långt från inblick i fritidshemmets verksamhet.
Vi i redaktionen på fritidspedagogik.se tänkte ta oss an att analysera kursplanens eventuella konsekvenser för fritidspedagogens framtida yrkesroll och planens betydelse i den utbildningspolitiska utvecklingen.
Kollegorna i redaktionen Mikael Andersson och Hadar Nordin har i vanlig ordning publicerat fantastiska analyser, till vilka det inte finns mycket att tillägga.

Jag började istället reflektera kring en breakdance-grupp som fick erbjudande om att stå på den stora scenen. De skulle få möjlighet att uppträda tillsammans med balettdansarna.
Båda arbetade ju med koreografi och således borde alla klassas som ballerinor. ”Visst, danserna skiljer sig milsvida till form och rörelse, men ballerina är ju ändå något fint som gemene man och kvinna kan förstå.” Nu uppstod ett litet bekymmer. För att breakarna skulle få uppträda –som ballerinor- var de ju dessutom tvungna att bära ballerinans dräkt.
”Men vi vet inte, det är inget fel på dräkten i sig. Men vi dansar ju helst i de kläder vi är vana vid, det hör liksom till vår kultur.” ”Ballerinadräkten tjänar ni på. Den klär er dessutom bättre än offerrollen!” Visst, breakarna hade offrat tid, ekonomi, lokaler –men några offer var de minsann inte. De iklädde sig ballerinadräkten, några mer motvilligt än andra.

Mina personliga reflektioner kring kursplanen som form har jag redan uttryckt. Att omforma fritidspedagogiken för att passa utbildningspusslet skulle kunna vara ett strategiskt genidrag, men för mig gör vi avkall på så mycket av fritidspedagogikens kärna. Fritidshemmet ska stimulera barnets utveckling och lärande. Perspektivskiftet från att stimulera till att undervisa är en enorm förlust för hur vi grundar vårt förhållningssätt till barnen. Relationsbygget blir ett helt annat då maktförhållandet i undervisning vittnar om att den vuxne besitter kunskaper som ska förmedlas till barnet. Att stimulera däremot, handlar om att handleda barnet i ett landskap av möjligheter. I och med undervisningsbegreppet kommer det situerade lärandet försvinna till förmån för förmedlingspedagogiken, vilket är ett stort steg ut från fritidshemmet in i klassrummet.

Ytterligare ett perspektivskifte är det centraliserade innehållet. Hur förhåller sig fritidspedagogiken till ett centralt innehåll? Också här kliver vi ur situationen in i den linjära kunskapsnormen. Att börja formalisera det informella är att ytterligare avlägsna vitala organ ur fritidspedagogen. Klyschan barnet i centrum må vara oklar, men jag ser hellre den som motto än målen i centrum.

Skolan som form, skolan som norm. Att fritidshemmets lokaler formats efter klassrummets behov börjar nu också prägla pedagogiken. Jag har förstått att många fritidspedagoger gärna kallar sig lärare och att de gärna planerar upp fritidspedagogiken utifrån ett skolperspektiv. Det har jag all respekt för. Var och en pedagog har full rätt att utöva sitt yrke på det sätt denne anser det lämpligt. Vad jag dock inte kan begripa är deras vilja att begränsa min och andras rätt att tillämpa fritidspedagogiken. De som har skolperspektivet kommer alltid kunna forma sin yrkesroll därefter, då skolan alltid kommer stå som norm.
Men varför denna vilja att begränsa oss andra, som vill särskilja fritidspedagogiken från skolans kunskapssyn? Varför så kollegial split oss emellan?

Hela kursplanen grundar sig på det praktiska görandet och inte vikten av ett pedagogiskt förhållningssätt. Kursplanen liknar mer en avdelnings verksamhetsplan än en deklaration av fritidspedagogiken. Vilket förstås inte är konstigt, då de som författat den inte är vana att skriva myndighetens dokument. Inget ont om de som verkligen ambitiöst och noggrant suttit och formulerat kursplanen, men jag har svårt att se tyngden i dokumentet. Björklund har duckat för mer välformulerad expertis och vetenskapliga rön än denna kursplan.

Till syvende och sidst handlar allt om ekonomi. Om fritidshemmet består till 70% av icke-utbildade är en legitimering förvisso av än större vikt, men ack så dyr reform. Med fritidshemmet som utfyllnadstid för lärare och i övrigt obehörig personal på deltid har regeringen antagligen tjänat in utgifterna för legitimeringsreformen inom överskådlig tid.
Billigast är att låta fritidspedagogen skola om sig till lärare i lärarlyftet 2. Jag tror ekonomin är den största anledningen till fritidspedagogens icke-legitimering. Fritidspedagogiken hålls stången av ekonomiska prioriteringar som går hand i hand med dagens omoderna utbildningsideologi där kunskap är ett linjärt system som förmedlas uppifrån och ner genom undervisning.

Vad lärarförbundet har att tjäna på att hålla fritidspedagogen stången är dock ett större mysterium. Rädsla för medlemstapp? Ovilja att visa på ett misslyckande i fritidspedagogens frågor? Någonstans i dunklet av förbundets tysta diplomati ligger orsaken till fritidspedagogens undergång.

Hur gick det då för våra breakare? Jo, de fick framträda. Men ballerinadräkten minimerade deras rörelsemönster. Efter ett par år var varje förnimmelse av breakdance borta till förmån för den koreografi den nya klädseln tillät.

2 Kommentarer

  1. När jag läste meningen ”Någonstans i dunklet av förbundets tysta diplomati ligger orsaken till fritidspedagogens undergång” dök frasen ”sålt sin själ till djävulen” upp i mina tankar. Men så är jag ju lite av en konspirationsteoretiker också.. Det är mycket man skulle vilja ha svar på. Onekligen.

    Bra text!!

  2. Bra text, väldigt talande. På något sätt känns det som man försöker sälja ut vår själ som fritidspedagoger till den som lägger lägsta budet. Den tysta diplomatin är förmodligen ett sätt att sakta men säkert försöka tiga ihjäl oss.

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*