Den pedagogiska prosan

Trots att många tycker sig se fritidshemmets enorma potential och dess förmåga att grunda verksamheten på barnet tycks få våga gå utanför de begränsningar som omfamnar fritidshemmets diskurs.
För fritidshemmets diskurs är rätt snäv och förutsägbar och har så varit de senaste tio-femton åren.
Å ena sidan har vi barngruppens storlek, å andra sidan dåliga lokaler, å tredje sidan tycks vi tro att vårt uppdrag är otydligt, å fjärde sidan är vi underordnade skolan, å femte sidan har vi utbildningspolitiken och å sjätte sidan har vi den praktiska verksamheten sett ur ett organisatoriskt perspektiv.

Dessa sex sidor utgör en box inom vilken alla våra fritidshemspedagogiska samtal trängs. Vi pratar väldigt mycket ”fritids-”, men väldigt sällan ”-pedagogik”.

Och även om dessa sex komponenter begränsar vår utveckling väljer vi tryggt att hålla oss inom dem. Visst, vår praktiska verklighet infinner sig ofta i denna låda, men i längden känns den ganska fantasilös och föga utmanande för verksamheten.
För, trots de praktiska begränsningarna, bör vi våga sätta vår pedagogiska grundsyn utanför dessa ramar.

Att diskutera dessa sex sidor är ganska enkelt. Vi ger varandra praktiska tips, vi funderar kring logistiken, vi enas kring stress, vi hjälps åt att förtydliga vår arbetsform.
Vi är rörande överens och starkt enade.
Men till vilken nytta, när det endast är fritidspedagogen som befinner sig inom boxen?
Hur tillgängliga är vi för den allmänhet vi påstår inte begriper oss när vi ständigt håller oss dolda i vår lilla låda?
Blir inte vår självbild endast än mer inskränkt av att ständigt förhålla sig till sex komponenter? Vilka vi påstås aldrig kunna påverka.

Vi känner enighet och gemenskap när vi bankar på boxens väggar, men hur enade är vi om vi lyckas slå hål på väggen? Ska vi ens vara enade utanför? Är enighet utvecklande?
Många är också enade när de slänger sig med de begrepp och uttryck som passar sig inom ramarna, men är vi ense om ordens innebörd när vi skrapat klyschans yta?

Vi ägnar mycket tid, konferens efter rikskonferens, på att försöka utkristallisera fritidshemmets grammatik. Systematik och struktur. Författa ordlistor. Samma stampande inom samma box. Ytlig gemenskap.
Föga fortbildande, föga framåtskridande. Snarare håller det fritidshemmets utveckling tillbaka och upprätthåller vår trasiga självbild.
Vårt självförtroende är så djupt sårat att vi nöjer oss med en förmiddags igenkänningsfaktorer för att sedan belåtet återgå till reproducerandet av dem.

Vi borde lämna grammatiken för en stund. Och istället lägga mer tid på fritidshemmets poesi. Pedagogikens prosa.
Vi borde lägga mer tid på att låta tanken lämna boxen. För utanför vår låda finns barnet. Där finns förhållningssättet.
Pedagogik är en yrkeskonst och utanför de vedertagna upprepningarnas låda finns möjligheterna för vår konstnärliga frihet.
Vi borde utmana varandra med tankar och spörsmål som öppnar för ytterligare nya tolkningar av vårt uppdrag.

Att rikta gemensam kraft mot någon av de faktorer som håller oss tillbaka på ett organisatoriskt plan är enkelt. Men att rikta fingret mot sig själv och fundera på vad som håller just mig tillbaka i relationen till barnet är mycket svårare. Men mycket intressantare. Mer utvecklande, spännande och framförallt mer pedagogiskt fortbildande.
Vi måste varva vår praktiska syn på ”fritids-” med att betona ”-pedagogik” allt oftare.
Definitionen av vårt arbete måste gå djupare och bli mer analytiskt. Mer ”varför?”, mer ”hur?” och fler nyanser. Mer självreflektion.
För att inte avfärdas som ordningsvakten vid pingiskön måste vi fördjupa oss i vår pedagogiska grundsyn. Med barnet. Utanför boxen. Bortom det vedertagna.

Att lösa fritidshemmets praktiska begränsningar genom att också begränsa pedagogiken med kursplan, och begränsa barnet med elevskap, kan därför tyckas vara icke-genomtänkta strategier.
Att ytterligare detaljstyras och stängas in i fler lådor, hur påverkar det vår självbild?
Som att be Edith Södergran hålla sig till limericks. Eller låta Karin Boye skriva julklappsrim.

5 Kommentarer

  1. Bra skrivet!

    Bästa meningen, den knycker jag;

    Att lösa fritidshemmets praktiska begränsningar genom att också begränsa pedagogiken med kursplan är som att låta Karin Boye skriva julklappsrim

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*