När friheten kom

Låt oss vara helt ärliga, ta ett djupt andetag och stålsätta oss inför följande mening:

Grundskolan handlar om skolan, och fritidshemmet är en nödvändig utökning av skoldagen för att möta vårdnadshavares arbetstider.

Så var det sagt. Jag svär på valfri gud eller annat man har heligt att detta är sant. Jag kan inte backa upp det med statistik eller forskning, men innerst inne känner jag, och antagligen du också, att samhället ser skolan som en samhällsfunktion och fritidshemmet som en illa tvungen nödvändighet. Ungefär som snöskottning eller akutmottagningar. Hade vi sluppit dem hade det varit lika bra, eller bättre. Varför hetsas det annars sablans mycket om hämtning i tid?

Med det sagt finns det givetvis människor som undertecknad bland andra som ser fritidshemmets samhällsbyggande funktion i termer av socialisering, klass, kön, etnicitet, intressen och harmoni, demokrati och motion. Jag vågar däremot påstå att vi är en minoritet, även inom det egna kollegiet.

I dagsläget är dock fritidshemmets existensberättigande tryggt och påtagligt. Allt fler barn går på fritids, och pedagogiken som bedrivs där blir i det närmsta lika slagkraftigt som i våra systerorganisationer skola och förskola. Med andra ord är synen på fritids, såsom diskuterad ovan, inte relevant eftersom den praktiska verkligheten bestämmer att barnen helt enkelt är på fritids.

Men på det lugna fritidshavet gror en storm vid horisonten, och den är med stor sannolikhet på väg rakt mot oss. Stormen i fråga består av samhällsutvecklingen gentemot förkortad arbetstid och medborgarlöner. SVT pratar om det. Våra mest populära forskare pratar om det. Våra kommuner gör det redan. Våra Riksdagspolitiker pratar också om det. Till och med våra främsta företagare pratar om det!

Argumenten är svåra att värja sig mot. Trots ökande konsumtion får vi allt svårare att skapa arbeten, och i och med teknikens frammarsch kommer alltfler arbeten automatiseras. Transport, produktion, medicin, juridik och datahantering är ett fåtal av alla branscher som kan komma att blir människofria. Det verkar som om att friheten är på väg. Den kändes som en utopisk dröm för bara ett årtionde sedan, för att idag framstå som en reell möjlighet för framtidens samhälle.

Och hur ljuv än tanken på frihet, tid till kreativitet och uppfyllda drömmar är, så försätts fritidshemmet i en svår sits. Vad ska hända med vår profession? Vem kommer egentligen ha behov av fritidshemmet när både barn och föräldrar arbetar mellan 8 och 14? Visst finns ett undantag med skiftarbete, men inte kan vi väl basera en rikstäckande profession med stora visioner på ett fåtal kvälls- eller nattarbetare?

Vad ska vi som tror på fritidshemmets omdanade kraft hos barnen göra i medborgarlönens och automatiseringens Sverige? Vad ska vi som vill utbilda alla barn och vill att de ska vara på fritids göra? Eller är det en egoistisk tanke?

Jag tror att fritidshemmets överlevnad grundar sig i två viktiga reformer som måste genomföras:

  • Fritidshemmet måste bli en öppen verksamhet som baserar sig på barnets och vårdnadshavarens önskan om att ha tillgång till verksamheten. Således kan den inte enbart vara till för de som arbetar, utan öppen för alla och med strävan att sprida sin pedagogik till så många som möjligt.
  • Fritidshemmet måste bli attraktivt och lockande för barn och vårdnadshavare. När vi inte längre kan luta oss tillbaka på att barnen måste gå på fritids på grund av vårdnadshavares arbete, behöver vi stoppa undan piskan och plocka fram moroten. I praktiken innebär det att vår kvalitet måste ökas avsevärt.

Kort sagt:

I en framtid där ingen behöver gå på fritids, behöver verksamheten bli något man aktivt väljer.

Alternativet är att vi alla får ta vår medborgarlön och sippra drinkar på Barbados istället. Det fungerar säkerligen för många. Men jag valde mitt yrke för en chans att påverka samhället och vara en förebild för alla blivande medborgare. Den möjligheten vill jag inte bli av med.

 

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*